Julen 2008

Julen firades traditionsenligt med familjen, men denna gång i Almunge.

Julklapparna var många och gick utmärkt att använda som underlag till att köra tåg på - Daniel fick några Thomas-tåg i tidig julklapp, och det höll honom sysselsatt under en stor del av eftermiddagen.

Tomte-audition pågår. Detta är helt klart en blivande tomte på tillväxt!

Mat blev det också. Mycket var det, och gott. Märkligt hur åtta vuxna kan äta sig övermätta utan att det knappt gör någon skillnad på buffébordet. Men å andra sidan var maten minst lika god senare på nättkröken och till lunch dagen efter.

Vadå fler julklappar? Jag har ju fått ett tåg? Vad kan en snart två-åring mer begära?

Kommer det någon tomte??? Vi tyckte att vi hörde något därute. Och såg också.

"Finns det några snälla barn här?" Nej, tomten hade inte glömt oss. Daniel tyckte att det var kul med tomten.

Och tomten verkade tycka att det var kul att tomta.

Katten eller tomten, vilket är mest intressant? Det var mycket som pockade på Daniels uppmärksamhet. Men tomten gjorde ett bra jobb, Daniel lärde sig snabbt vad julklappar innebär och öppnade med stor förtjusning alla paket som kom i hans väg.

Radiointervju dagen före julafton

Det är den där radiointervjun som jag tjatat om tidigare, som äntligen sänds idag, den 23 december kl 12.10 i P1, med repris i samma kanal vid 23-tiden. Och sedan kommer den att ligga på Vetenskapsradions hemsida. Här är länken, som fungerar i 30 dagar.
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/amnessida.asp?programID=406&Nyheter=1&grupp=4313&artikel=2518250

GOD JUL!!!

Julstress

Först en bild som redan hunnit bli över en vecka gammal - hinner inte riktigt med!

Daniel väntar på att hästarna ska behaga komma in från hagen. De stod och åt hö och var väl bara halvintresserade, trots Daniels ivriga rop "ästan, ästan".
Det var en fin söndag och vi hann njuta lite av dagsljuset innan skymningen kom och försvann på nästan ingen tid alls.


I förra veckan satte julstressen i ordentligt. Ändå ligger jag rätt bra till. Nästan alla julklappar var inköpta i USA och följde med hem. Jims och mitt ambitiösa julkortsprojekt gick om intet, trots att vi började prata om det redan i början av november. Så småningom började vi inse att det var för sent att skicka några julkort alls. Men ett julbrev som distribueras främst via e-post fanns det fortfarande möjlighet att få ut, så ett sådant snickrades ihop i helgen, med rapport även från syrran i Australien.

Juldekorationerna hemma får hålla sig på minimalistisk nivå. I takt med att Daniel växter så får ju allt hemma flytta upp ett par pinnhål i bokhyllorna och andra möbler, så nu finns helt enkelt inte plats för några juldekorationer i Danielsäker höjd. Får ha lite högre julambitioner något annat år.

Nu är det mesta i alla fall fixat inför julen, utom en Jansson (veg variant) som efterfrågats av systersonen Kalle. Och så ska jag koka ägg, men det känns inte så ansträngande. Julklapparna är inslagna och packade, liksom allt annat vi behöver ha med för att fira jul. Nu kan julefriden sänka sig över detta hem.
Och i morgon ska jag till stallet och fira in julen med Jempe.

Lucia på dagis

Daniel var pepparkaksgubbe och stod bredvid Lucian när alla barnen tågat ut på ljudgården och vackert sjöng en blandning av luciasånger och barnvisor. Efteråt blev det fika och pepparkaksgubben åt glatt upp andra av samma art - pepparkakor, alltså.

Jet-lag deluxe

Oj vad vi var trötta efter dagis och jobb igår. Vi gick och la oss klockan 19.00 och vaknade kvart i sju i morse! Kan inte minnas när jag sov 12 timmar sist. Och inte heller när jag var lika utsövd som jag var i morse.

Får se om jag kan hålla mig vaken när jag nattar Daniel i kväll...

Vardag igen

Två dagar fick jag vara med Daniel på dagis på ny inskolning. Sedan var det bara att lämna honom som vanligt på morgonen. "Bye-bye" sa han bara och vinkade iväg mig. Lite snopet, men skönt att kunna gå och jobba. Igår glömde jag nästan bort att jag skulle hämta honom på dagis.

Äntligen hjälm

Daniels ridhjälm har kommit! Specialimport från tyskland för att få en hjälm som nästan är tillräckligt liten. Kommer att funka bra med en mössa under. Den går att justera för att passa storlek 49-54.

Resfeber

Den 4 december var det dags att ge sig ut och resa igen. Planet gick kvart i fem på eftermiddagen, så vi behövde inte åka hemifrån förrän vid lunchtid. Det var en vacker dag, Daniel var på strålande humör och resan gick bra.

Men det var naturligtvis inte alls roligt att lämna Jim bakom oss på flygplatsen i Cincinnati.

Vi flög först i ca en timme till Altanta. Där hade vi 55 min till nästa plan. Barnvagnen stog utanför planets dörr och väntade, sedan var det bara att åka hiss ned en våning, ta ett tåg till nästa terminal och fem minuters promenad så var vi framme vid gaten. Hur smidigt som helst, och de hade inte ens påbörjat ombordstigningen innan vi kom dit. Och inte behövde vi gå igenom någon ny säkerhetskontroll (guld värt när man reser med barn, barnvagn, två handbagage modell maxstorlek och skötväska). Daniel uppförde sig exemplariskt, stod still när jag sa till och höll mig i handen när vi gick av och ombord på planen mm.

Men när vi väl kom ombord på nya planen var det slut på tålamodet, särskilt som vi blev 1,5 timmar försenade eftersom de skulle fixa det trasiga underhållningssystemet. Som de ändå inte lyckades fixa! Daniel sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka hela väntetiden. Vi fick en rad i mitten med tre stolar för oss själva, vilket var skönt. Men det innebar också att Daniel kunde smita ut i gånger när jag inte var snabb nog att hugga tag i honom.

Det blev mer springande efter take-off och mat, men sedan slocknade han och sov största delen av resan. Själv hann jag sova kanske 4 timmar.

Som vanligt var det underbart skönt att landa och träffa välkomstkommittén, och åka till Knivsta och vila upp sig ett dygn. Visst är det skönt att komma hem till lägenheten, men också mycket jobb med att packa upp, dammsuga allt damm som samlat sig medan vi varit borta, köpa hem mat och gå igenom all post.

Fler julklappar

Oj vad med julklappar han redan fått, Daniel. Men det blir ju så när vi inte kommer att finnas på plats här i USA i jul. Här är några av nyförvärven.

Tuschpennor i klotform, med ställning och plast att måla på.
Thomas tåget som dvd och videospel samt ett datorspel och en tågvissla.
Från fastrarna Karen och Sharon.

Och så ett helg gäng bilar från mamma och pappa.
Det lär gå åt några för att hålla Daniel vid gott humör under flygresan...
Han gillar att leka med ett par i taget, så att han kan ställa upp dem på rad,
packa dem i kartonger och påsar och köra samma sträcka med allihopa, en i taget.

Med (nyklippt) pappa och Thomas tåget i jätteformat.
Det är en väska med fack där man kan stoppa in småvarianter av

Thomas och hans vänner och även förvara små bilar.

Thomas är den stora favoriten just nu.
Så Daniel fick många varianter av Thomas.
Längst till vänster är minsta varianten (från mamma och pappa),
med magneter som gör att man enkelt kan koppla på vagnar mm.
(Daniel leker med loket James och några vagnar i bakgrunden.
De går alla att sätta ihop med magneterna.)

Tvåa från vänster är en Thomas som man rullar bakåt för att dra upp den,
så kör den ganska långt. (Även denna från mamma och pappa)

I mitten en Thomas som man kan dra efter sig i snöre, och som låter som ett tåg.
Från farmor och farfar.

Sedan en variant som låter och som det går att tända strålkastarna
på och använda som (väldigt ineffektiv) ficklampa.
Kul i mörker! Även denna från farmor och farfar.

Och så väskan, längst till höger. Från mamma och pappa.

Sista dagen i Portsmouth, innan resan till Sverige

En kall men solig dag. Vi klädde på oss ordentligt och åkte till lekparken.

(Trött) Daniel med bästa julklappen hittills

Julen börjar tidigt i år - redan i förra veckan fick både Daniel och Alison och Kelsey sina första julklappar. Vi är ju inte här i jul, så det gäller att passa på.

Här är en av Daniels första, från auntie Sharon, en riktig favorit:

Förnyelse

Jim säger att jag behöver en ny banner till min blogg. Alltså den där text/bildrutan överst på sidan. Så nu sitter han och gör en sådan åt mig. Jag får inte titta förrän det är klart. Han sitter mitt emot mig här vid bordet och har glasögon på, och jag försöker tjuvkika via speglingen i glasögonen. Det funkar tyvärr inget bra.

Jag väntar med spänning. Och det får ni också göra. Kanske ryker gamla bannern redan i morgon. Om jag nu gillar bannern som Jim gör åt mig. Vilket jag misstänker att jag kommer att göra.

Regntunga skyar

Några få plusgrader och regntunga skyar, det är vad denna söndag bjuder på. Sjusovarväder. Just nu regnar det inte, men det är riktigt blött ute och bara en tidsfråga tills det börjar dugga igen.

Tur att vi hann med trädgårdsarbetet igår. Alla löv är ihoprafsade och nya komposten på plats (det tog bara några veckor, en maginfluensa som distraherade och sedan är det inte så kul att bygga kompost av material som någon kräkts på... det tar liksom lite tid innan man känner för att ta tag i det då...).

I fredags firade vi Thanksgiving, en helg som nästan är större än julen här. Vi var hos Jims syster Karen och hennes man, i deras stora hus utanför stan. Alla tog med mat, och det var nästan sjukligt mycket mat på bordet när det var dags att äta. Kalkon med fyllning (en mig av brödsmulor, grönsaker och buljong, som serveras till kalkonen, inte i den), potatismos, gratäng med mosad sötpotatis och mashmallows, gryta med gröna bönor, macaroni & cheese och pumpapaj hör till de obligatoriska rätterna, som sedan kompletterades med en mängd smårätter. Vi hade med en gryta med gröna bönor, lök, chanmpinjoner och (soja)bacon, som blev rätt lyckad. Dessutom inbakad fetaost med gräslök, purjo, paprika, tomatskivor och lite örter och olivolja. Jim gjorde en mycket god sallad på mörkgröna bladgrönsaker, mandarinklyftor, granatäpple och mandelflagor.
Naturligtvis blev det mycker rester, och vi hade med oss lika mycket mat hem som dit, fast andra sorter.

Karens mans son med familj kom strax innan vi skulle åka hem. De har två killar, en i Daniels ålder och en som är några år äldre. Daniel och Colton, den yngre, har lekt tillsammans tidigare, men denna gång blev det konkurrens om leksakerna. Daniel hade ju redan varit där några timmar och kände äganderätt till prylarna. "No, MINA", skrek han till Colton, när Colton ville ta en leksak. Men Colton grymtade något skarpt tillbaka och tog det han ville ha, och barnen utvecklade någon form av vapenstillestånd.

"No" är ett vanligt ord i Daniels vokabulär just nu. Liksom "mina". Och så har han lärt sig ett nytt favoritord: "Nice". Allt är "nice" just nu. Eller var igår i alla fall, idag är det mest "no" som gäller.

Efter Thanksgiving börjar julen här, och det är stor rea redan dagen efter Thanksgiving, den så kallade svarta fredagen. Butikerna börjar bli desperata på grund av det ekonomiska läget, konsumtionen har gått ner och nu gäller det att sälja till max. Julhandeln står ju för en stor och viktig del av årsförsäljningen. Så vissa butiker öppnade redan vid 4 på morgonen i fredages! De hade utlovat superbra priser endast denna dag, och köerna var långa. I ett Walmart-varuhus i New Jersey avled en en anställd efter att ha blivit nedsprungen av ivriga shoppare när de öppnade.

Vi försökte hålla oss undan från butiker denna dag, men jag var dessvärre tvungen att göra en del inköp. Det var fullt av folk i apoteksbutiken som även säljer hygienprodukter, smink, leksaker och lite mat. Och i vår livsmedelsbutik var det visserligen ganska tomt på folk, men det var även tomt på hyllorna! Brödhyllan där de har lite bättre bröd var i stort sätt tom, och mycket annat som stod på listan var också slut. Det har aldrig inträffat tidigare.

Skälet till min akuta shoppingtrip var Daniels elakartade blöjeksem som inte vill ge sig och som gör att han har jätteont när vi tvättar rent rumpan på honom. Weledakrämen, som hjälper bäst, var slut och ny har beställts via internet men ännu inte levererats. Så när reservkrämen också tog slut var det bara att ge sig ut på shoppingexpedition för att leta efter något som kan ge lindring tills bästa salvan kommer med posten på måndag (hoppas, hoppas!). Stackars Daniel. Fast han har klarat sig bra från blöjeksem tidigare, detta är första gången han fått ordentliga problem, med öppna sår som inte vill läka. Fast han har i alla fall fattat att man måste byta blöja och göra rent för att det ska sluta göra ont. Nu kommer han själv och säger "bajsa" och drar med oss till skötbordet för att fixa det hela. Ibland klättrar han upp på skötbordet själv också.

Ja, det var väl de rapporter jag kan komma med i dagsläget. Idag ska jag börja packa inför hemresan på torsdag. Väntar fortfarande på beställda julklappar som förhoppningsvis kommer i tid så att jag kan ta med dem hem och göra alla barn glada. Det blir en väska med bara julklappar!

Världens bästa

Jag fick världens bästa julklapp av min man, som även han är världens bästa (det har jag väl sagt? Han är både snygg, smart, trevlig och har svart bälte i att tvätta!). Vi var i ett shoppingcenter i Columbus och skulle handla vinterjackor och tjejerna, klänningar till ett bröllop de ska på och lite julklappar. Och så ny skötväska. Har ju avverkat ett par stycken, det går att köpa billiga skötväskor här, men de håller inte. De börjar lukta illa, dragkedjan går sönder, går hål i yttertyget, eller så är de helt enkelt... ja, fel. Som senaste som jag bara använt två gånger och retade mig på vareviga minut.

Nu tänkte jag köpa den PERFEKTA skötväskan. Med en snart två-åring och med erfarenhet av ett par olika väskor så vet man ju vad man behöver för funktioner och vad man retar sig på. Jag gjorde min research på nätet, och konstaterade att det faktiskt finns perfekta, genomtänkta skötväskor. Märket är Jujube och de är skitdyra. Helt orimligt dyra. Men supersmarta. Och snygga.
Men inte kan man köpa en skötväska för 130 dollar?

Hittade kompromissen, en Skip Hop Dash Deluxe för "bara" 65 dollar. Ville se den innan jag köpte, så jag letade rätt på en butik i shoppingcentret vi skulle till, som har dem. Glad i hågen gick jag till Nordstroms för att se min Skip Hop väska. Och insåg att de inte hade någon Skip Hop. Däremot hade de MIN väska. Jujube-väskan, i rätt färg och allt. Kunde inte låta bli att titta och peta. Vilken kvalitet! Teflonöverdraget för att inte få fläckar, särskilt behandlat foder som inte bakterier fäster på (ingen dålig lukt!), tempurliknande skumgummi i skötdynan och axelremmen, massor av precis lagom stora fack överallt, och, och, och... Jag hängde den över axeln och sa till Jim att jag bara ville gå och bära på den en stund. Jim tog Daniel med sig och gick för att byta blöja. När han kom tillbaka gick jag fortfarande och bar på väskan och bara kunde inte lägga den ifrån mig. Så Jim köpte den åt mig i julklapp.

Satt och höll i den hela vägen hem - två timmars bilresa. När vi kom hem slängde jag ner alla lösa prylar i väskan och konstaterade att den är större inuti än utanpå. Det verkar gå i hur mycket som helst utan problem.

Och vad bryr jag mig om att min påse från the Body Shop måste ha försvunnit någonstanns på vägen hem? Jag har ju min nya skötväska. (Hälsning till Sylvia medan jag kommer ihåg: nej, tyvärr så finns inte läpp-produkten på Body Shop här i USA.)

Till den som ny tycker att jag är helt galen (och det är väl inte långt ifrån...) så kan jag berätta att väskan även kommer att användas som datorväska att släpa datorn till och från jobbet hemma i Sverige. Den ramlar inte av axeln och skär inte in i axeln av väskans tyngd, så det är ett ergonomiskt bra val. Även om ryggen är otroligt mycket bättre sedan operationen så måste jag fortfarande tänka på hur jag bär saker och ting.

Väskan finns här om någon vill titta: http://www.sakerochsockor.com/cgi-bin/ibutik/AIR_ibutik.pl?funk=visa_artikel&artgrp=265&artnr=707&visa=1-30&Sort=Beskr&Visn=Std Ser kanske inte mycket ut för världen, men jag är som ni märker ganska såld.

Inte nu igen

Vi har just sanerat huset, igen. Och duschat och tvättat håret, igen (hade knappt torkat efter förra gången). Och så fick vi slänga massor av mat. För Daniel kräktes igen. Mitt i maten och över mig.
Slutkläm på gamla smittan eller återsmittad? Jag tänker inte bli sjuk igen i alla fall! Jag vägrar!!!

Lite trötta...

...har vi varit idag, Daniel och jag, efter två riktigt bra dagar. Men det tar väl lite tid att återhämta sig helt efter allt elände. Daniel har varit gnällig och inte vare sig ätit, druckit eller sovit middag, vilket ju inte direkt påverkar humöret i rätt riktning.

Framåt eftermiddagen gav jag upp försöken att få honom att sova och bestämde att vi skulle gå en promenad och hälsa på farmor. Solen sken och det var så vackert ute - men kallt, säkert ett par minusgrader. Fem minuters promenad skulle nog gå bra. Ja, det är förståss 15 minuter när man går med Daniel, eller 10 om han går halva vägen och blir buren resten.

Det var många lager kläder som skulle på, men till slut blev vi klara och skulle gå. Då vägrade ungen! Fick med honom till slut, men det var en mycket motvalls kille som började gå ner för trappen ute. Det var då jag upptäckte att jag glömt sätta på honom skorna. Inte undra på att han inte ville gå ut! Måste som sagt ha varit lite trött. Tur att det var torrt ute i alla fall.

Vi kom iväg till farmor - med skorna på! - och halvvägs ditt var jag genomfrusen. Det var ju bra att jag fått på Daniel så mycket kläder. Men jag hade glömt att ta några extra lager själv. Jim fick komma och hämta oss när vi ätit upp farmors godis och annat gott.

Kramigt

Kelsey, Daniel och Mickey

Alison med nya pojkvännen Alex

Daniel med diverse ihoptryckta kramdjur

Ny tragedi i stan

Det är farligt att vara ung här i stan. Många dödsfall varje år bland tonåringar. Vanligast är bilolyckor, men igår hände en riktigt ovanlig olycka.
En av Alisons kompisar, en kille vid namn Storm, 17 år gammal, var hemma hos en kompis och skulle titta på hans nya bågskyttevapen. Kompisen laddade den med en övningspil, men bågen var inte låst. Storm blev skjuten av pilen rakt i hjärtat och dog antingen på väg till sjukhuset eller under operation, uppgifterna varierar.

Alison pratade med honom i telefon senast i förrgår kväll och nämnde något om honom vid middagsbordet. Strax före lunch dagen efter var han död.

"Visitation", dvs visning av kroppen, är i morgon kväll, men efterföljande begravning. Det går alltid så himla snabbt med begravning här. Märkligt att en ung, populär och sportig kille dör och ligger i graven på bara några dagar.

Stackars familjen, kompisarna, flickvännen som han varit tillsammans med i 3 år, och inte minns vännen som orsakade olyckan. Hur ska han orka leva med det?

Och dessa vapen som man försvarar rätten att äga till varje pris. Hur svårt är det att förstå sambanden och inse att riskerna är så mycket större än den säkerhet vapnen ska ge? Fast i detta fall var det ju frågan om ett jaktvapen. Hur kan man sätta livsfarliga jaktvapen i händerna på 17-åringar?

Zombie-pojken har vaknat till liv igen

Nu tror jag att vi är friska igen. Daniel har inte kräkts sedan i går vid lunchtid, och vi andra hade återhämtat oss rätt bra redan i måndags kväll. Då åt vi faktiskt middag tillsammans, hela familjen, för första gången sedan tisdagen veckan innan. Och till och med Daniel, som gått under beteckningen zombie-boy tidigare under dagen, började skrika efter mat. Det kändes lite konstigt att neka honom mat (han fick ju bara äte lite, lite) efter att ha kämpat i flera dagar för att få honom att äta och dricka.

Det blev förresten ytterligare ett besök på akuten, i söndags kväll, när Daniel hade kräkts och kräkts och kräkts igen i två dygn och var uttorkad igen. Vi började bli lite desperata, då hade han ju varit ordentligt sjuk i fem dygn, och två läkare hade talat om för oss att man skulle vara sjuk i 24-36 timmar ungegär. Denna läkare bara skrattade åt den informationen och sa att 3-5 dagar är inte ovanligt alls. Men han ville ändå röntga magen igen i olika vinklar för att kolla att det inte satt fast något.

Sedan fick Daniel en tablett mot illamåendet, och någon halvtimme senare dansade han runt. Och sedan åt och drack han hela natten. Fast vi fick dessvärre inte några tabletter med oss hem den gången. Så vid lunchtid nästa dag började han kräkas igen och sedan var det zombi som gällde resten av dagen. Fram till middagen, då han plötsligt vaknade till liv och var väldigt, väldigt hungrig.

Sista gången vi var på sjukhuset behövde vi förresten inte skriva på papper om att vi skulle betala, för då hade försäkringsbolaget tagit kontakt med sjukhuset och gjort upp om att betala för hela kalaset. Ett dyrt sådant... 6 besök på akuten! Varav 4 förra veckan.

Det har kommit två ytterligare räkningar för första två besöken för brännskadan. De var på ca 200 dollar vardera och gällde akutavgift, material för förband och medicin. Alltså gick de första två besöken på totalt runt 1000 dollar tillsammans.

Undrar vad det kostade när han blev uppvätskad i 4-5 timmar? Och vad ett par röntenplåtar kostar? Hoppas att vi får kopia på räkningarna. Försäkringsbolagen brukar ju i och för sig ofta skicka ett brev och berätta vad de har betalat, så vi får väl vänta och se.

Brännskadan? Jo, den läker finfint sedan vi fick silversulfasalva. Daniel är väldigt duktig på att tala om för oss hur man ska smörja in och lägga nytt förband. Han har inte ont alls och kolla ofta att bandaget sitter som det ska. Om han ramlar så brukar han resa sig och kolla bandaget först av allt och borsta av det om det blivit smutsigt. Nu ska det väl inte behövas bandage mer än i några få dagar till. Får se vad han säger om det?

Norwalk - inte kul

Det blev ännu ett besök till akuten på onsdagskvällen, för Daniel slutade inte kräkas. Riktigt kul att komma tillbaka och träffa nattpasset igen, det var ju de som jobbade först när vi kom in på morgonen. Här jobbar akutpersonalen i 12-timmarspass, utom läkarna som jobbar upp till 36 timmar på raken. Kan aldrig vara bra. Men det var trevligt att träffa folk vi kände igen.

Vi fick en ny läkare. Han var tvärsäker på att det var Norwalk-viruset, det som härjar villt i stan. Hans egen treåring hade drabbats veckan innan. Han sa att han trodde att illamåendet var värsta problemet och det som gjorde att Daniel inte behöll någon vätska. Så han ville pröva med en tablett mot illamåendet och sedan se om Daniel drack frivilligt 20 minuter senare. Det gjorde han. Och ytterligare 10 minuter senare dansade han runt i undersökningsrummet, skrattade glatt och försökte rymma. Vi fick åka hem, med en 4 tabletter att ge honom 1/2 var 4-6 timme.

Dagen därpå fick vi bekräftat med all (o)önskvärd tydlighet att det verkligen var Norwalk. En efter en insjuknade resten av familjemedlemmarna. Jim och jag drabbades värst, tjejerna betydligt mildare. Jim säger att han aldrig varit sjukare, han hade knivar som tumlade runt i magen. Själv måste jag säga att jag aldrig mått så illa. Det var omöjligt att stå och gå, jag vinglade som en kraftigt överförfriskad person. Förstår precis varför Daniel kröp runt med pannan i golvet under onsdagen. Som tur var sov även Daniel största delen av torsdagen, men vi fick turas om att gå upp och byta blöja och försöka få i honom vätska. Fredagen var något bättre, då gick det att läsa och titta på tv, men fortfarande väldigt svårt att stå på benen. Idag, lördag, försöker vi få i oss lite mat för första gången och vi är fortfarande rätt medtagna.

Norwalk är tydligen ett mycket vanligt virus och det som brukar drabba kryssningsfartyg. Usch, bara tanken på detta illamående tillsammans med sjösjuka... Måste nog gå och lägga mig igen.

Nya akutbesök och reseförsäkring - efter mycket om och men

Igår kväll fick Daniel sin flytande antibiotika för första gången. Han svalde så duktigt. Men 15-20 minuter senare kräktes han. Tryckte han en medicinsked för långt bak i halsen? Det var i alla fall vad vi trodde då.

Klockan kvart i fem i morse började han kräkas igen. Han kräktes ordentligt och skakade. I går köpte vi en ny termometer, eftersom vi gett upp hoppet om den senaste örontermometern (se tidigare blogginlägg om feberlotteriet). Dessvärre lyckades vi inte få den nya digitaltermometern att fungera så där mitt i natten med ett skakande och kräkande barn som distraherade.

Eftersom instruktionerna från akutläkaren tydligt sa att alla tecken på försämrat allmäntillstånd, inklusiver kräkningar innebär att vi omedelbart skulle tillbaka till akuten, så packade vi väskan och gav oss av.

Halv 6 på morgonen är en bra tid att åka till akuten. Det var tomt i väntrummet och vi fick snabbt hjälp. Det intressanta är att inte ens två läkare, assisterade av magröntgen, blodprov och urinprov kunde avgöra om kräkandet berodde på infektion från såret (som dock såg bättre ut, de kunde inte riktigt förstå varför måndagsläkaren föreskrivit oral antibiotika), reaktion på antibiotikan eller helt enkelt på magsjukan som härjar vilt i stan.

Eftersom han var uttorkad fick han först en halvliter vätska intravenöst, och när han fortfarande inte kissat efter det så fick han en halvliter till. Plus något mot illamåendet som gjorde att han slutade kräkas. Ett tag funderade de på att lägga in honom, men det var dåligt med sängplatser på barnavdelningen. Och så blev han allt bättre ju mer vätska han fick. Så småningom kissade han också, och då fick vi beskedet att vi kunde gå hem, så snart de lagt om brännskadan med ännu en ny och bättre kräm. Lagom tills vi var klara och fått på honom rena, torra kläder så började han naturligtvis kräkas igen.

Vi fick ändå gå hem, med instruktioner att vänta en timme eller två och sedan ge honom små mängder dricka varje kvart. Vänta 12 timmar med mat. Och om han fortsätter att kräkas och/eller får feber och/eller inte kissar, ska vi tillbaka för inläggning och mer utredning och uppvätskning.

Väl hemma var det dags att ta tag i försäkringsproblemet på allvar. Igår skickade jag ett mail till försäkringsbolaget If, som administrerar reseförsäkringen som ingår när man betalat resan med ett Vi VISA-kort. Jag skickade e-post till dem redan igår, innan han blev dålig. Och fick idag ett svar där de sa att de ersätter kostnader i efterhand mot kvitto. Dvs vi måste betala först. Men övrig information visade att de helt missuppfattat vilken försäkring jag hade. Så jag ringde. Och fick beskedet att de inte alls hanterar Vi VISAs reseförsäkringar. När jag protesterade och hänvisade till inforamtion på Vi VISAs hemsida, med försäkringsnummer och allt, fick jag beskedet att återkomma i morgon. Vilket inte hjälper mycket om Daniel måste läggas in idag och sjukhuset vill ha garantier för att räkningen ska bli betald. Kvinnan på If fortsatte att hävda att de inte ansvarar för försäkringen och att det inte fanns något alls hon kunde göra. Till slut var det bara att ge upp för denna gång.

Men skam den som ger sig. På internet hittade jag ett annat nummer som man ska ringa om man är försäkrad av if och råkar ut för akut, allvarlig skada i utlandet. Kvinnan som svarade där sa också att hon inte hittade denna försäkring i datorn, men förstod problemets allvar, tog uppgifter och lovade att återkomma. Det gjorde hon, två gånger först för att få mer information, eftersom hon fortfarande inte hittade uppgifter om försäkringen i sin dator. Sedan återkom hon igen och sa att problemet är löst, om jag faxade över alla läkarintyg och de fakturor vi redan fått, skulle deras läkare se över det hela och höra av sig i morgon med besked om huruvida de kan lösa betalningen direkt med sjukhuset. Om Daniel behöver läggas in ska jag ringa igen, så kommer deras läkare att ta kontakt med sjukhuset för att göra en bedömning och lösa det praktiska.

Det är som hemma i Sverige, man får inte vara sjuk eller orkeslös om man ska orka trixa sig fram i systemet för att få den behandling (eller ersättning) man har rätt till.

Återkommer i ärendet!

Daniel verkar efter omständigheterna rätt ok, men trött. Han sov i över en timme när vi kom hem och har druckit lite. Han har inte kräkts, men det har varit nära. Och så har han en diarré som inte är att leka med doftmässigt.

Vad kan läkaren göra?

Han kunde konstatera att Daniel har en infektion i såret och behöver en starkare antibiotikakräm och en oral antibiotika för att hindra att den skyldiga bakterien sprider sig till blodet (någon i läsarkretsen som har erfarenhet av det? Hm, var det inte något med att ramla på grusväg under nattlig promenad i mörker och skrapa upp ett sår som blev infekterat...).

I varje fall fick Daniel två nya recept och vi fick nya instruktioner att sköta såret. Var nog bra att vi åkte dit i alla fall. Och mindre bra för ett barn med brännskada att leka med hundens vattenskål och blöta ner brännskadan.

En annan sak som läkare kan göra är att ta betalt. Det är de bra på. Räkningarna för de två första besöken på akuten kom idag. Den första var på 272 dollar och den andra på 491 dollar. Alltså totalt 763 dollar, dagens besök ej inräknat. Dollarkursen idag är 7,8 kr, så räkningarna är på totalt 5 950 kr. Med dagens behandling + medicinerna vi ska hämta ut i morgon så är vi säkert uppe i över 10 000 kr. Tur att vi har reseförsäkring som inkluderar sjukvård. Ska ringa i morgon och försöka lista ut om försäkringsbolaget kan betala direkt eller om jag måste betala och kräva pengarna i efterhand.

Kompost och miljöbilar

Min beställda kompost har kommit. Vi pratade om att skaffa kompost redan i våras, men det blev inte av. De är förvånansvärt dyra att köpa, från 100 dollar och uppåt. Och att bygga själv skulle aldrig bli av, tiden finns helt enkelt inte. Det skulle dessutom bli ganska dyrt det med, om man måste köpa allt material. Vi har inga gamla brädstumpar och hönsnät liggande.

Letade runt på Internet efter höst-rabatterade komposter och hittade en rund komposttunna med ventilationshål för 30 dollar inklusive frakt, så då slog jag till. Det går att reglera storleken på den också, vilket är praktiskt eftersom vi måste pröva oss fram innan vi vet var vi vill ha den (lättåtkomlig utan att hundar och barn kommer åt).

Komposten kan även användas som lekhage!
Dock något instabil för detta ändamål.

Jag har ju tidigare skrivit om hur alla sopor slängs i soporna här. Det finns ingen organiserad återvinning. Men får något år sedan hittade vi en återvinningscontainer inom rimligt promenadavstånd, så den som går kvällspromenad med hunden kan ta med en påse och slänga in. Häromdagen la jag plötsligt märke till att den förökat sig. Nu står det 3 containers där! Och Jim säger att de ofta är fulla. Intresset måste ha ökat. Det känns bra. Men fortfarande går det inte att lämna glas där, bara plats, kartong och metall.

Vi har också infört miljövänliga disk- och rengöringsmedel här i huset. Ekologiska hudvårdsprodukter finns ett stort utbud av i livsmedelsaffären. Vi har provat miljövänliga (oblekta) blöjor och våtservetter. De är jättebra, men dubbelt så dyra som de vanliga som man kan köpa på rea eller med rabattkuponger.

Det enda jag har svårt för är att köra miljöbil. Svärmor har en Prius, en sådan där el-bensinhybrid-bil, som jag får använda. Men jag tycker att det är så läskigt! Inte att köra den, även om man har väldigt dålig sikt bakåt pga löjligt liten bakruta och även framåt pga bulkiga balkar. Inte bra, men man lär sig de döda vinklarna och hur man måste vrida och vända sig och använda speglar för att se.

Nej, det läskiga är att man inte stoppar en nyckel i ett lås och startar bilen genom att vrida på nyckeln. Istället stoppar man nyckeln i fickan och trycker på en ”start-knapp” för att starta bilen. Det går väl an, men man måste komma ihåg att trycka på knappen när man parkerar också. Jag är helt enkelt livrädd för att glömma att trycka på knappen och stänga av motorn. Bilen blir nämligen helt tyst redan innan, så fort man stannat. Samma sak händer även när man stannar vid rött ljus. Bilen stänger av sig, vilket gör att jag vill ha en nyckel att vrida om för att starta den igen. Det är en väldigt obehaglig känsla att sitta där med en avstäng bil och inte kunna vrida på nyckeln. Trots att jag VET att bilen startar igen så fort det blir grönt och jag trycket på gaspedalen. Det är helt enkelt väldigt obehagligt. Fråga mig inte varför.

Bränt barn lukar illa

Och nu vet vi varför. Brännskador ska hållas torra, så det har inte blivit mycket duschande och badande på sistone. Mer sällan än vanligt, och det säger ju en del. Daniel gillar ju inte att duscha eller bada, sådana aktiviteter brukar vara förenade med vrålskrik av den kalibern att vi brukar fundera på när polisen tänker dyka upp för att utreda det pågående våldsbrottet.

Trots vår försiktighet har Daniel själv lyckats blöta ner brännskadan flera gånger i helgen. Nya favoriter är att köra ner hela handen i fyllda dricksglas och leka med vattnet i Mickeys vattenskål. Såret sitter precis ovanför handleden på höger hand, så handbad är inte så bra.

Brännskadan som läkte så fint ser inte så fint ut längre. Rött, lite svullet och bubbligt, pga att det blivit blött. Så nu försöker vi hålla koll, byta bandage flera gånger om dagen och ska pröva med en ny antibiotikasalva. I värsta fall får det bli ett nytt besök på akuten om det inte ser bättre ut ikväll. Fast vad kan de göra som inte vi redan gör???

Daniel vet i alla fall exakt hur brännskadan ska behandlas. Han sitter i pappas knä, medan jag sköter sårvård och bandagering. Först klipper vi upp det gamla bandaget, och Daniel plockar gärna bort det själv. Sen pekar han på tuben med antibiotikakräm. När jag grepper tuben så pekar han på brännskadan och säger "där". Egentligen vill han gärna smeta ut krämen själv, men det får han inte. Vi lägger på en ny kompress, och han håller den på plats medan jag tejpar, lindar och tejpar igen. Till slut studerar han bandaget noga, på alla sidor och begär ofta att få en lite tejpbit till "där".

Mina, mina, mina!

Daniel pratar allt mer. Det vanligaste som kommer ur hans mun, ofta med hög röst, är MINA; MINA, MINA! Särskilt när han snott något från sina systrar. Allt är numera Daniels i hans ögon.

I övrigt generaliserar han allt mer när han pratar. Alla djur på fyra ben är numera VOVVAR
Alla fordon är BILAN. Tidigare kunde han nästan säga helikopter, men nu är det ”bilan” det med. Allt som är gott att äta heter KAKA, och allt drickbart heter VATTAN, men om han hade tänkt sig något annat och får ett glas vatten så kan man räkna med att få vattnet i ansiktet vid vredesutbrottet som snabbt utbryter.

BOLLAN är favoritleksaken. Tillsammans med TISSE-ATT (kissekatt). Och sin lila lilla KUDDAN kan han fortfarande inte vara utan. På kvällen vill han gärna krama kuddan medan han dricker VALLAN ur LASKA. (Välling ur flaska)

Han får många frustrerade vredesutbrott, men Daniel är också en mycket gosig kille som gillar att PUSS-TA. (pussas).

Blivande presidenten har talat

Obama har hållit sitt vinnar- och tacktal. Hans talskrivare måste ha jobbat hårt, för det var några riktigt bra bitar i talet. Obama är en bra talare och framstod som en värdig vinnare. Han blir förhoppningsvis en bra president. Gott partistöd har han också fått i både senaten och representanthuset, demokraterna ökade sin majoritet i båda.

Som en fotnot kan meddelas att Scioto County röstade för McCain, 54 mot 46% för Obama. Så där sprack idén om att vårt county skulle vara en bra värdemätare för att få reda på resultatet i hela landet.

Där sprack även min teori om att fd elever på high school här skulle ha svårt att rösta på McCain pga otrevliga associationer kring namnet från skoltiden. Den i tidigare inlägg nämnda läraren McPain hette ju faktiskt egentligen McCain. Och hon gjorde skäl för smeknamnet.

Nu önskar jag godnatt, och trevlig läsning till er alla hemma i Sverige när ni vaknar och slänger er över datorn för att läsa min blogg innan ni ens hunnit läsa rubrikerna i morgontidningarna.

McCain, en fantastisk förlorare

Nu är valet officiellt över. McCain håller just sitt tal för att erkänna sig besegrad och gratulerar Obama till segern. Ett lysande tal. Tyvärr blir han av och till utbuad av sina anhängare, när han säger just att han förlorat valet och när han uppmanar alla att stödja Obama i hans roll som ny ledare för landet. Han uppmanar också till samarbete för att leda landet ut ur den stora krisen. Sarah Palin syns också i bild, men en tår rinnande utför kinden.

Utanför Vita Huset, som numera innebos av en halt anka ("lame duck", en bortvald president under perioden efter valet, tills nya presidenten tar över i januari*), har en stor folksamling samlats. Gissningarna här i huset är att en viss herr Bush gömmer sig under täcket och försöker att inte höra oväsendet utifrån.

I Chicago har en ännu större folksamling samlats i en park för att fira sin nya president. Han har dock ännu inte dykt upp. Vi tror att han har stannat på vägen för att äta PAJ (se tidigare bloggposter)...

*Fast nu säger Jim att presidenten blir en halt anka redan när han inte längre kan återväljas till president, dvs när hans andra mandatperiod påbörjas, eftersom en president bara kan väljas för maximalt två mandatperioder.
"Lame Duck"-begreppet är en av de få saker jag minns från de hemska "Government"-lektionerna jag hade i High School när jag var här som utbytesstudent 84/85 och vår lärare, Mrs McPain, hade en ful ovana att tala så otydligt att det inte gick att begripa ett ord av vad hon sa. Men Lame Duck minns jag! Då måste jag ha lärt mig förstå vad hon sa. Eller läst på i boken eller så. Om jag orkade skulle jag slå upp och kolla om jag minns rätt eller om Jim har rätt (och trots vad jag skrivit tidigare så är det oftast han som har rätt när det gäller sådan här saker).
Märks det att jag börjar bli trött nu???

Ohios röster har räknats - nu vet vi vem som vinner

Nu har Ohios röster räknats i tillräcklig mängd för att man ska se att Obama vinner här. Det innebär att Obama har vunnit valet. Rösterna från Ohio är så viktiga att man kan dra den slutsatsen tots att alla vallokaler i västkuststaterna inte ens stängt ännu. Och trots att en ganska liten del av rösterna egentligen är räknade.

Eller som de just sa på TV: "Ohios röster är räknade och Obama har vunnit i Ohio. Men vi fortsätter ändå med valvakan."

Kentucky will be McCain

Enligt min man kommer McCain att vinna stort i Kentucky (tvärs över floden härifrån) och i Indiana. Och det händer någon enstaka gång att han har rätt.* De första resultaten som kommit in visar att att det verkar bli så, även om Obama börjar hämta in försprånget en smula. Hittills är ca 18% räknade i Kentucky och resultaten är 57% för McCain och 41% för Obama. I Indiana är siffrorna 51 mot 48% till McCains fördel med 22% räknade.

Obama leder i Ohio, men det är väldigt, väldigt tidigt i räkningen.

*Ja, Jim läser min blogg, och förstår svenskan tillräckligt bra för att förstå! Men jag skojar ju bara...

Hur tänker de?

Exakt nu stänger vallokalerna. Eller, ställer man sig i kön senast nu så får man rösta.

För knappt fem minuter sedan ringde telefonen med en inspelad röst från Obamas valhögkvarter, som än en gång uppmanade oss att rösta. Hur tänker de egentligen? Med fem minuter kvar tills vallokalerna stänger vill man väl inte att någon ska svara i telefon och lyssna på ett en minut långt meddelande? Om jag precis var på väg för att rösta så skulle jag ha hunnit - ja, om jag nu inte bestämt mig för att svara när de ringde, för då hade jag kommit försent.

Följ resultatet, delstat för delstat

Den nyfikne kan följa valresultaten vartefter de kommer in, delstat för delstat, här: http://maps.google.com/help/maps/elections/#2008_election

Om ni går till länken ovan och klickar på Ohio (OH - rakt norrut från Florida, så långt upp norr du kan komma utan att ramla i Lake Eire), så kan ni även följa valet county för county.

Scioto County, där vi bor, ligger till vänster om Lawrence, som utgör den södra spetsen av Ohio.

Ska bli intressant att se om det stämmer att resultaten för Scioto county kommer att stämma väl överens med reslutatet för hela landet.

Inte kan jag undanhålla er detta!

Har jag berättat att jag anmält mitt stöd för Palin som president? Inte Sarah Palin, utan DEN ANDRA Palin, Michel Palin! Han från Mothy Pyton, ni vet.
"The Silly Party" driver en stenhård kampanj för att få honom vald. Och som ni kan tänka er med en sådan kandidat så är deras nyhetsbrev rätt underhållande.(Undrar vad han själv tycker om kampanjen, förresten? Så vitt jag vet är han inte involverade själv).

Här är delar av kampanjmailet som kom igår från The Silly Party:
Dear Karin,
The somewhat important 2008 election is upon us.
Silly though we may usually be, we at the Committeeto Elect Michael Palin President would like to takea moment to say, in all seriousness...

VOTE!

Vote like the wind!

Vote like you've never voted before!

Vote like your life depends on it! (It may)

Vote like the ice caps are melting! (They are)

Vote like if you don't then the Spanish Inquisitionwill fry you up and toss you into a Spanish Omelet!

VOTE, YOU MISERABLE BASTARD, AS IF BY DOING SO YOU CAN KEEP AN OIL-DRILLING, WOLF-KILLING, IGNORANT ALASKAN MOOSE-MUNCHER FROM EVER GETTING HER IGNORANT, WELL-MANICURED FINGER ANYWHERE NEAR THE BIG RED ARMAGEDDON BUTTON! (You can)

Your friends at the Temporarily Serious Though Usually Quite Silly Party
P.S. If you're not a U.S. citizen, please feel free to close your eyes and vote metaphysically.

Valrekord och registreringsproblem

Ny uppdatering direkt från delstaten som avgjorde det Amerikanska presidentvalet både 2004 och 2000. (Ohio röstade på Bush sist...)

Det blir deltagarrekord i valet i år, det står helt klart. I vissa delstater börjar deltagandet redan gå upp mot 80%, vilket är väldigt, väldigt högt för att vara USA. Har försökt hitta statistik över valdeltagandet vid förra presidentvalet, men har inte lyckats hitta tillförlitlig information ännu.

Nu har även Sarah Palin röstat, vilket jag dessvärre missade i direktsändning. Och jag missade helt att studera hennes klädsel i det korta klipp jag såg. Förlåt, förstår att några av er blir upprörda över min undermåliga rapportering.

Däremot kan jag rapportera att Sarah Palin är vid utmärkt hälsa, allt enligt ett intyg från hennes läkare som publicerades under valdagen. Hon var sist av kandidaterna att offentliggöra medicinska intyg från läkare. I och för sig tror jag att folk är mer bekymrade över McCain, vars höga ålder gör att vissa anser att risken är stor att han trillar av pinn under mandatperioden. Vilket skulle göra Sarah Palin till president.

Det rapporterats att det förekommer att folk är felaktigt registrerade i röstlängderna. Om namnet inte stämmer exakt med deras "social security number" och id-kort, så nekas de att rösta. En och annan förbannad person har intervjuats, efter att de insett att någon klantskalle stavat deras namn fel i röstlängden och att de därmed missar sin chans att rösta.

Valproblem

Jag fortsätter min valdagsbevakning från vågmästarcountyt Scioto County, i vågmästarstaten Ohio i USA.

TV-stationen CNN rapporterar om valproblem under valdagen:
1) Långa köer var ett stort problem under morgonen, och nu uppmanas alla att gå och rösta under de lugnare stunderna nu när de flesta jobbar. Enligt reportrarna är köerna nu inget problem, men bilderna som de visar och kommenterar tycker jag visar rätt långa köer. Undrar hur illa det blir i kväll?
Tydligen är det fler som röstar än vad man räknar med, så de har inte tillräckligt med maskiner som registrerar röster (i detta land stoppar man sin valsedel i en maskin som läser av vilka alternativ man väljer).

2) Från vissa delstater har rapporterats tekniska problem med maskinerna som ska registrera rösterna. De funkade inte alls, eller var felprogrammerade. Problemen verkar vara lösta i de flesta fall.

3) Regn! I vissa delstater har det rapporterts att folk står i kö i regn. Tydligen ställer regnfläckar på valsedlarna till problem för de optiska läsarna.

4) Sabotage eller datorfel? Många röstare har fått robotiserade telefonsamtal som gett dem fel information om vilken vallokal de tillhör och som de måste gå till för att rösta. Datorproblem är orsaken, enligt CNN.

CNN intervjuar flera svarta familjer som röstar. Slump eller medvetet val, men utifrån vad de utvalda intervjuoffren säger så är det många svarta som inte brukar rösta, som röstar i år. Någon som vågar sig på att gissa vem de röstar på???

Mer valobservationer

Maken tipsade om en annan bloggare (amerikansk sådan) som också bloggat om att Obama röstat på live TV. Hennes blogg fokuserar delvis på hur familjen Obama var klädda vid detta historiska tillfälle, så jag lägger in länken här för den som vill vara fullständigt uppdaterad: http://althouse.blogspot.com/2008/11/live-blogging-barack-obamas-voting.html

Jag "missade" slutet på Obamas live-röstning, men tydligen var han ännu inte klar när hans vice-presidentkandidat Biden knallade in på sin röstlokal i en annan del av USA. Under några skälvande minuter visade TV tydligen både "Obama i röstlokalen" och "Biden röstar" live SAMTIDIGT. Vilken spänning! För den som är våldsamt nyfiken kan jag avslöja att Biden kom med sin mor, klädd i starkt rosa. Modern, alltså, inte Biden.

Återkommer med nya spännande avslöjanden!

Valvakan har börjat

På allmän begäran tänkte jag här följa valet live här på bloggen, i den mån det finns något intressant att skriva... Som redan meddelat så märker man inte särskilt mycket av valet här, trots att media internationellt bevakar just denna del av södra Ohio särskilt noga. Resultaten här lär spegla resten av USA kusligt bra.

Låt mig först berätta att det är den 3 november, en strålande vacker dag med blå himmel och en sol som lyser starkt genom grannens nyfriserade träd, som fortfarande har mer än hälften av löven kvar. Det ska bli ca 24 grader idag på eftermiddagen!

Morgonen började med en kopp kaffe framför morgonnyheterna på TV. Vid kvart i nio bröt de för ett live-inslag: vi fick se Obama med fru gå och rösta i sällskap av sina barn. Dryga FEM minuter där de går fram till ett bord, får lite papper, går och ställer sig bakom en skärm (låg sådan, som tur var, man såg i alla fall deras huvuden). Allt kommenterat att två kvinnor som sa saker typ "vilken upplevelse för barnen att gå och rösta med mamma och pappa och få se pappas namn på valsedeln" och "valllokalen är en skola, men det är inte den skolan som barnen går på". Efter ca 2 minuter började det bli lite väl krystat, på gränsen till pinsamt. Ja, det är väl valet i USA i ett nötskal det!

Så jag kan alltså rapportera att OBAMA HAR RÖSTAT! Jag såg det live. Tänkte att det kunde vara bra även för der där hemma i Sverige att känna till.

Kan också berätta att McCain-sidan slog till med ny reklam igår kväll: Obama visas tillsammans med prästen i sin kyrka, en präst som tydligen är rätt kontroversiell. Det avslutas med stor, svart text: "Obama - To controversial, To risky!"

McCains smartaste drag var nog att vara med i Saturday Night Live i lördags. Han var superrolig!!! Ni måste se inslagen när han ska dra ihop pengar till sin kampanj genom att sälja prylar i bästa TV-shop-stil, assisterad av "Sarah Palin" (Tina Frey) och hustrun Cindy. Han måste ha vunnit tusentals röster på det. Delar av det finns här på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=69ti0SxF3CA (blandat med lite annat som inte är lika kul).

Ja, det är allt jag har att rapportera just nu. Återkommer om valet senare under dagen.

Rasism påverkar valet?

Brittiska Telegraph har gjort ett reportage härifrån inför valet. Ohio är ju en av vågmästarstaterna, och kanske blir det väljarna här i södra Ohio som avgör valet. Artikeln menar att många här i södra Ohio är öppet eller omedvetet rasistiska och därför inte tänkter rösta på Obama, även om de är demokrater.
Läs artikeln: www.telegraph.co.uk/news/newstopics/uselection2008/barackobama/3167558/Barack-Obamas-race-remains-an-issue-in-swing-state-Ohio.html

Fick även ytterligare en förklaring till varför det finns så få Obama-skyltar i folks trädgårdar jämfört med McCain-skyltarna. De skäls eller vandaliseras tydligen. Intressant...

Även denna artikel utpekar vår lilla hörna av världen som avgörande för valet:
http://ap.google.com/article/ALeqM5jUv3Hl__6czKWmbdq3T-hpo3Df3AD93MQR400

Men här märks inte mycket av valet alls egentligen. Att valet kanske avgörs här i stan har man ingen känsla av här, allt flyter på som vanligt. Lite skyltar i trädgårdar, men färre bildekaler än vid förra valet. Folk pratar knappt politik, det är inte så intressant. Mycket reklam i brevlådan och hängd på dörren, samt dessa eviga telefonsamtal med inspelade röster som talar om hur vi ska rösta.

På TV är märker man inte heller av valet så mycket, annat än de återkommande reklaminslagen som har med valet att göra. Det finns ju så många kanaler, och få av dem har nyheter eller annan samhällsbevakning. Det är inte som i Sverige där "alla" tittar på Aktuellt, Rapport eller TV4:as nyheter så gott som varje dag. Här går nyheterna dygnet runt, i mycket korta segment med flera minuter reklam mellan varje liten nyhetssnutt. Det går knappt att titta på, så enda gångerna man tittar på nyheter är när det hänt något lokalt som man vill se om det bevakas av lokala stationer.

Det finns inga gratistidningar som Metro o dyl, och inga löpsedlar. Tidningarna ligger inte heller framme på bästa försäljningsställe i butikerna, som de gör i Sverige. Tidningarna här är ganska tråkiga, lokaltidningarna har ingen som helst likhet med lokala tidningar hemme, artiklarna är dåligt skrivna och de har inte särskilt bra nyhetsbevakning. Folk läser helt enkelt inte tidningar på samma sätt som hemma.

Jim spelar in några av de bättre samhälls- och debattprogrogrammen på TV, så att vi kan titta och spola förbi reklamen. Men helt klart är mediabevakningen av det amerikanska valet betydligt bättre hemma i Sverige än här.

Obama

Daniel sa Obama häromdagen. Så när Kelsey fick en Obama-tröja per post från sin faster Sharon bestämde vi att vi skulle försöka få ihop en videosnutt att skicka henne. Kelsey skulle ha på sig tröjan och Daniel skulle peka och säga "Obama".

Men se den killen låter sig inte styras hur som helst. Han blånekar numera att säga Obama. "Säg Obama", lockar och pockar jag. "Näe", säger Daniel och skakar på huvudet. "Jo, men säg Obama", tjatar jag. "NEJ!", säger Daniel och spänner ögonen i mig.

Kelsey försökte med mutor: "Säg Obama så får du den här chokladbiten". Men Daniel det gick inte heller. "Näe", sa han bara, medan han långsamt skakade på huvudet med en sorgsen blick mot chokladbiten. Han tänkte inte låta sig mutas, även om det var uppenbart att han väldigt gärna vill ha chokladbiten.

Vi gav upp.

Lite senare, vid matbordet, kommer det plötsligt: Obama! Med ett stort leende i Daniels ansikte. En engångsförteelse, förstod vi snart, för det upprepades inte. Han bara skrattade åt oss.

Killen har humor. Eller så är han bara elak.

Div uppdateringar och svar på kommentarer

Tjejerna på översta bilden på Halloweenbildsvepet är Daniels läkare på akuten och Alison bakom henne. Nej, jag bara skojade, hon var inte alls vår läkare, vi undvek alla läkare som var täckta i blod eller såg ut som om de inte sovit på ett par år.

Fler kommentarer om vad som är läskigt på bilden, tack!!!

Daniels arm läker finfint. Vi tar bort bandage, tvättar rent och sätter på nytt varje kväll och de två såren krymper lite från dag till dag. Ingen infektion, som tur var, och Daniel verkar knappt ha ont alls längre. Inte ens när man stryker ut antibiotikasalvan över såret.

Nu har vi runt 20 grader på dagarna igen. Helt underbart. I morgon ska vi planera lite fler blommor och lökar inför våren. Frågan är bara om våra jordgubbstjuvar (jordekorrar som nu flyttat till hålor under jordgubbsplanteringen, det finns två-tre ingångshål ner i underjorden runt varje jordgubbsplanta) kommer att stjäla lökarna och gräva ner dem på annan plats? Man kanske helt borde överlåta planeringen till dem???

På kvällarna är det också varmt och skönt. Med en lättare tröja kan man sitta ute i hammocken till 7-8 på kvällarna och njuta av kvällens sista ljusstrålar och de första stjärnor. Och så förståss det trevliga ljudet av ambulanshelikoptrar som flyger i skytteltrafik över huset ikväll.

Valet ja... Jim och Kelsey fyllde i hans valsedlar tidigare idag för att posta dem.
Det fanns ett antal olika personval där man måste bestämma sig, plus några olika folkomröstningar. En gällde om det ska byggas ett kasino här i Ohio och vilka skatteregler som i så fall ska gälla. En annan fråga gällde om man ska flytta stadens administrativa kontor till andra byggnader osv. Och så alla personval. Personligen förstår jag inte varför stadens rättsläkare och åklagare ska väljas i politiska val, men så är det.

Valet märks på alla möjliga sätt här. Främst skyltarna i folks trädgårdar. Här i stan syns flera med texter McCain/Palin än Obama/Biden. Kanske 5 mot 1? Ändå leder Obama klart i Ohio, enligt senaste valundersökningarna. Detta trots att Ohio traditionellt är en delstat som brukar rösta republikanskt.

Sedan har vi ju "debatterna" i tv och ett evigt tramsande från olika kommentatorer i nyhetsprogram och samhällsprogram. Sakfrågorna diskuteras tyvärr väldigt svepande, utan det är personliga påhopp, rykten och var kandidaterna ska prata nästa gång, som är intressant.

Alison och Kelsey har hört både McCain och Obama live här i Portsmouth. Obama pratade länge och ingående om att de kom sent för att de stannat och ätit paj på vägen. Just pajätande är återkommande i hans tal, liksom Joe-the-plumber återkommer i McCains.

Men vilka förändringar de vill genomdriva och i så fall hur, det är inte det lättaste att få grepp om. Och journalisterna gör inte mycket för att hjälpa till att reda ut detta.

Alla kvinnomagasin intervjuar kandidaternas fruar, som berättar hur mycket de beundrar och stödjer sina män och att barnen naturligtvis går före allt både för dem och deras män. Palin är ju naturligtvis lite speciell, med en bebis med Downs syndrom som föddes i april i år. I jobbet som guvernör har hon haft barnen med sig på jobbet, vilket låter modernt och feministiskt. Men, om uppgifterna är korrekta så berättade hon inte att hon var gravid förrän i 7de månaden, för att hon var rädd för att folk inte skulle tro att hon kunde sköta sitt jobb under graviditeten. Sista talet höll hon långt hemifrån, med fostervattnet sipprande, innan hon flög hem till Alaska och födde barnet något dygn eller två senare. Tre dagar efter förlossningen var hon tillbaka på kontoret. Sant eller inte, amerikanska kvinnor älskar henne för detta!

Sedan har vi TV-reklamen! Påkostad pajkastning på bästa sändingstid. Eller snarare hela tiden, dygnet runt. Obama har hyrt en hel tv-kanal, eller kanske flera, där hans långa reklamfilmer tickar på och berättar om hans barndom, visar intervjuer med hustrun och förklarar hans ekonomiska plan för USA mm. De är faktiskt den bästa källan för information om Obamas planer.
Men, som Jim brukar påpeka, så är det ju inte presidenterna som bestämmer, så det spelar ingen roll vad de säger och lovar i sina kampanjer. Har de inte senaten och representanthuset med sig så kan de ändå inte genomföra sina kampanjer. Och frågan är hur mycket stöd de har ens inom sina egna partier inom senaten och representanthuset?

Vi får en del propagandamaterial i brevlådan också, men vanligare - och väldigt irriterande - är alla de telefonsamtal vi får dagligen med inspelade röster som berättar varför vi ska rösta si och så. De ringer alltid när vi försöker lägga Daniel och det resulterar alltid i att han sätter sig upp, pekar mot hallen och säger "fånen..." för att försöka få oss trögskallar att förstå att vi MÅSTE gå och svara, annars tänker han göra det!

Det kanske blir en valvaka direkt här på bloggen. Vi får väl se!

Vad tycker du?

Vad är mest skrämmande på denna bild?

Spökhus

På Franklin blvd har några familjer lagt ner både en halv årslön och sin själ i Halloween-dekorationerna. Och en och annan död kropp också.

För ful för Halloween?

Vi var bjudna till Grace för att fira Halloween på fina gatan. De har ca 600 ungar som kommer förbi på Halloween, de flesta utklädda, för att tigga godis (tick-or-treat?). Folk sitter ute på trappen och delar ut godis som samlas i hinkar och påsar.

Alla Halloween-kostymer såldes ut för halva priset igår på K-Mart, så jag köpte en hatt till mig själv. Funderade på att gå så här:

Men tjejerna avrådde artigt men med visst eftertryck. Så det blev till att tvätta bort sminket igen. Lika bra det, för det kliade.

Mammas söta pumpa

Daniel fattade galoppen ganska snart efter att ha suttit och tittat på när något undratal barn kommit förbi oss och fått klubbor. Först tog han några klubbor själv ur den stora grytan, sedan började han hålla fram hinken, och så småningom gick han iväg och tiggde lite vid de omkringliggande husen, först med Alison och Kelsey och lite senare med Jim och mig.

Se den målmedvetna blicken!

Han lärde sig snabbt att både klä av klubborna och att öppna chokladpapper.

Saker att öva på till nästa år:

1) Säg "trick or treat" och sedan tack!

2) Det är oartigt att titta stort på folk tills de lägger en godisbit till i hinken (fast det funkar väldigt bra!)

3) Gå till nästa hus istället för att gå tillbaka och ställa sig sist i samma kö igen

4) Inte tränga sig före i kön...

Trick or Treat i bilder

De kom i alla åldrar och skepnader och tiggde godis...

Veckans bilder

Daniel i knät på Kelsey och Mickey i knät på Daniel.

Så här gör Daniel när jag plockar fram kameran.

Blå himmer och 18 grader i helgen. Men sen blev det kallt, bara 12-14 i dag och i morgon. Minusgrader på nätterna. Men från fredag blir det 20-21 grader igen.

Gillar bakgrunden. Vi satte fast tyg på staketet som solskydd och för att han inte skulle komma åt de giftiga blommorna på andra sidan.

I morgon är det Halloweeeeeeeeen. Och vi har fått en ny familjemedlem.

Det blommar fortfarande! Trots kalla nätter.

Kallt idag.

Fast en jordgubbe är ändå på gång. Äts troligen upp i natt av en chipmunk. Om de inte gått i ide?

Och fjärilsblomman blommar! Den har massor av knoppar, så den kommar att vara täckt av blommor, om de överlever en frostnatt till.