En halvtimme-trekvart hemifrån vaknade Daniel och var hungrig. Äppelmos dög inte och gråtandet blev allt mer intensivt och desperat. Vi var tvunga att stanna och amma lite innan vi körde sista biten, ca en kvart, och Daniel fortsatte att gråta hela vägen hem. Runt 10 var vi hemma. Han gillar visst inte bilresor. Särskilt inte i mörker. När vi kom hem åt han och kräktes i några omgångar innan han somnade.On the way home from Cincinnati Daniel first played with some new toys that Gina, Mick, Tory and Lily gave him, and that he really enjoyed. Then he fell asleep for almost an hour. The rest of the trip he just cried, more and more desperate. Hungry and tired. We had to stop once, when we where almost home, for him to nurse. He really doesn't like car trips, especially after dark.
The photo? I was getting bored in the car and painted a face on my leg. Yes, it's a perfectly normal behavior. At least that is what I've been trying to tell myself.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar