Forska Utan Djurförsök har fått två nya banners, en med en hund och en med en kattunge.
Kolla i högerspalten så får du se katten.
Vill du använda bannerserna på din blogg eller hemsida???
Ladda ner dem från http://www.forskautandjurforsok.se/du-behovs/banners.php
fredag 21 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
Jag gjorde det! Och magen försvann.
När jag inte rider regelbundet så får jag en liten kulmage. Nu när jag är hemma i Sverige så borde jag ju passa på att rida så mycket som möjligt, men när alternativet är barbackaritt så dyker det upp så många ursäkter som låter vettiga. "Jamen, han verkar ju ha det så himla trevligt i hagen och snart är det ju slut på sommarbetet, det är ju bättre att han får beta en stund till", eller "hm, det kan aldrig vara skönt att ha någon på ryggen om man har hårlösa fläckar..."
Egentligen handlar det om ren och skär feghet. Jag är rädd för att något ska hända. Riktigt vad vet jag inte, för sannolikheten att man ramlar av Jempe och slår sig halvt fördärvad när man skrittar barbacka på en volt är inte så stor. Men på något vis tar rädslan överhanden. Inte så att jag är rädd för smärtan. Nej, det är rent praktiskt - hur ska jag kunna lämna och hämta på dagis med brutet ben/bruten handled/hjärnskakning? Och så är det ju det där med bekvämligheten. Det är inte skönt att sitta barbacka på en häst med markerad ryggrad. Som dessutom får för sig att hoppa till lite då och då.
Karin (Jempes andra ägare) påminde mig om en period i tidernas begynnelse (typ 8-10 år sedan), när vi inte hade någon sadel. Det gick helt enkelt inte att hitta någon som passade honom. Då red vi barbacka i flera månader. Vi red lektion, red ut, ja allt gjorde vi barbacka och det gick så bra så. Men det var då det. Vi var yngre då. Inte heller Karin har kommit upp på honom barbacka de senaste åren...
Igår gjorde jag slag i saken, satte träns på hästen, borstade av det värsta på Jempes skamfilade rygg (han ser inte klok ut, ringormen har lämnat efter sig hårlösa partier och tunna skorpor på huden), drog iväg med honom till uppsittningstrappen vi har. Det var bara att lägga benet över och slå sig ner. Det gick bra. Jempe var snäll och gick in på volten för en liten motionsrunda.
Efter 5 minuter tyckte jag att det räckte. Visserligen insåg jag snabbt hur otroligt nyttigt det är att rida barbacka. Man känner varje rörelse hästen tar på ett helt annat sätt, riktigt känner hur musklerna arbetar. Det är också väldigt nyttigt att känna hur hästens rörelse påverkas av varje liten ändring man själv gör, när man flyttar vikten, spänner en muskel, vrider sig eller flyttar en kroppsdel. Det är otroligt vilken känsla man får. Men obehaget överväger, tyvärr. Det gör himla ont. Och musklerna får sig en ordentlig omgång också.
Men så började Jempe trava när jag tryckte till lite för hårt med en skänkel. Hjälp, tänkte jag först, men på två steg insåg jag plötsligt att det faktiskt var betydligt bekvämare att sitta i traven. Så det blev 10 minuters trav också, vi snirklade oss fram mellan hinder och bommar som stod på volten. Det var superkul!
Och som extra bonus: i morse insåg jag att jeansen är för stora i midjan! Där ser man vad 15 minuters barbackaritt kan åstadkomma.
Egentligen handlar det om ren och skär feghet. Jag är rädd för att något ska hända. Riktigt vad vet jag inte, för sannolikheten att man ramlar av Jempe och slår sig halvt fördärvad när man skrittar barbacka på en volt är inte så stor. Men på något vis tar rädslan överhanden. Inte så att jag är rädd för smärtan. Nej, det är rent praktiskt - hur ska jag kunna lämna och hämta på dagis med brutet ben/bruten handled/hjärnskakning? Och så är det ju det där med bekvämligheten. Det är inte skönt att sitta barbacka på en häst med markerad ryggrad. Som dessutom får för sig att hoppa till lite då och då.
Karin (Jempes andra ägare) påminde mig om en period i tidernas begynnelse (typ 8-10 år sedan), när vi inte hade någon sadel. Det gick helt enkelt inte att hitta någon som passade honom. Då red vi barbacka i flera månader. Vi red lektion, red ut, ja allt gjorde vi barbacka och det gick så bra så. Men det var då det. Vi var yngre då. Inte heller Karin har kommit upp på honom barbacka de senaste åren...
Igår gjorde jag slag i saken, satte träns på hästen, borstade av det värsta på Jempes skamfilade rygg (han ser inte klok ut, ringormen har lämnat efter sig hårlösa partier och tunna skorpor på huden), drog iväg med honom till uppsittningstrappen vi har. Det var bara att lägga benet över och slå sig ner. Det gick bra. Jempe var snäll och gick in på volten för en liten motionsrunda.
Efter 5 minuter tyckte jag att det räckte. Visserligen insåg jag snabbt hur otroligt nyttigt det är att rida barbacka. Man känner varje rörelse hästen tar på ett helt annat sätt, riktigt känner hur musklerna arbetar. Det är också väldigt nyttigt att känna hur hästens rörelse påverkas av varje liten ändring man själv gör, när man flyttar vikten, spänner en muskel, vrider sig eller flyttar en kroppsdel. Det är otroligt vilken känsla man får. Men obehaget överväger, tyvärr. Det gör himla ont. Och musklerna får sig en ordentlig omgång också.
Men så började Jempe trava när jag tryckte till lite för hårt med en skänkel. Hjälp, tänkte jag först, men på två steg insåg jag plötsligt att det faktiskt var betydligt bekvämare att sitta i traven. Så det blev 10 minuters trav också, vi snirklade oss fram mellan hinder och bommar som stod på volten. Det var superkul!
Och som extra bonus: i morse insåg jag att jeansen är för stora i midjan! Där ser man vad 15 minuters barbackaritt kan åstadkomma.
Hur kan allt gå så fel?
Man hade kunnat tro att det var måndag igår. Eller kanske fredagen den 13de?
Jag skulle bara jobba 2,5 timmar på förmiddagen och hade precis lagom med arbetsuppgifter att hinna med. Alla naturligtvis viktiga och brådskande. Men det gick inte riktigt som planerat.
Först började det med en trotsig 2,5-åring som inte ville något av det jag ville när vi skulle gå hemifrån. Han ville inte ha den färgen på vällingflaska, inte de byxorna eller den tröjan. Borsta tänderna ville han absolut inte och skor tänkte han minsann INTE ha på sig.
Vi var nästan 20 minuter sena till dagis... Alltså 20 min senare än planerat till jobbet. Och där började det jävlas på allvar.
Först ringer en person i vår vetenskapliga kommitté och säger att han missat att skicka in en bedömning, deadlinen var dagen innan. Kunde jag möjligen skicka bedömningsblanketten igen per e-post? Det kunde jag inte. Eller snarare, jag kunde skicka, men han fick dem inte, trots flera försök från olika e-postadresser och eftersök i hans spamfilter mm. Fick ta till nödåtgärden att lägga upp blanketten på vår hemsida så att han kunde hämta den därifrån. Lite onödigt pyssel som normalt kan ta kanske 3 minuter. Nu gick det inte alls. Först meddelade min dator att den tänkte starta om sig. Sedan gick det inte att logga in på hemsidan och sedan ville den inte ladda upp blanketten. Det tog nästan en halvtimme.
Vid det laget började vi inse att vår ordförande skulle ha varit på plats för nästan 45 minuter sedan för att skriva på 79 mycket viktiga brev som en kollega skrivit ut under morgonen. Men hon var alltså inte där. Och det ramlade in mail från henne, vilket tydde på att hon satt och jobbade någonstanns. Ringde, och fick svaret att "va, men jag fattade det som att ni hade något problem med brevet och inte hade skrivit ut dem, och att jag alltså inte skulle komma!." Vet fortfarande inte hur det missförståndet uppkommit (är hon synsk, tro?), men hon fick sätta sig i bilen och komma in.
Väl på plats började hon skriva sin namnteckning, men klagade snart på att texten på sidan kladdat av sig. Vid en närmare kontroll visade det sig att en textrad på varje sida inte var fixerad, utan alltså kletade. Det var bara att ringa efter service på kopieringsmaskinen, och vår ordförande fick åka igen med oförättat ärende.
Nu var det bara att ge upp och åka till stallet istället. Men endast 1 sak på "att göra"-listan avbockad istället för 8. Hur kan så många saker gå så fel på bara två timmar?
Jag skulle bara jobba 2,5 timmar på förmiddagen och hade precis lagom med arbetsuppgifter att hinna med. Alla naturligtvis viktiga och brådskande. Men det gick inte riktigt som planerat.
Först började det med en trotsig 2,5-åring som inte ville något av det jag ville när vi skulle gå hemifrån. Han ville inte ha den färgen på vällingflaska, inte de byxorna eller den tröjan. Borsta tänderna ville han absolut inte och skor tänkte han minsann INTE ha på sig.
Vi var nästan 20 minuter sena till dagis... Alltså 20 min senare än planerat till jobbet. Och där började det jävlas på allvar.
Först ringer en person i vår vetenskapliga kommitté och säger att han missat att skicka in en bedömning, deadlinen var dagen innan. Kunde jag möjligen skicka bedömningsblanketten igen per e-post? Det kunde jag inte. Eller snarare, jag kunde skicka, men han fick dem inte, trots flera försök från olika e-postadresser och eftersök i hans spamfilter mm. Fick ta till nödåtgärden att lägga upp blanketten på vår hemsida så att han kunde hämta den därifrån. Lite onödigt pyssel som normalt kan ta kanske 3 minuter. Nu gick det inte alls. Först meddelade min dator att den tänkte starta om sig. Sedan gick det inte att logga in på hemsidan och sedan ville den inte ladda upp blanketten. Det tog nästan en halvtimme.
Vid det laget började vi inse att vår ordförande skulle ha varit på plats för nästan 45 minuter sedan för att skriva på 79 mycket viktiga brev som en kollega skrivit ut under morgonen. Men hon var alltså inte där. Och det ramlade in mail från henne, vilket tydde på att hon satt och jobbade någonstanns. Ringde, och fick svaret att "va, men jag fattade det som att ni hade något problem med brevet och inte hade skrivit ut dem, och att jag alltså inte skulle komma!." Vet fortfarande inte hur det missförståndet uppkommit (är hon synsk, tro?), men hon fick sätta sig i bilen och komma in.
Väl på plats började hon skriva sin namnteckning, men klagade snart på att texten på sidan kladdat av sig. Vid en närmare kontroll visade det sig att en textrad på varje sida inte var fixerad, utan alltså kletade. Det var bara att ringa efter service på kopieringsmaskinen, och vår ordförande fick åka igen med oförättat ärende.
Nu var det bara att ge upp och åka till stallet istället. Men endast 1 sak på "att göra"-listan avbockad istället för 8. Hur kan så många saker gå så fel på bara två timmar?
tisdag 18 augusti 2009
Söndag på lekplatsen
Vi har haft en riktigt lat helg, Daniel och jag. Sovit länge på mornarna, gått och lagt oss tidigt och dessutom sovit middag. På söndagen blåste det så att det ven om knutarna, men vi vågade oss ändå ut. På lekplatsen var det helt tomt, så Daniel fick mig att klättra i klätterställningen och åka rutchkana med honom (bred rutchkana = ingen risk att fastna som i bebis-rutchkanorna). Aj vad ont det gjorde. Allt är ju anpassat för barn, så man slår i överallt och måste vika sig dubbel för att komma in under stänger och i hål. Det blev ett par nya blåmärken här och var.
Daniel har lärt sig att klättra upp för rutchkanan nu, och det går nästan lika snabbt upp som ner. Då är det kul att vara 2,5. Fast på många sätt verkar detta inte vara den bästa åldern, i alla fall inte just nu. Känslorna svämmar ofta över och Daniel blir ofta arg och ledsen över allt som inte går som han tänkt sig, vare sig det är jag som vägrar klättra upp och ställa mig där han vill i klätterställningen, eller en för stor bil som vägrar att få plats i ett litet fack i en förvaringslåda. Jäklar var arg och högljudd han kan bli då! Men på lekplatsen hade vi i alla fall kul en stund.
Daniel har lärt sig att klättra upp för rutchkanan nu, och det går nästan lika snabbt upp som ner. Då är det kul att vara 2,5. Fast på många sätt verkar detta inte vara den bästa åldern, i alla fall inte just nu. Känslorna svämmar ofta över och Daniel blir ofta arg och ledsen över allt som inte går som han tänkt sig, vare sig det är jag som vägrar klättra upp och ställa mig där han vill i klätterställningen, eller en för stor bil som vägrar att få plats i ett litet fack i en förvaringslåda. Jäklar var arg och högljudd han kan bli då! Men på lekplatsen hade vi i alla fall kul en stund.
fredag 14 augusti 2009
Bloggtorka och ringorm
Ska försöka blogga lite oftare sa jag sist. Ha, så gick det med det. Tiden saknas. På dagarna är det minst sagt fullt upp på jobbet. Och sedan fullt upp med Daniel. Som sedan inte sover som han ska på nätterna. Hela denna vecka har gråtit tröstlöst 5-20 min varje timme fram till 6 på morgonen. Mardrömmar? Utvecklingsfas? Saknar pappa? Tja, vem vet. Men hans språk har utvecklats ordentligt under veckan, tycker jag. Hoppas bara att natteländet tar slut snart, för nu orkar inte jag längre. Inte får man något gjort heller, för sitter jag inte bredvid honom så vaknar han av gråten.
På jobbet är det som sagt full fart, alla höstaktiviteter ska vara klara helst igår. Och vi följer senaste årens vana att ständigt vara en man kort... Men det går ändå, för det måste det göra. Ekonomin tillåter inga utsvävningar såsom vikarier.
Hade hoppats på att komma igång och rida lite ordentligt nu under slutet av sommaren och hösten, men de planerna har gått åt pipsvängen av olika skäl. Två gånger har jag ridit, och bl.a. inspekterat elljusspåret vi har att rida på uppe i skogen! Elljusspår! Det är en sådan där dröm vi alltid haft, men aldrig trott att vi ska få uppleva. Men nu har vi det. Synd bara att de ska bygga nöjespark där stallet står nu, så vi måste flytta. Ingen vet riktigt när, vi väntar fortfarande på besked om vart vi kan flytta och när. Hoppas vi får elljusspår på nya stället också.
Idag hade jag kunnat rida om jag ville. Barbacka. Går nämligen inte att lägga sadel på hästen. Men jag avstod från ridning, med ursäkten att de såg ut att ha så himla trevligt i hagen i solen. Han var fullt upptagen med att beta. I själva verket är det bara att inse att jag blivit för gammal för att ge mig på något så obekvämt och potentiellt farligt (nåja, men risken är faktiskt större att man ramlar av!). Och sa jag obekvämt? Jempe har uppstickande ryggrad och en rätt skumpig gång. Så det är inte direkt som att sitta i en bekväm fåtölj.
Varför det inte går att lägga sadel på honom? Det ser ut som om han har böldpest eller åtminstone kommit ivägen för en synnerligen argsint bisvärm. Fast nu är det mer hårlösa fläckar och inte så mycket bölder kvar.
Han har fått ringorm! En mycket smittsam hudsjukdom orsakad av svampar. Alla stallets 32 hästar, all utrustning och stallarna har nu sanerats efter konstens alla regler och naturligtvis ställer smittan krav på att vi som vistas i stallet även tänker på vår egen hygien, klädbyte och andra rutiner för att hindra smittspridning. Naturligtvis drabbades Jempe hårdast (vad jag vet i alla fall). Han är ju sådan. När andra hästar hostar och nyser lite får han lunginflammation. När andra hästar får mugg (infektioner i huden ovanför hovarna) så får han elakartade bakterier som äter upp hovarna innifrån och som kräver behandling av specialisthovslagare och nästan resulterade i avlivning (hästar klarar sig inte med tre fungerande hovar). När andra hästar fastnar i hagen så river de upp småsår eller tappar en sko. Jempe behöver sys och sparkar sönder sig på stenbumligar så att han måste operera bort bitar av hovbenet som lossnat. Behöver jag fortsätta?
Mysigt i hagen. Mysigare än att traska runt på en volt med en motvillig barbackaryttare i alla fall.
På jobbet är det som sagt full fart, alla höstaktiviteter ska vara klara helst igår. Och vi följer senaste årens vana att ständigt vara en man kort... Men det går ändå, för det måste det göra. Ekonomin tillåter inga utsvävningar såsom vikarier.
Hade hoppats på att komma igång och rida lite ordentligt nu under slutet av sommaren och hösten, men de planerna har gått åt pipsvängen av olika skäl. Två gånger har jag ridit, och bl.a. inspekterat elljusspåret vi har att rida på uppe i skogen! Elljusspår! Det är en sådan där dröm vi alltid haft, men aldrig trott att vi ska få uppleva. Men nu har vi det. Synd bara att de ska bygga nöjespark där stallet står nu, så vi måste flytta. Ingen vet riktigt när, vi väntar fortfarande på besked om vart vi kan flytta och när. Hoppas vi får elljusspår på nya stället också.
Idag hade jag kunnat rida om jag ville. Barbacka. Går nämligen inte att lägga sadel på hästen. Men jag avstod från ridning, med ursäkten att de såg ut att ha så himla trevligt i hagen i solen. Han var fullt upptagen med att beta. I själva verket är det bara att inse att jag blivit för gammal för att ge mig på något så obekvämt och potentiellt farligt (nåja, men risken är faktiskt större att man ramlar av!). Och sa jag obekvämt? Jempe har uppstickande ryggrad och en rätt skumpig gång. Så det är inte direkt som att sitta i en bekväm fåtölj.
Varför det inte går att lägga sadel på honom? Det ser ut som om han har böldpest eller åtminstone kommit ivägen för en synnerligen argsint bisvärm. Fast nu är det mer hårlösa fläckar och inte så mycket bölder kvar.
Han har fått ringorm! En mycket smittsam hudsjukdom orsakad av svampar. Alla stallets 32 hästar, all utrustning och stallarna har nu sanerats efter konstens alla regler och naturligtvis ställer smittan krav på att vi som vistas i stallet även tänker på vår egen hygien, klädbyte och andra rutiner för att hindra smittspridning. Naturligtvis drabbades Jempe hårdast (vad jag vet i alla fall). Han är ju sådan. När andra hästar hostar och nyser lite får han lunginflammation. När andra hästar får mugg (infektioner i huden ovanför hovarna) så får han elakartade bakterier som äter upp hovarna innifrån och som kräver behandling av specialisthovslagare och nästan resulterade i avlivning (hästar klarar sig inte med tre fungerande hovar). När andra hästar fastnar i hagen så river de upp småsår eller tappar en sko. Jempe behöver sys och sparkar sönder sig på stenbumligar så att han måste operera bort bitar av hovbenet som lossnat. Behöver jag fortsätta?
Mysigt i hagen. Mysigare än att traska runt på en volt med en motvillig barbackaryttare i alla fall.
måndag 3 augusti 2009
Kids having fun in Knivsta
A message for Barbara: Sorry, I will try to blog more often. And just to make you happy, here are some photos of your grandkids!
Erik
Ebba has learned how to ride a bike.
Daniel is trying to keep up with Ebba.
Erik
Ebba has learned how to ride a bike.
Daniel is trying to keep up with Ebba.lördag 1 augusti 2009
Daniel rider
I går hade jag trevligt sällskap med ut till stallet. Daniel var med, och så Sandra, Lovisa och Elias. Vi åt picknick i parken och Sandra och barnen var i lekparken medan jag mockade och fixade maten. Sedan var det riddags. Lovisa rider på ridskola och kan rida själv i både skritt och trav. Hon har lärt sig massor sedan sist och det märktes att Jempe lyssnade på henne.
Sedan fick Daniel rida framför Lovisa i sadeln. Det var tydligen jättekul, för han ville inte hoppa av, utan det fick bli ett stort extravarv. Och sedan var det dags för Elias att rida några varv med lite support. Det är bara att konstatera att vi har flera blivande ryttare i familjen...
Fokuserad måste man vara när man till och med får kontroll över tyglarna själv!
Sedan fick Daniel rida framför Lovisa i sadeln. Det var tydligen jättekul, för han ville inte hoppa av, utan det fick bli ett stort extravarv. Och sedan var det dags för Elias att rida några varv med lite support. Det är bara att konstatera att vi har flera blivande ryttare i familjen...
Fokuserad måste man vara när man till och med får kontroll över tyglarna själv!Jempe är en perfekt barnhäst, går lugnt och har stenkoll på passagerarna. Men när Lovisa red så fick hon minsan verkligen rida också, då lyssnade han på henne och hon måste göra rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
