Bästa klapparna

Daniel gillar verkligen sina julklappar och leker flitigt med dem. Bussen han fick av morfar är en favorit och ska med när vi åker någonstanns. Traktoren är lite stor för att köra omkring med hemma, men några varv runt lägenheten blir det varje dag. Parkeringshuset är också flitigt utnyttjat, både av bussen och alla andra bilar, flygplan och helikoptrar som befolkar Daniels värld.

Innan jul gick vi ett par vändor till leksaksaffären, Daniel och jag, för att han skulle få visa vad han önskar sig i julklapp. Det är bara ett problem. Hans pappa har vant honom vid att han får en sak varje gång de går och handlar. Lätt att göra i USA, där man kan få en bra liten bil för en dollar (ca 7 kr). Värre här, där varje liten pryl kostar minst 30 kr. Daniel plockar åt sig vad han vill ha och byter ut vartefter så att han hela tiden har den sak med sig som han bestämt sig för, för tillfället.

Hm, hur löser man det problemet, att förklara att han faktiskt inte får något nu? Försökte att förklara att det snart var jul och att vi var där för att titta vad han vill ha i julklapp, men inte för att handla just nu? Fungerade inte riktigt bra, Daniel tyckte att vi ändå kunde handla på en gång. Försökte då förklara att vi inte hade pengar till leksaker, vi skulle ju handla smör och bröd i andra affären, och om vi köpte leksaker skulle vi inte ha pengar till det. Vid denna förklaring hörde jag andra föräldrar i butiken fnittra till. Ha, vilket barn ger upp sin leksak för att istället köpa bröd och smör? Men Daniel tittade på mig, sa "okey mamma", och la tillbaka sin leksak, tog min hand och sa "kom mamma, köpa smör och bröd!". Gissa om vi fick förvånade blickar från andra föräldrar i butiken. De kan ju inte veta att Daniel älskar att gå och välja bland olika sorters bröd. Och att han tycker att smör är godare än godis.

Nu hör jag ett förvånat "mamma, hände nu?" från sovrummet, så jag måste väl gå och titta. "Hände nu?" är en av de vanligare replikerna just nu.

Julen 2009 i bilder

Daniel och Elias myser

Eva, Erik och snögubben som har australiska eukalyptuskottar som ögon.

Sandra fick rolig julhälsning på mobilen.

Det var vi som byggde den!

Ebba testar Daniels julklappstraktor med släp.

Fler favoritklappar: parkeringshus, lekmatta, ledbuss och flygplatsfordon.

Morfar i snön

Erik i full fart i snön.

Ebba åker pulka.

Det blev en jul med massor av god mat, massor av bra julklappar, massor av folk och massor av snö!
Tyvärr kom varken den fantastiska buffén eller julklappsberget under den snygga granen med på bild.

Världen är vit!

Sommarblomster (se förra inlägget) känns riktigt gamalt nu, när världen är vit (för dagen kompletterat med strålande sol). Bloggandet har kommit ordentligt på efterkälken (kälke, haha). Det dagliga livet har liksom tagit över, eller snarare gått överstyr kanske. Så jag hinner inte skriva om det.

Nu är det jullov, och kanske, kanske blir det några inlägg till under ledigheten.

Det är dagen före dagen före dopparedagen. Jullovet började extra tidigt i år, redan igår, måndag, när de ringde från dagis vid lunch och sa att Daniel hade feber och måste hämtas. Konstigt, han mådde helt bra på morgonen. De här bilderna togs för övrigt just denna morgon:

Nu har vi ledigt fram till 7 januari! Ja, nästan i alla fall, ska kolla lite mail, skriva ett e-nyhetsbrev och lite annat smått och gott, men bara kul uppgifter.

Julklapparna är både inköpta och inslagna, mitt enda hemlagade bidrag till julbordet tillagad och står i frysen och väntar. De sista julklapparna slogs in idag. Daniel är väldigt hjälpsam, men det finns ett problem. Han tycker att kusinen Ebba ska få precis varenda julklapp. "Till Ebba" säger Daniel när han tittar på varje liten pryl. Och repeterar det när jag skriver etiketterna. Utom en del av morfars presenter som Daniel helst vill ha själv. Tur att han inte kan skriva själv ännu, då skulle det se lite annorlunda ut på etiketterna... och ikväll ska jag göra choklad och nougatcrunshgodis

Kvar på julförberedelselistan står endast julkort (ja, jag vet... i år igen!) och julbrev att maila ut. Kanske blir av före jul.

Om en liten stund ska vi ge oss ut i det vackra snölandskapet, Daniel och jag. Solen strålar och det är fantastiskt fint ute, men kallt. Vi ska till hästen och gosa lite, mocka och fixa mat. Det var ju inte riktigt tänkt att Daniel skulle med, jag hade tänkte rida ut en vända i snön. Men så blev det inte, eftersom Daniel är/var sjuk och inte kunde gå till dagis idag. Som tur var verkar han helt återställd idag, så han får stå ut med att följa med till stallet. Tänk om man kunde återhämta sig lika snabbt själv efter sjukdom!

Som ni förstår är vi i Sverige, Daniel och jag. Vi hade hoppats kunna åka tillbaka till USA över jul, men pengarna tog slut. Och Jim kan inte komma hit, så det blir ännu en jul med splittrad familj. Å andra sidan får vi ju fira jul med Eva, Erik och Ebba, som ju flyttat hem från Australien.

Daniel tycker att morfar ska komma över och följa med till stallet. Det går inte, säger jag, morfar kan inte köra bil. "Morfar kan inte köra bil. Morfar ledsen", säger Daniel. Helt korrekt. Men detta är en grabb som har lösningar på det mesta. "Morfar köra annan bilen?" tycker Daniel. Nej, det går inte det heller. "Bilen tjasig, morfar köra annan bilen" insisterar Daniel. Nej, det är inte bilen det är fel på, säger jag. "Morfar tjasig", konstaterar Daniel då.

Det är kul med en kille som pratar. Han säger så många klokheter. Det blir även mycket "nej" och "inte" också, levererat med högsta volym. En vacker dag ska jag försöka komma ihåg och skriva ner det roligaste som Daniel sagt på senare tid, men just nu kommer jag inte ens ihåg sådant som jag trodde att jag aldrig skulle glömma. Förhoppningsvis kommer minnet tillbaka snart. Eller så får han säga nya kloka saker.

Höstlöv och sommarblomster

Efter flera dagar med temperaturer på runt 10 grader eller lägre, blev det plötsligt värmebölja igen. Över 20 grader på torsdagen (perfekt eftersom det var då alla barn var ute på trick-or-treat för att få godis på kvällen) och sedan 27 grader och sol på fredag eftermiddag! Det är en märklig känsla att sitta i solen och njuta, medan höstlöven singlar ner och snart har täckt hela tomten. Samtidigt blommar de sista sommarblommorna - även jordgubbarna blommar och några bär är sakta på väg att mogna.


Daniel sitter på den lilla trappen, bredvid blommande flitiga lisor.

Den här busken fick sin höstskrud på bara några dagar.

Höstlöv och sommarblommor i en märklig kombination. Fast en hel del växter har redan vissnat ner för vintern.

Den fantastiska blomman för dagen blommar fortfarande. Den har flera lager blomblad och blommorna är mindre än de blomman för dagen jag är van vid. Vi planerade två blomman för dagen och de har växt sig fler meter upp i grannens träd (se bilden nedan) och blommar ständigt med hundratals blommor.

Halloweeeeeeen

Firar vi nu i helgen. Men redan i torsdags var det "trick-or-treat-kväll", då barnen gick runt i sina läskiga dräkter och tiggde godis. Vi var hos Grace vars gata är känd för sin mängd av barn. Många av husen är dekorerade och folk sitter utanför och delar ut enorma mängder godis till den lika oändligt stora mängden barn. Trick-or-treat varar i 1,5 timmar, och normalt är godiset slut efter en knapp timme. Men denna gång hade vi köpt på oss ordentligt och snålade (utom Daniel som slängde hela nävar i barnens påsar och så en och annan näve i sin egen...), så det blev godis över.

Barnen ska vara utklädda, men det var inte Daniel. Vi köpte en skelett-kostym för flera veckor sedan och när vi prövade den så gick allt jättebra - tills Daniel såg sig själv i spegeln. Sedan vägrade han att ta på sig den igen.

Barnen ska också gå upp till husen och säga Trick or Treat. Det gör inte Daniel. Han säger HEJ! Men det går lika bra det. Fast det tog tid den gången han försökte ge godis till herrn i huset, som försökte säga att han ville inte ha, det var han som skulle ge godis till Daniel. Han fick ge sig tillslut och ta emot godiset, och sedan gick Daniel utan att få något nytt i utbyte.


Redan i onsdags kväll gjorde Jim och Daniel en Jack-o-lantern (lykta) och satte batteridrivna värmeljus i. Daniel är mäkta stålt över sin "Daniel pumpkin".

Fredag, 27 grader

och vi njuter av värmen!

Däruppe kommer helikoptern!

Daniel njuter av värmen i bara t-shirt, blöja och gummistövlar.

Men vänta nu, där satt ju jag innan jag gick in och hämtade kameran! Då passade han allt på, Mickey!

Två dagar sol, två dagar regn

Idag är det över 20 grader igen. Och naturligtvis regnar det. Samma väder blir det i morgon, men sedan blir det sol - och under 15 grader. Varför ska det behöva vara på det viset?
Fast vi har haft några riktigt fina dagar. Sådär så att man kan sätta sig ute och njuta. I shorts och linne. Om man hinner. Men naturligtvis krockar det med hög arbetsbelastning, så medan Daniel varit ute och lekt så har jag suttit inne och jobbat.

Igår tog jag mig för att ändå sätta mig ute med en bok en stund. Å, vad skönt det var. I en halvtimme ungefär, sedan kom knotten. Många knott. Och myggen. Det var bara att ge upp.

Daniel är inte rädd för lite regn. För några timmar sedan talade han om för mig att han behövde gå ut för han behövde springa. Och så drog han på sig en för liten keps, fodrad regnjacka och gummistövlar och gick ut på bakgården och sprang. Byxor behövde han inte, sa han, för han hade ju redan blöj-byxor på sig. Jaja, när det är 20 grader ute lär han ju inte behöva byxor för värmens skull direkt. Han är fortfarande ute och har nu tvättat alla sina leksaker, bordet och mina bakgårdsskor.

Snälla mamma, kan jag få mera vatten? (video)

Ny veckorapport

Hur goda intentionerna än är tycks det inte bli mer än veckorapporter numera. Om ens det.
Vi har det rätt bra här, även om tiden aldrig tycks räcka till.

Vädret växlar. Tyvärr är det varmast de dagar det regnar. I fredags var det 26 grader på eftermiddagen, och när solen tittade fram efter en hel förmiddag med regn, så såg det ut som i en ångbastu ute. Jag tog med Daniel och vagnen på en promenad när det torkat upp lite. Dessvärre började det regna igen, när vi var som längst hemifrån. På de drygt 10 minuter det tog att ta sig hem (springandes i nedförsbacke) hann vi bli riktigt, riktigt genomblöta, det rann om oss! En bit hemifrån klättrade Daniel ur vagnen och försökte krypa ner i lilla korgen under vagnen för att slippa undan regnet.

Även idag har det varit varmt, i alla fall på eftermiddagen. På morgonen var det kallt, troligen under 10 grader. Även inne var det kallt, strömmen försvann i några timmar på morgonen (som tur var precis efter att kaffet bryggts färdigt ner i termosen i nya bryggaren). Strax före 12 fick vi tillbaka strömmen och kunde grädda amerikanska pannkakor. Därefter följde en heroisk insats av Jim som dammsög hela huset samtidigt som han tvättade, medan jag satt ute och njöt av varm sol. (Vadå lat? Någon måste ju kolla så att inte Daniel drunknade i den regnfyllda sandlådan! Dessutom hade jag redan städat badrumet och gräddat pannkakor. Så det så!)
Sedan packade vi alla hemavarande barn i bilen och åkte till Shawnee park, en nationalpark, där vi gick en runda på ca 2,5 km i den vackra skogen. Märklig runda där det är uppförsbacke hela tiden, trots att man kommer tillbaka där man startade. Daniel tyckte backarna var jobbiga, så Jim fick bära honom mer än halva promenaden. Tyvärr följde inte kameran med på utflykten.

I går kväll gjorde jag återbesök på stans footballs-stadium för första gången sedan 1985. Det var "senior night" för tjejernas skola, Notre Dame, vilket innebar att alla sistaårselever som ägnat sig åt sport firades av. Alison har ju spelat tennis, och fick därför visa upp sig tillsammans med sina stolta föräldrar.

Alison med stolta föräldrar.

Lillbrorsan var också stolt och grattade med en puss!

Sedan vidtog årets sista hemmamarch för ND, som naturligtvis förlorade stort mot ett överlägset besökande lag. Besökarna hade med sig ett marschband, vilket Daniel uppskattade. Han marscherade fram och tillbaka på läktaren när de spelade.

Det är mycket pompa och ståt och uppmärksammande hit och dit för seniorerna, alltså sistaårseleverna. I förra veckan hade de någon sorts avslutning på tennissäsongen, och då fick Alison en blinkande, rosa tiara, en kul bukett blommor, strumpor, en tröja och kanske något mer som jag glömt.

Crazy Daisies

Och nu har klockan än en gång tickat sig förbi midnatt. Läggdags, alltså. God natt!

Sorghum festival

Det var vad vi ägnade oss åt i lördags. Den hölls på en liten gård en bit utanför stan. Vad sorghum är? Det undrar jag med. Någon sorts sockerbeta, påstår Jim. Den kokas (eller vad de nu gör) till en sirapsliknande massa.

Vi prövade Sorghums-klubba. Inte ens Daniel åt upp sin. Men det gjorde Jim, för han var så illa tvungen. Den klibbiga kolaaktiga massan fastnade i tänderna och gick inte att få bort. Jag insåg problemet i tid efter att ha bitit av en bit och slängde min klubba då. Det smakar som lätt smaklös sirap med honungsinslag. Kanske gott när man bakar, vem vet. Jag tänker inte pröva i alla fall.


Däremot köpte vi vitlöksinlagd saltgurka. Vi tänkte oss en sötaktig gurka att ha på vegoburgarna och höll på att dö av första tuggorna när vi testade till lunch igår. Det var fruktansvärt! Men ändå gott, vi åt ett par bitar var och utstötte div gutturala läten av chocken varje gång.

Vi köpte också applebutter, som är en mycket söt äppelmos utan socker men med mängder av kanel. Mycket gott på våfflor, särskilt med grädde. Björnbärssylt och en körsbärssylt som tydligen fått andrapris i en tävling, fick också följa med hem. Tyvärr ledde de till misstänkt sockerförgiftning (huvudvärk och en lätt känsla av att man svävar bland molnen, följt av grinighet och abstinensbesvär när sockernivån sjunker till normala nivåer igen).

Höjdpunkten på festivalen var annars att åka häst och vagn en vända runt ett fält. Jisses vilka jättehästar! De hette Don och Dan (tror jag) och hade nyligen vunnit amerikanska mästerskapen i plogning.

I söndags var vi på fest hos Grace och åt mycket god mat och fick en del med oss hem också. Inklusive två burkar hemgjort jordgubbssylt med väldigt lite socker i. Perfekt! Kanske ska blanda 2/3 av denna goda sylt med körsbärs- eller björnbärssylten när vi gör våfflor eller pannkaka nästa gång.

Vi gick både dit och hem, tar ca 20 min åt varje håll med barn och vagn. Härlig promenad dit, mindre kul att gå hem när man är proppmätt.

Igår, måndag, var det härligt varmt, satt ute i linne och shorts och njöt av solen. Men idag är det kallt igen och ser ut som risk för regn.

En vecka går snabbt

Nu har jag varit här i USA i en vecka och några timmar. Det går snabbt att komma in i vardagslivet här, så det känns som om jag varit här i flera månader.

Det enda jag är lite besviken på är vädret. Det borde vara varmare! 14-15 grader här känns kallare än hemma i Sverige, av någon anledning. Igår blev det lite varmare, nästan 20 grader framåt eftermiddagen och skön sol. Men idag har det regnat. Daniel har ändå gått ut - iklädd endast t-shirt, blöja och gummistövlar, och petat i sandlådan, burit omkring stenar i en hink och spelat en egen version av golf.

Själv har jag jobbat. Det har gått ganska bra, Daniel leker så himla bra själv under långa perioder och sedan är det bara att ta en paus på någon halvtimme (eller några timmar) och leka med honom när han vill det. Det svåra är att försöka få Daniel att sova middag. Han vill verkligen inte sova, fast han är så himla trött. Idag slog han på mig och skrek "dumma mamma". Han ville krama pappa, minsann, inte gosa med mamma. Till slut somnade han, och fortsatte att snyfta i sömnen en lång stund. Hur länge vet jag inte, för jag somnade jag med.

Jetlagen har lagt sig, var värst dag 4-5, som vanligt. Det är inte kul att gå omkring och vara trött och grinig. Inte kul för omgivningen heller. Och det värsta är nog att man inte blir hungrig, trots att det är uppenbart att kroppen behöver mat. Motion skulle jag också behöva, känner jag. Det är en av de största skillnaderna mellan att vara hemma i Sverige och är. I Sverige rör jag på mig mycket mer. Går till dagis, affären, lekplatsen. Det känns inte som mycket till motion, men jag testade med stegräknare under några dagar och konstaterade att det trots allt blir någon kilometer eller två - utan att man upplever det som att man rör på sig alls. Här går jag ingenstans alls, det finns ingenstans att gå. Så jag borde passa på att gå ut och gå med hunden när tjejerna kommer hem från skolan, eller senare på kvällen, men det glömmer jag alltid bort. Det är fullt upp med jobb, Daniel, planera mat osv.

I morgon ska vi i alla fall ut till en bondgård där de har någon sorts festival och titta på djuren. Får se till att verkligen röra på mig där. Och så ska jag kolla om jag kan gå och träna på gymmet här. Skitdyrt, men jag behöver det!

Uj, nu kommer en helikopter igen och flyger så lågt över huset att rutorna skallrar och golvet vibrerar. Så illa brukar det inte vara, de måste ha bytt pilot ikväll/natt. Synd att Daniel missar det, han vill ut, ut, ut och titta när det kommer en helikopter. De har flygit rätt frekvent under hela veckan, men aldig så lågt och direkt över huset som ikväll, efter att Daniel somnat.

Ambulanshelikoptrar är det. Vi bor bara några kvarter från sjukhuset. Som för övrigt lär ha stängt sin barnavdelning med kort varsel. De började prata om det en fredag och stängde på måndagen därefter. Folk är minst sagt skitförbannade. Nu får svårt sjuka barn ligga kvar på akuten i upp till 23 timmar, sedan ska de skickas vidare till andra sjukhus, som ligger 1-2 timmar från stan. Hur kul är det för föräldrar att tvingas ha sina sjuka barn på sjukhus långt hemifrån? Hur får man livet att gå ihop då, om man har andra barn hemma att ta hand om också?

Något annat som upprör folk är stans borgmästare som visat tecken på dåligt omdöme i ett mail han skickade till en person som begärde ut offentliga handlingar. Läs det underhållande svaret från borgmästaren här: http://rivervices.blogspot.com/2009/09/mayor-kalb-burning-midnight-oil.html

Hm, svenska politiker åker katapult när de uttalar sig lite klantigt. Men denna snubbe får sitta kvar? Obegripligt!

Någon som jag är sur över är att det nu inte går att lämna metall, kartong och plast för återvinning längre. Allt går i vanliga soporna som dessutom grävs ner. Snacka om att stan är efter sin tid. Kanske inte så konstigt med en sådan borgmästare?

En notering av mer positivt slag är att våra jordgubbsplantor tycks ha spridit sig. Och chipmunkarna också, så jag räknar fortfarande inte med att vi faktiskt får äta några jordgubbar själva. Men chipmunkarna är så otroligt söta och mjukt duniga att jag förlåter dem. Att de är mjuka som dun vet jag eftersom jag lyckades peta på en som satt på marken och låtsades vara osynlig. Så fort jag petat på den tog den två skutt, sedan var den borta. Den måste ha lösts upp i atomer i luften eller trollats bort eller något. Helt otroligt!

Vi har också haft besök av en kolibri. Fast bara en och bare en gång, som jag har sett. Den åt med god aptit från alla flitiga lisor som blommar i trädgården. Vi hoppas på återbesök. Kolibrir är kul att se!

Åter i USA

Den senaste veckan har jag längtat efter lite mer värme. Att det var 28-30 grader här i södra Ohio lät inte så dumt.

Naturligtvis regnade det igår när vi kom fram, även om det bara var ett lätt duggregn just då. Och det var kallaste dagen sedan i våras och bara 17 grader. Det var makalöst vackert ute under den ca 2 timmar långa bilresan hem från flygplatsen. Inget regn, men eftersom det regnat hela dagen och fortfarande dansade slöjor av vattenånga upp från marken och kullarna vid Ohio river var täckta av skira vita ångmoln. Träden och fälten är fortfarande väldigt gröna, men har den där djupare höstfärgen och vissa träd har börjat gulna en smula.

När vi kom hem var det mörkt och jag såg inte mycket när jag gjorde ett försök att inspektera trädgården. Det jag såg från ytterbelysningen var att pytteplantorna av flitiga lisa har växt till sig och mer eller mindre tagit över trädgården. Det verkar finnas en och annan jordgubbe på jordgubbsplantorna och det blommar lite här och var fortfarande. Hoppades fortfarande på fint väder tills idag och trodde i min enfald att jag skulle kunna äta frukost ute och göra en mer detaljerad inspektion med kaffekoppen i handen. Men inte då, regnet har vräkt ner hela dagen, och då menar jag verkligen vräkt ner. I morse åskade det så att det lät som om ett godståg drog fram utanför huset under flera minuter. Och inte verkar regnet vilja avta det allra minsta. Fast än är det bara lunchtid, klockan är 12, men skulle du fråga mig skulle jag gisssa på runt 6 på eftermiddagen. Kroppen är fast inställd på Svensk tid. Det kanske finns chans för sent eftermiddagskaffe ute, men det är inte troligt att vädret tänker skärpa till sig.

Resan gick mycket bra. Flög SAS igen, vilket innebar tidigare avgång. Skulle ha varit på Arlanda före 8 på morgonen, men blev lite sena och sedan ännu senare för att vi fick vända och hämta en bortglömd väska som stod kvar innanför dörren... Tur att den kom med, för det var väskan med datorn och många andra viktiga prylar.

Daniel vet precis hur det går till på flygplatser och flygplan och var jätteduktig. På planet blev det som vanligt problem inför avgång när säkerhetsbältet skulle på. Det är inte populärt och numera är han väldigt högljudd när han inte får som han vill. Som vanligt somnade han dock när vi lyfte och sov tills maten serverades. Och som vanligt åt han först allt smör han kom över, sedan brödet och sedan inget mer. Fast det serverades coscous som han verkligen gillar.

I köket längst bak i planen hade de korgar med godis som det bara var att ta av. Det gjorde Daniel tills jag tyckte att han hade fått mer än nog och sa stopp. Men det innebar att jag var tvungen att hålla honom i stolen så att han inte sprang tillbaka och hämtade mer godis. Han var trött och behövde sova, men vägrade naturligtvis. En man på raden bakom, som busat med Daniel under hela resan sa åt mig att slänga över barnet så skulle han nog bli lugnare, så det gjorde jag. En kvart senare sov Daniel i hans knä och jag fick tillbaka en pigg och glad liten pojke ungefär 2 timmar senare. Härligt med sådant ressällskap!

I Chicago var det lång, lång kö till säkerhetskontrollen, och då hade Daniel fått nog. Han ville INTE stå i kö. Han ville ju till pappa snarast möjligt, eller alternativt tillbaka till glashissen upp till tåget som gick mellan terminalerna. Det var inte helt lätt att hantera ett bångstyrigt barn, en vagn och allför mycket handbagage... En uppmärksam flygplatsmedarbetare kom till undsättning och släppte mig förbi kön. Jag fick gå i kön för förstaklass passagerare istället. Säkerhetskontrollerna är ju alltid spännande, så då blev Daniel glad igen. Särskilt som han nu själv får visa upp sitt boarding card och pass och lägga upp sina saker på bandet och gå genom metalldetektorerna själv.

Glömde att jag hade vatten i Daniels vattenflaska, men det var inget problem. De testade vattnet med en teststicka som de höll över vattenytan och sa sedan ok efter några sekunder. Alla jucie- och vällingförpackningar torkades av med en särskilt liten våtservett som sedan kördes i en maskin innan jag fick packa dem igen.

Flygplan nr 2 vare jättelitet och resan gick på mindre än en timme. Daniel var vaken och mycket uppspelt när vi gick in för landning och kunde bara upprepa "pappa, pappa, pappa". Han blev mycket besviken när Jim inte väntade precis utanför planet, trots att jag gång på gång försökt förklara att Pappa inte fick komma in hela vägen till planet utan väntade vid bagaget. Det blev ett kärt återseende.

Vi var hemma i bostaden vid halv 9 och alla sov vid 11-tiden. Vi vaknade mitt i natten av att sovrumsdörren smällde igen. Det var Daniel som vaknat och gått upp i kolmörkret, utan att tända några lampor. Klockan var runt 5 på morgonen, och det tog en timme och en flaska välling innan Daniel somnade om.

Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe till, i förhoppning om att kunna hålla mig vaken till lämplig tidpunkt i kväll.

Hälsningar Karin

Förvirrat värre

Måste bara berätta om några händelser ur veckan som varit. Kanske beror det på stress, eller är det så illa att demensen börjar slå till i alltför unga år?

Det började i onsdags. Jag satt hemma och jobbade och var väldigt produktiv, jobbade med tre textdokument samtidigt. Så, plötsligt och utan anledning, så raderade jag dokumenten. Antagligen skulle jag spara dem, men istället raderade jag dem. Jaja, det ska väl gå att återskapa, tänkte jag. Måste ju finnas autosparade versioner någonstans i datorn.

Det visade sig vara svårare än jag trott att hitta gamla versioner. Och inte kom jag på att leta i datorns papperskort heller. Där satt jag och nästan slet mitt hår, när jag plötsligt upptäckte att klockan var mycket. Hjälp, det var bara att slänga på sig ytterkläderna och springa till tunnelbanan för att hinna till optikern i tid.

Jag hann. Med några minuter tillgodo kom jag infarande genom dörren, med andan i halsen och satte mig på vänt-stolarna. Min optiker såg mig och frågade med mycket mild och vänlig röst om han kunde hjälpa mig på något sätt. "Ja, jag har en tid kl 2", sa jag.

"Mmm", sa optikern, fortfarande med mycket mild röst. "Och nu är klockan 1, som du ser (han pekade på klockan på väggen), och vi stänger för lunch..."

Jävlar! Jag hade kollat fel på klockan och i stressen så registrerade hjärnan aldrig felet.
Min vänliga optiker gjorde undersökningen innan han gick på lunch. Och jag fick en timme extra att ta mig hemåt i lugn och ro! Kvällen avslutades med klippning och ny snygg frisyr. Daniel vrålskrek "nej, nej, nej, inte klippa, inte klippa", större delen av sin klippning, men blev väldigt fin när det var klart.

När Daniel somnat plockade jag upp de slängda dokumenten ur papperskorgen och gjorde om de sista ändringarna. Lyckligt slut, alltså.

Men... det skulle bli värre.

I torsdags somnade jag när jag nattade Daniel. Vaknade vid 11-tiden, men orkade inte gå upp. Men jag kände ett så otroligt starkt behov av att duscha! Obegripligt, eftersom jag skulle börja fredagsförmiddagen i stallet, så det hade väl inte varit hela världen om jag inte duschade.
Tanken på en dusch ville inte släppa, så precis före midnatt stapplade jag mig upp och in i badrummet. Väl där, när jag tittade mig i spegeln, insåg jag att jag inte hade samma kläder på mig som tidigare under dagen. Och luktade det inte duschkräm i badrummet? Golvvärmen var redan på, och duschhandduken borta från hängaren... Vad var detta? Hade jag redan duschat? Nej, det borde jag väl ha kommit ihåg, eller?

När minnet vägrade gå med på att minnas en dusch försökte jag leka detektiv. Nej, inga vattendroppar på duschkrämsflaskan. Golvet var torrt, men å andra sidan var ju golvvärmen på... Handduken var väl kanske lite fuktig, eller? Den hängde på tork på torksstället. Sedan tidigare under kvällen, eller kvällen innan? Ja, det var ju frågan. Borde man inte komma ihåg om man precis har duschat? Alzheimers, eller?

Till slut fick jag vänja mig vid tanken att jag nog aldrig kommer att få svar på frågan. Det troliga är att jag som sagt somnade när jag nattade Daniel. Någon gång måste jag ha vaknat till, studsat upp och fått för mig att duscha, klätt på mig igen och krypit tillbaka i sängen och somnat om. Och glömt alltihopa.

Oj, det var länge sedan sist

Det har blivit lite mycket på sistone. Livet alltså. Jobb, barn, sköta hem, laga mat och allt det där. Och så ska man ju hinna träffa hästen ibland, och åtminstone prata med familj och vänner i telefon. Tydligen har det tagit mer tid än jag trott, för inte hade jag en aning om att det var så länge sedan jag bloggade. :-)

Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt HAR bloggat. På jobbets hemsidas nya blogg. Där kan ni läsa lite om vad jag hade för mig i förra veckan. Eller, nej, det var faktiskt veckan innan. Tiden går... Följ länk på www.forskautandjurforsok.se så hittar du den bloggen.

När jag ändå pratar jobb: bidra gärna med en gåva via SMS. Skicka ett SMS till numret 72930. Skriv FORSKA50 för att skänka 50 kr eller FORSKA150 om du vill ge 150 kr. Beloppet faktureras på din mobilräkning. TACK, TACK!

Kolla nya bannern!

Forska Utan Djurförsök har fått två nya banners, en med en hund och en med en kattunge.
Kolla i högerspalten så får du se katten.
Vill du använda bannerserna på din blogg eller hemsida???
Ladda ner dem från http://www.forskautandjurforsok.se/du-behovs/banners.php

Jag gjorde det! Och magen försvann.

När jag inte rider regelbundet så får jag en liten kulmage. Nu när jag är hemma i Sverige så borde jag ju passa på att rida så mycket som möjligt, men när alternativet är barbackaritt så dyker det upp så många ursäkter som låter vettiga. "Jamen, han verkar ju ha det så himla trevligt i hagen och snart är det ju slut på sommarbetet, det är ju bättre att han får beta en stund till", eller "hm, det kan aldrig vara skönt att ha någon på ryggen om man har hårlösa fläckar..."

Egentligen handlar det om ren och skär feghet. Jag är rädd för att något ska hända. Riktigt vad vet jag inte, för sannolikheten att man ramlar av Jempe och slår sig halvt fördärvad när man skrittar barbacka på en volt är inte så stor. Men på något vis tar rädslan överhanden. Inte så att jag är rädd för smärtan. Nej, det är rent praktiskt - hur ska jag kunna lämna och hämta på dagis med brutet ben/bruten handled/hjärnskakning? Och så är det ju det där med bekvämligheten. Det är inte skönt att sitta barbacka på en häst med markerad ryggrad. Som dessutom får för sig att hoppa till lite då och då.

Karin (Jempes andra ägare) påminde mig om en period i tidernas begynnelse (typ 8-10 år sedan), när vi inte hade någon sadel. Det gick helt enkelt inte att hitta någon som passade honom. Då red vi barbacka i flera månader. Vi red lektion, red ut, ja allt gjorde vi barbacka och det gick så bra så. Men det var då det. Vi var yngre då. Inte heller Karin har kommit upp på honom barbacka de senaste åren...

Igår gjorde jag slag i saken, satte träns på hästen, borstade av det värsta på Jempes skamfilade rygg (han ser inte klok ut, ringormen har lämnat efter sig hårlösa partier och tunna skorpor på huden), drog iväg med honom till uppsittningstrappen vi har. Det var bara att lägga benet över och slå sig ner. Det gick bra. Jempe var snäll och gick in på volten för en liten motionsrunda.

Efter 5 minuter tyckte jag att det räckte. Visserligen insåg jag snabbt hur otroligt nyttigt det är att rida barbacka. Man känner varje rörelse hästen tar på ett helt annat sätt, riktigt känner hur musklerna arbetar. Det är också väldigt nyttigt att känna hur hästens rörelse påverkas av varje liten ändring man själv gör, när man flyttar vikten, spänner en muskel, vrider sig eller flyttar en kroppsdel. Det är otroligt vilken känsla man får. Men obehaget överväger, tyvärr. Det gör himla ont. Och musklerna får sig en ordentlig omgång också.

Men så började Jempe trava när jag tryckte till lite för hårt med en skänkel. Hjälp, tänkte jag först, men på två steg insåg jag plötsligt att det faktiskt var betydligt bekvämare att sitta i traven. Så det blev 10 minuters trav också, vi snirklade oss fram mellan hinder och bommar som stod på volten. Det var superkul!

Och som extra bonus: i morse insåg jag att jeansen är för stora i midjan! Där ser man vad 15 minuters barbackaritt kan åstadkomma.

Hur kan allt gå så fel?

Man hade kunnat tro att det var måndag igår. Eller kanske fredagen den 13de?
Jag skulle bara jobba 2,5 timmar på förmiddagen och hade precis lagom med arbetsuppgifter att hinna med. Alla naturligtvis viktiga och brådskande. Men det gick inte riktigt som planerat.

Först började det med en trotsig 2,5-åring som inte ville något av det jag ville när vi skulle gå hemifrån. Han ville inte ha den färgen på vällingflaska, inte de byxorna eller den tröjan. Borsta tänderna ville han absolut inte och skor tänkte han minsann INTE ha på sig.

Vi var nästan 20 minuter sena till dagis... Alltså 20 min senare än planerat till jobbet. Och där började det jävlas på allvar.

Först ringer en person i vår vetenskapliga kommitté och säger att han missat att skicka in en bedömning, deadlinen var dagen innan. Kunde jag möjligen skicka bedömningsblanketten igen per e-post? Det kunde jag inte. Eller snarare, jag kunde skicka, men han fick dem inte, trots flera försök från olika e-postadresser och eftersök i hans spamfilter mm. Fick ta till nödåtgärden att lägga upp blanketten på vår hemsida så att han kunde hämta den därifrån. Lite onödigt pyssel som normalt kan ta kanske 3 minuter. Nu gick det inte alls. Först meddelade min dator att den tänkte starta om sig. Sedan gick det inte att logga in på hemsidan och sedan ville den inte ladda upp blanketten. Det tog nästan en halvtimme.

Vid det laget började vi inse att vår ordförande skulle ha varit på plats för nästan 45 minuter sedan för att skriva på 79 mycket viktiga brev som en kollega skrivit ut under morgonen. Men hon var alltså inte där. Och det ramlade in mail från henne, vilket tydde på att hon satt och jobbade någonstanns. Ringde, och fick svaret att "va, men jag fattade det som att ni hade något problem med brevet och inte hade skrivit ut dem, och att jag alltså inte skulle komma!." Vet fortfarande inte hur det missförståndet uppkommit (är hon synsk, tro?), men hon fick sätta sig i bilen och komma in.

Väl på plats började hon skriva sin namnteckning, men klagade snart på att texten på sidan kladdat av sig. Vid en närmare kontroll visade det sig att en textrad på varje sida inte var fixerad, utan alltså kletade. Det var bara att ringa efter service på kopieringsmaskinen, och vår ordförande fick åka igen med oförättat ärende.

Nu var det bara att ge upp och åka till stallet istället. Men endast 1 sak på "att göra"-listan avbockad istället för 8. Hur kan så många saker gå så fel på bara två timmar?

Söndag på lekplatsen

Vi har haft en riktigt lat helg, Daniel och jag. Sovit länge på mornarna, gått och lagt oss tidigt och dessutom sovit middag. På söndagen blåste det så att det ven om knutarna, men vi vågade oss ändå ut. På lekplatsen var det helt tomt, så Daniel fick mig att klättra i klätterställningen och åka rutchkana med honom (bred rutchkana = ingen risk att fastna som i bebis-rutchkanorna). Aj vad ont det gjorde. Allt är ju anpassat för barn, så man slår i överallt och måste vika sig dubbel för att komma in under stänger och i hål. Det blev ett par nya blåmärken här och var.

Daniel har lärt sig att klättra upp för rutchkanan nu, och det går nästan lika snabbt upp som ner. Då är det kul att vara 2,5. Fast på många sätt verkar detta inte vara den bästa åldern, i alla fall inte just nu. Känslorna svämmar ofta över och Daniel blir ofta arg och ledsen över allt som inte går som han tänkt sig, vare sig det är jag som vägrar klättra upp och ställa mig där han vill i klätterställningen, eller en för stor bil som vägrar att få plats i ett litet fack i en förvaringslåda. Jäklar var arg och högljudd han kan bli då! Men på lekplatsen hade vi i alla fall kul en stund.

Bloggtorka och ringorm

Ska försöka blogga lite oftare sa jag sist. Ha, så gick det med det. Tiden saknas. På dagarna är det minst sagt fullt upp på jobbet. Och sedan fullt upp med Daniel. Som sedan inte sover som han ska på nätterna. Hela denna vecka har gråtit tröstlöst 5-20 min varje timme fram till 6 på morgonen. Mardrömmar? Utvecklingsfas? Saknar pappa? Tja, vem vet. Men hans språk har utvecklats ordentligt under veckan, tycker jag. Hoppas bara att natteländet tar slut snart, för nu orkar inte jag längre. Inte får man något gjort heller, för sitter jag inte bredvid honom så vaknar han av gråten.

På jobbet är det som sagt full fart, alla höstaktiviteter ska vara klara helst igår. Och vi följer senaste årens vana att ständigt vara en man kort... Men det går ändå, för det måste det göra. Ekonomin tillåter inga utsvävningar såsom vikarier.

Hade hoppats på att komma igång och rida lite ordentligt nu under slutet av sommaren och hösten, men de planerna har gått åt pipsvängen av olika skäl. Två gånger har jag ridit, och bl.a. inspekterat elljusspåret vi har att rida på uppe i skogen! Elljusspår! Det är en sådan där dröm vi alltid haft, men aldrig trott att vi ska få uppleva. Men nu har vi det. Synd bara att de ska bygga nöjespark där stallet står nu, så vi måste flytta. Ingen vet riktigt när, vi väntar fortfarande på besked om vart vi kan flytta och när. Hoppas vi får elljusspår på nya stället också.

Idag hade jag kunnat rida om jag ville. Barbacka. Går nämligen inte att lägga sadel på hästen. Men jag avstod från ridning, med ursäkten att de såg ut att ha så himla trevligt i hagen i solen. Han var fullt upptagen med att beta. I själva verket är det bara att inse att jag blivit för gammal för att ge mig på något så obekvämt och potentiellt farligt (nåja, men risken är faktiskt större att man ramlar av!). Och sa jag obekvämt? Jempe har uppstickande ryggrad och en rätt skumpig gång. Så det är inte direkt som att sitta i en bekväm fåtölj.

Varför det inte går att lägga sadel på honom? Det ser ut som om han har böldpest eller åtminstone kommit ivägen för en synnerligen argsint bisvärm. Fast nu är det mer hårlösa fläckar och inte så mycket bölder kvar.


Han har fått ringorm! En mycket smittsam hudsjukdom orsakad av svampar. Alla stallets 32 hästar, all utrustning och stallarna har nu sanerats efter konstens alla regler och naturligtvis ställer smittan krav på att vi som vistas i stallet även tänker på vår egen hygien, klädbyte och andra rutiner för att hindra smittspridning. Naturligtvis drabbades Jempe hårdast (vad jag vet i alla fall). Han är ju sådan. När andra hästar hostar och nyser lite får han lunginflammation. När andra hästar får mugg (infektioner i huden ovanför hovarna) så får han elakartade bakterier som äter upp hovarna innifrån och som kräver behandling av specialisthovslagare och nästan resulterade i avlivning (hästar klarar sig inte med tre fungerande hovar). När andra hästar fastnar i hagen så river de upp småsår eller tappar en sko. Jempe behöver sys och sparkar sönder sig på stenbumligar så att han måste operera bort bitar av hovbenet som lossnat. Behöver jag fortsätta?

Mysigt i hagen. Mysigare än att traska runt på en volt med en motvillig barbackaryttare i alla fall.

Kids having fun in Knivsta

A message for Barbara: Sorry, I will try to blog more often. And just to make you happy, here are some photos of your grandkids!

Erik

Ebba has learned how to ride a bike.

Daniel is trying to keep up with Ebba.

Daniel fick en påse leksaker av Elias, kolla vad glad han blev!

Daniel rider

I går hade jag trevligt sällskap med ut till stallet. Daniel var med, och så Sandra, Lovisa och Elias. Vi åt picknick i parken och Sandra och barnen var i lekparken medan jag mockade och fixade maten. Sedan var det riddags. Lovisa rider på ridskola och kan rida själv i både skritt och trav. Hon har lärt sig massor sedan sist och det märktes att Jempe lyssnade på henne.

Sedan fick Daniel rida framför Lovisa i sadeln. Det var tydligen jättekul, för han ville inte hoppa av, utan det fick bli ett stort extravarv. Och sedan var det dags för Elias att rida några varv med lite support. Det är bara att konstatera att vi har flera blivande ryttare i familjen...

Fokuserad måste man vara när man till och med får kontroll över tyglarna själv!

Jempe är en perfekt barnhäst, går lugnt och har stenkoll på passagerarna. Men när Lovisa red så fick hon minsan verkligen rida också, då lyssnade han på henne och hon måste göra rätt.

Bankrån och flygkapning

Det har jag ägnat mig åt sista dygnet.

Man tillhör ju generationen som "kommer ihåg" Norrmalmstorgsdramat. Dvs man vet ju att det hände, känner till Stockholmssyndromet (att gisslan börjar synpatisera med dem som tagit dem till fånga) och... och... Ja, vad var det egentligen som hände? Vilka var det nu igen som rånade banken och tog gisslan, och vad ville de? Och hur länge pågick det?

Jag hyrde dvd:n och tittade. Himla trevliga typer var det i alla fall, bankrånarna. Det är nästan så att man skulle vilja bli gisslan själv. Polisen däremot är fega typer som man inte alls kan lita på. Se filmen själv, tycker jag!

Mindre kul hade gisslan på Lufthansaplanet som kapades 1977 i en film jag såg på TV precis efter, också den baserad på en verklig historia. Inte mindes jag att ryssarna var involverade. Den gisslan skulle jag absolut inte vilja byta med. Och tur att jag inte såg filmen precis innan flygresan.

Riddarspel i Rosersberg

Det var söndagens äventyr. Daniel har lekt med två riddarhästar på dagis och när jag visade bilder från tidigare uppvisningar och frågade om Daniel ville åka och titta så sa han "yes, yes, yes" och hoppade runt av glädje.

Det är fina hästar de har och det går väldigt snabbt. Det är inte utan att man känner för att testa själv. Undrar om Jempe vill bli riddarhäst på gamla dagar??? Han skulle nog gilla kläderna i alla fall, han gillar att visa upp sig och vara snygg.

Så tränas en riddare

Daniel har påbörjat sin utbildning till riddare. De får öva på sådana här hästar och ska träffa måltavlor med lansen när de "rider" förbi. Här ser Daniel väldigt sammanbiten ut, men han skrattade så att han nästan ramlade av varje gång han (med viss hjälp) träffade målet.