Förvirrat värre

Måste bara berätta om några händelser ur veckan som varit. Kanske beror det på stress, eller är det så illa att demensen börjar slå till i alltför unga år?

Det började i onsdags. Jag satt hemma och jobbade och var väldigt produktiv, jobbade med tre textdokument samtidigt. Så, plötsligt och utan anledning, så raderade jag dokumenten. Antagligen skulle jag spara dem, men istället raderade jag dem. Jaja, det ska väl gå att återskapa, tänkte jag. Måste ju finnas autosparade versioner någonstans i datorn.

Det visade sig vara svårare än jag trott att hitta gamla versioner. Och inte kom jag på att leta i datorns papperskort heller. Där satt jag och nästan slet mitt hår, när jag plötsligt upptäckte att klockan var mycket. Hjälp, det var bara att slänga på sig ytterkläderna och springa till tunnelbanan för att hinna till optikern i tid.

Jag hann. Med några minuter tillgodo kom jag infarande genom dörren, med andan i halsen och satte mig på vänt-stolarna. Min optiker såg mig och frågade med mycket mild och vänlig röst om han kunde hjälpa mig på något sätt. "Ja, jag har en tid kl 2", sa jag.

"Mmm", sa optikern, fortfarande med mycket mild röst. "Och nu är klockan 1, som du ser (han pekade på klockan på väggen), och vi stänger för lunch..."

Jävlar! Jag hade kollat fel på klockan och i stressen så registrerade hjärnan aldrig felet.
Min vänliga optiker gjorde undersökningen innan han gick på lunch. Och jag fick en timme extra att ta mig hemåt i lugn och ro! Kvällen avslutades med klippning och ny snygg frisyr. Daniel vrålskrek "nej, nej, nej, inte klippa, inte klippa", större delen av sin klippning, men blev väldigt fin när det var klart.

När Daniel somnat plockade jag upp de slängda dokumenten ur papperskorgen och gjorde om de sista ändringarna. Lyckligt slut, alltså.

Men... det skulle bli värre.

I torsdags somnade jag när jag nattade Daniel. Vaknade vid 11-tiden, men orkade inte gå upp. Men jag kände ett så otroligt starkt behov av att duscha! Obegripligt, eftersom jag skulle börja fredagsförmiddagen i stallet, så det hade väl inte varit hela världen om jag inte duschade.
Tanken på en dusch ville inte släppa, så precis före midnatt stapplade jag mig upp och in i badrummet. Väl där, när jag tittade mig i spegeln, insåg jag att jag inte hade samma kläder på mig som tidigare under dagen. Och luktade det inte duschkräm i badrummet? Golvvärmen var redan på, och duschhandduken borta från hängaren... Vad var detta? Hade jag redan duschat? Nej, det borde jag väl ha kommit ihåg, eller?

När minnet vägrade gå med på att minnas en dusch försökte jag leka detektiv. Nej, inga vattendroppar på duschkrämsflaskan. Golvet var torrt, men å andra sidan var ju golvvärmen på... Handduken var väl kanske lite fuktig, eller? Den hängde på tork på torksstället. Sedan tidigare under kvällen, eller kvällen innan? Ja, det var ju frågan. Borde man inte komma ihåg om man precis har duschat? Alzheimers, eller?

Till slut fick jag vänja mig vid tanken att jag nog aldrig kommer att få svar på frågan. Det troliga är att jag som sagt somnade när jag nattade Daniel. Någon gång måste jag ha vaknat till, studsat upp och fått för mig att duscha, klätt på mig igen och krypit tillbaka i sängen och somnat om. Och glömt alltihopa.