Nya akutbesök och reseförsäkring - efter mycket om och men

Igår kväll fick Daniel sin flytande antibiotika för första gången. Han svalde så duktigt. Men 15-20 minuter senare kräktes han. Tryckte han en medicinsked för långt bak i halsen? Det var i alla fall vad vi trodde då.

Klockan kvart i fem i morse började han kräkas igen. Han kräktes ordentligt och skakade. I går köpte vi en ny termometer, eftersom vi gett upp hoppet om den senaste örontermometern (se tidigare blogginlägg om feberlotteriet). Dessvärre lyckades vi inte få den nya digitaltermometern att fungera så där mitt i natten med ett skakande och kräkande barn som distraherade.

Eftersom instruktionerna från akutläkaren tydligt sa att alla tecken på försämrat allmäntillstånd, inklusiver kräkningar innebär att vi omedelbart skulle tillbaka till akuten, så packade vi väskan och gav oss av.

Halv 6 på morgonen är en bra tid att åka till akuten. Det var tomt i väntrummet och vi fick snabbt hjälp. Det intressanta är att inte ens två läkare, assisterade av magröntgen, blodprov och urinprov kunde avgöra om kräkandet berodde på infektion från såret (som dock såg bättre ut, de kunde inte riktigt förstå varför måndagsläkaren föreskrivit oral antibiotika), reaktion på antibiotikan eller helt enkelt på magsjukan som härjar vilt i stan.

Eftersom han var uttorkad fick han först en halvliter vätska intravenöst, och när han fortfarande inte kissat efter det så fick han en halvliter till. Plus något mot illamåendet som gjorde att han slutade kräkas. Ett tag funderade de på att lägga in honom, men det var dåligt med sängplatser på barnavdelningen. Och så blev han allt bättre ju mer vätska han fick. Så småningom kissade han också, och då fick vi beskedet att vi kunde gå hem, så snart de lagt om brännskadan med ännu en ny och bättre kräm. Lagom tills vi var klara och fått på honom rena, torra kläder så började han naturligtvis kräkas igen.

Vi fick ändå gå hem, med instruktioner att vänta en timme eller två och sedan ge honom små mängder dricka varje kvart. Vänta 12 timmar med mat. Och om han fortsätter att kräkas och/eller får feber och/eller inte kissar, ska vi tillbaka för inläggning och mer utredning och uppvätskning.

Väl hemma var det dags att ta tag i försäkringsproblemet på allvar. Igår skickade jag ett mail till försäkringsbolaget If, som administrerar reseförsäkringen som ingår när man betalat resan med ett Vi VISA-kort. Jag skickade e-post till dem redan igår, innan han blev dålig. Och fick idag ett svar där de sa att de ersätter kostnader i efterhand mot kvitto. Dvs vi måste betala först. Men övrig information visade att de helt missuppfattat vilken försäkring jag hade. Så jag ringde. Och fick beskedet att de inte alls hanterar Vi VISAs reseförsäkringar. När jag protesterade och hänvisade till inforamtion på Vi VISAs hemsida, med försäkringsnummer och allt, fick jag beskedet att återkomma i morgon. Vilket inte hjälper mycket om Daniel måste läggas in idag och sjukhuset vill ha garantier för att räkningen ska bli betald. Kvinnan på If fortsatte att hävda att de inte ansvarar för försäkringen och att det inte fanns något alls hon kunde göra. Till slut var det bara att ge upp för denna gång.

Men skam den som ger sig. På internet hittade jag ett annat nummer som man ska ringa om man är försäkrad av if och råkar ut för akut, allvarlig skada i utlandet. Kvinnan som svarade där sa också att hon inte hittade denna försäkring i datorn, men förstod problemets allvar, tog uppgifter och lovade att återkomma. Det gjorde hon, två gånger först för att få mer information, eftersom hon fortfarande inte hittade uppgifter om försäkringen i sin dator. Sedan återkom hon igen och sa att problemet är löst, om jag faxade över alla läkarintyg och de fakturor vi redan fått, skulle deras läkare se över det hela och höra av sig i morgon med besked om huruvida de kan lösa betalningen direkt med sjukhuset. Om Daniel behöver läggas in ska jag ringa igen, så kommer deras läkare att ta kontakt med sjukhuset för att göra en bedömning och lösa det praktiska.

Det är som hemma i Sverige, man får inte vara sjuk eller orkeslös om man ska orka trixa sig fram i systemet för att få den behandling (eller ersättning) man har rätt till.

Återkommer i ärendet!

Daniel verkar efter omständigheterna rätt ok, men trött. Han sov i över en timme när vi kom hem och har druckit lite. Han har inte kräkts, men det har varit nära. Och så har han en diarré som inte är att leka med doftmässigt.