söndag 1 juli 2007

Nästan närkontakt med ambulans

Det hade jag igår. Då kom jag äntligen ut på en promenad efter tre dagar då jag inte gått mer än några steg utanför huset. Klockan var runt 10, det var mörkt och riktigt svalt. Jag gick i rask takt, och bestämde mig för en annan runda än den vanliga. Dessvärre glömde jag att en kort sträcka saknar både trottoarer och belysning. Den är dessutom smal och det går inte att gå bredvid vägen. Och så är den en del av infarten till sjukhusets akutmottagning. Så där gick jag i mörkret, i mörka kläder, mitt i vägen för att undvika en vattenpöl på sidan, när en ambulans kommer i full fart runt hörnan i korsningen några meter framför mig. Jäklar vilken fart jag fick - jag slängde mig över vattenpölen in på en garageuppfart strax framför mig. Jag tror att de såg mig och de styrde undan, men det var otäckt. Men undrar vad som hänt om de hade kört på mig. Hade de stannat och tagit hand om mig, eller kört vidare för att leverera patienten till akuten först? Lämnat en ambulanssjukvårdare och åkt vidare kanske? Hm, intressant att fundera över.

Jim hade en hektiskt kväll då han skjutsade barn hit och dit till träning och matcher och allt var det nu var. Handla mat skulle han också göra, men eftersom jag krävde min rätt att få promenera (vilket innebar att han var tvungen att vara hemma med Daniel), kom han och Kelsey inte iväg och handlade förrän vid halv 11 på kvällen. Klockan var nästan midnatt innan de var hemma igen.

Sedan följde en snurrig natt. Daniels senaste är att han snurrar som en propeller i sängen. I natt lugnande han så småningom ned sig och sov sedan med en fot mot min kind. Det är lite svårt att somna när Daniel är i full gång. Och jag har lärt mig att sova med en liten kudde mellan mig och honom, för att skydda mot de värsta sparkarna.

Nu är klockan halv 9 på lördagskvällen. Kelsey spelar softballmatch igen och Jim och Alison är och tittar. Daniel och jag skulle också med, men vid 6, när det var dags att åka, sov han fortfarande en försenad eftermiddagslur, så vi fick stanna hemma. Nu sitter han i gåstolen och låter riktigt trött. Det kanske går att natta honom redan nu, om jag har tur. Fast då lär han vakna igen och vara jättepigg vid midnatt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Moster,känner igen det där med barnfötter i ansiktet. De behöver liksom en trygghetskänsla av att känna mammas kropp, den enda nackdelen med att sova med barnen i sängen...Sedan när man vänjer dem vid att sova i egen säng har man själv vant sig med barnfötter i ansiktet och kan inte sova utan dem...

Karins hörna sa...

Så sant, så sant. Jag har redan svårt att sova utan hudkontakt med lillkillen. Om han inte stökar så vaknar jag ändå några gånger under natten för att kolla att han lever.
Kram Karin