Jag gjorde det! Och magen försvann.

När jag inte rider regelbundet så får jag en liten kulmage. Nu när jag är hemma i Sverige så borde jag ju passa på att rida så mycket som möjligt, men när alternativet är barbackaritt så dyker det upp så många ursäkter som låter vettiga. "Jamen, han verkar ju ha det så himla trevligt i hagen och snart är det ju slut på sommarbetet, det är ju bättre att han får beta en stund till", eller "hm, det kan aldrig vara skönt att ha någon på ryggen om man har hårlösa fläckar..."

Egentligen handlar det om ren och skär feghet. Jag är rädd för att något ska hända. Riktigt vad vet jag inte, för sannolikheten att man ramlar av Jempe och slår sig halvt fördärvad när man skrittar barbacka på en volt är inte så stor. Men på något vis tar rädslan överhanden. Inte så att jag är rädd för smärtan. Nej, det är rent praktiskt - hur ska jag kunna lämna och hämta på dagis med brutet ben/bruten handled/hjärnskakning? Och så är det ju det där med bekvämligheten. Det är inte skönt att sitta barbacka på en häst med markerad ryggrad. Som dessutom får för sig att hoppa till lite då och då.

Karin (Jempes andra ägare) påminde mig om en period i tidernas begynnelse (typ 8-10 år sedan), när vi inte hade någon sadel. Det gick helt enkelt inte att hitta någon som passade honom. Då red vi barbacka i flera månader. Vi red lektion, red ut, ja allt gjorde vi barbacka och det gick så bra så. Men det var då det. Vi var yngre då. Inte heller Karin har kommit upp på honom barbacka de senaste åren...

Igår gjorde jag slag i saken, satte träns på hästen, borstade av det värsta på Jempes skamfilade rygg (han ser inte klok ut, ringormen har lämnat efter sig hårlösa partier och tunna skorpor på huden), drog iväg med honom till uppsittningstrappen vi har. Det var bara att lägga benet över och slå sig ner. Det gick bra. Jempe var snäll och gick in på volten för en liten motionsrunda.

Efter 5 minuter tyckte jag att det räckte. Visserligen insåg jag snabbt hur otroligt nyttigt det är att rida barbacka. Man känner varje rörelse hästen tar på ett helt annat sätt, riktigt känner hur musklerna arbetar. Det är också väldigt nyttigt att känna hur hästens rörelse påverkas av varje liten ändring man själv gör, när man flyttar vikten, spänner en muskel, vrider sig eller flyttar en kroppsdel. Det är otroligt vilken känsla man får. Men obehaget överväger, tyvärr. Det gör himla ont. Och musklerna får sig en ordentlig omgång också.

Men så började Jempe trava när jag tryckte till lite för hårt med en skänkel. Hjälp, tänkte jag först, men på två steg insåg jag plötsligt att det faktiskt var betydligt bekvämare att sitta i traven. Så det blev 10 minuters trav också, vi snirklade oss fram mellan hinder och bommar som stod på volten. Det var superkul!

Och som extra bonus: i morse insåg jag att jeansen är för stora i midjan! Där ser man vad 15 minuters barbackaritt kan åstadkomma.