Trött midsommardag

Kelsey är tillbaka från sitt bibelläger. Jag har väl sagt att vi bor i bibelbältet? Vi svenskar är ju vana att skämta och säga våra åsikter om det mesta, men här är det bäst att hålla tungan i styr. Undvika att skämta om gud och religion och även undvika svordomar, för säkerhets skull. Det är liksom en helt annan värld. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga när någon säger att de bad för mig under graviditeten t.ex. Ett enkelt "tack" verkar funka. Och man vet aldrig när det blir bordsbön före maten när man är bortbjuden. Det kanske förresten inte är någon dum idé, med tanke på den amerikanska dieten och dess effekter på hälsan.

Jim och jag går inte i kyrkan, men hans döttrar följer med farmor rätt ofta. Det är frivilligt, men hon kör även med en kombination av belöning och bestraffning för att få dem att följa med. Som häromveckan när lilltjejen valde att sova istället, men stora tjejen gick. Då tog farmor med stora tjejen och shoppade på eftermiddan, medan lilltjejen fick stanna hemma.

Själv har jag bara varit med en gång och tycker att det egentligen är olämpligt att utsätta barn för den typen av svavelosande skrämselpropaganda mot alla former av syndande (och tro mig, det är i princip omöjligt att undvika att synda om man ska följa alla förespråkade regler. Hälften av synderna som räknades upp förstod jag inte ens pga det gammalmodiga bibelspråket.) Men barnen verkade inte särskilt skrämda. Tror inte de ens lyssnade.

Det är farmor som fixat in Kelsey på detta läger några somrar i rad. Kelsey tycker att det är jättekul, och det är ju det viktigaste. Tjejerna går dessutom i katolsk privatskola. Nej, det är inte en katolsk familj. Det är helt enkelt den bästa skolan i stan, så de får stå ut med lite katolska mässor och att plugga helgon.

Jättetrött Kelsey i soffan efter en tuff lägervecka

Alison "pratar" fortfarande enbart med hjälp av papper och penna. Får se hur länge det håller i sig. Jag är lite imponerad av att hon klarat det så länge. Hennes mamma ringde just och ville prata med henne, men det gick ju inte... Jag vet inte riktigt vad Jim sa till henne.

Daniel ligger på golvet och försöker utröna krypandets mysterier. Han har ju fått till det med benen, men han har fortfarande ansiktet i golvet och försöker visst komma på hur man ska kunna krypa och se vart man är på väg. Det är visst frustrerande, för han grymtar och smågråter. Nu börjar han nog bli hungrig också.