Så vad gör man när åskan dundrar och uppkopplingen till internet inte fungerar? Läser? Skriver framtida inlägg i något ordbehandlingsprogram? Använder tiden till något annat kreativt? Nej, man kollar med fem minuters mellanrum om internet funkar! Och när det funkar så försöker man ladda upp bilder och göra annat som tar lite extra tid, och svär när uppkopplingen plötsligt försvinner. Och så blir man argare och argare...
Igår kväll lyckades jag besinna mig och städade köket istället. Det har varit ett problem sedan vi kom hit i slutet av april. Det är ett litet kök, med få och små skåp och klart otillräckligt med arbetsytor. Den som designade det här köket hade inte räknat med att framtiden skulle förse hushållet med mikrovågsugn, vattenkokare, citruspress, Powerjuicer (min absoluta favoritpryl!!!) eller ens diskställ. Frågan är om det ens var tänkt att man skulle laga mat i köket?!
Köket har dessutom fyllts av prylar vi aldrig använder, så prylarna vi behöver får inte plats. Eller försvinner i något svart hål för att aldrig hittas igen.
Och då menar jag inte det där svarta hålet i diskbänken, som jag har stor respekt för pga dess innehåll. Amerikanska diskbänkar har en kvarn i avloppet. Ni har väl alla sett amerikanska skräckfilmer där någon sticker ner handen i det där hålet för att plocka upp något som ramlat ner av misstag, och så går maskinen mystiskt igång och det sprutar blod...
Jag sätter inte igång kvarnen särskilt ofta, och när jag gör det kan man ge sig f-n på att det ramlat ner en sked eller något annat litet metallföremål där. Sist var det den försvunna konservöppnaren som återfanns i hålet när jag dragit igång kvarnen och möttes av ett obehagligt metalliskt ljud och en svag doft av bränd motor. Den återfann aldrig sin forna form och kommer aldrig mer att öppna en konservburk...
Åter till köksrensningen. Jo, jag inskaffade Jims tillstånd att slänga allt jag ville bli av med, beväpnade mig med sopsäckar och började operation rensning! Två sopsäckar blev det. Daniel var med i köket i sin gåstol och tjöt av förtjusning varje gång något åkte i sopsäcken. Eller när Mickey the dog kom och drack vatten. Stackars hund, han drabbades nog av en lätt släng av uttorkning igår; vilken hund kan dricka när en bebis ylar varje gång han sticker nosen i vattenskålen?
Idag försökte han lära sig att styra stolen dit han ville.
Detta under ständigt småtjatter och muttrande. Det gick
naturligtvis inte att förstå orden, men jag kan garantera att
naturligtvis inte att förstå orden, men jag kan garantera att
språket inte var rumsrent när han stötte emot samma skåp för
femtielfte gången. Tonfallet sa allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar