En vecka går snabbt

Nu har jag varit här i USA i en vecka och några timmar. Det går snabbt att komma in i vardagslivet här, så det känns som om jag varit här i flera månader.

Det enda jag är lite besviken på är vädret. Det borde vara varmare! 14-15 grader här känns kallare än hemma i Sverige, av någon anledning. Igår blev det lite varmare, nästan 20 grader framåt eftermiddagen och skön sol. Men idag har det regnat. Daniel har ändå gått ut - iklädd endast t-shirt, blöja och gummistövlar, och petat i sandlådan, burit omkring stenar i en hink och spelat en egen version av golf.

Själv har jag jobbat. Det har gått ganska bra, Daniel leker så himla bra själv under långa perioder och sedan är det bara att ta en paus på någon halvtimme (eller några timmar) och leka med honom när han vill det. Det svåra är att försöka få Daniel att sova middag. Han vill verkligen inte sova, fast han är så himla trött. Idag slog han på mig och skrek "dumma mamma". Han ville krama pappa, minsann, inte gosa med mamma. Till slut somnade han, och fortsatte att snyfta i sömnen en lång stund. Hur länge vet jag inte, för jag somnade jag med.

Jetlagen har lagt sig, var värst dag 4-5, som vanligt. Det är inte kul att gå omkring och vara trött och grinig. Inte kul för omgivningen heller. Och det värsta är nog att man inte blir hungrig, trots att det är uppenbart att kroppen behöver mat. Motion skulle jag också behöva, känner jag. Det är en av de största skillnaderna mellan att vara hemma i Sverige och är. I Sverige rör jag på mig mycket mer. Går till dagis, affären, lekplatsen. Det känns inte som mycket till motion, men jag testade med stegräknare under några dagar och konstaterade att det trots allt blir någon kilometer eller två - utan att man upplever det som att man rör på sig alls. Här går jag ingenstans alls, det finns ingenstans att gå. Så jag borde passa på att gå ut och gå med hunden när tjejerna kommer hem från skolan, eller senare på kvällen, men det glömmer jag alltid bort. Det är fullt upp med jobb, Daniel, planera mat osv.

I morgon ska vi i alla fall ut till en bondgård där de har någon sorts festival och titta på djuren. Får se till att verkligen röra på mig där. Och så ska jag kolla om jag kan gå och träna på gymmet här. Skitdyrt, men jag behöver det!

Uj, nu kommer en helikopter igen och flyger så lågt över huset att rutorna skallrar och golvet vibrerar. Så illa brukar det inte vara, de måste ha bytt pilot ikväll/natt. Synd att Daniel missar det, han vill ut, ut, ut och titta när det kommer en helikopter. De har flygit rätt frekvent under hela veckan, men aldig så lågt och direkt över huset som ikväll, efter att Daniel somnat.

Ambulanshelikoptrar är det. Vi bor bara några kvarter från sjukhuset. Som för övrigt lär ha stängt sin barnavdelning med kort varsel. De började prata om det en fredag och stängde på måndagen därefter. Folk är minst sagt skitförbannade. Nu får svårt sjuka barn ligga kvar på akuten i upp till 23 timmar, sedan ska de skickas vidare till andra sjukhus, som ligger 1-2 timmar från stan. Hur kul är det för föräldrar att tvingas ha sina sjuka barn på sjukhus långt hemifrån? Hur får man livet att gå ihop då, om man har andra barn hemma att ta hand om också?

Något annat som upprör folk är stans borgmästare som visat tecken på dåligt omdöme i ett mail han skickade till en person som begärde ut offentliga handlingar. Läs det underhållande svaret från borgmästaren här: http://rivervices.blogspot.com/2009/09/mayor-kalb-burning-midnight-oil.html

Hm, svenska politiker åker katapult när de uttalar sig lite klantigt. Men denna snubbe får sitta kvar? Obegripligt!

Någon som jag är sur över är att det nu inte går att lämna metall, kartong och plast för återvinning längre. Allt går i vanliga soporna som dessutom grävs ner. Snacka om att stan är efter sin tid. Kanske inte så konstigt med en sådan borgmästare?

En notering av mer positivt slag är att våra jordgubbsplantor tycks ha spridit sig. Och chipmunkarna också, så jag räknar fortfarande inte med att vi faktiskt får äta några jordgubbar själva. Men chipmunkarna är så otroligt söta och mjukt duniga att jag förlåter dem. Att de är mjuka som dun vet jag eftersom jag lyckades peta på en som satt på marken och låtsades vara osynlig. Så fort jag petat på den tog den två skutt, sedan var den borta. Den måste ha lösts upp i atomer i luften eller trollats bort eller något. Helt otroligt!

Vi har också haft besök av en kolibri. Fast bara en och bare en gång, som jag har sett. Den åt med god aptit från alla flitiga lisor som blommar i trädgården. Vi hoppas på återbesök. Kolibrir är kul att se!