Norwalk - inte kul

Det blev ännu ett besök till akuten på onsdagskvällen, för Daniel slutade inte kräkas. Riktigt kul att komma tillbaka och träffa nattpasset igen, det var ju de som jobbade först när vi kom in på morgonen. Här jobbar akutpersonalen i 12-timmarspass, utom läkarna som jobbar upp till 36 timmar på raken. Kan aldrig vara bra. Men det var trevligt att träffa folk vi kände igen.

Vi fick en ny läkare. Han var tvärsäker på att det var Norwalk-viruset, det som härjar villt i stan. Hans egen treåring hade drabbats veckan innan. Han sa att han trodde att illamåendet var värsta problemet och det som gjorde att Daniel inte behöll någon vätska. Så han ville pröva med en tablett mot illamåendet och sedan se om Daniel drack frivilligt 20 minuter senare. Det gjorde han. Och ytterligare 10 minuter senare dansade han runt i undersökningsrummet, skrattade glatt och försökte rymma. Vi fick åka hem, med en 4 tabletter att ge honom 1/2 var 4-6 timme.

Dagen därpå fick vi bekräftat med all (o)önskvärd tydlighet att det verkligen var Norwalk. En efter en insjuknade resten av familjemedlemmarna. Jim och jag drabbades värst, tjejerna betydligt mildare. Jim säger att han aldrig varit sjukare, han hade knivar som tumlade runt i magen. Själv måste jag säga att jag aldrig mått så illa. Det var omöjligt att stå och gå, jag vinglade som en kraftigt överförfriskad person. Förstår precis varför Daniel kröp runt med pannan i golvet under onsdagen. Som tur var sov även Daniel största delen av torsdagen, men vi fick turas om att gå upp och byta blöja och försöka få i honom vätska. Fredagen var något bättre, då gick det att läsa och titta på tv, men fortfarande väldigt svårt att stå på benen. Idag, lördag, försöker vi få i oss lite mat för första gången och vi är fortfarande rätt medtagna.

Norwalk är tydligen ett mycket vanligt virus och det som brukar drabba kryssningsfartyg. Usch, bara tanken på detta illamående tillsammans med sjösjuka... Måste nog gå och lägga mig igen.