Mamma. Det är jag det! Eller?

Äntligen! Mitt barn säger "mamma". Det började med ett litet försiktigt "mam" i förrgår kväll. Sagt med lätt förundran och stor koncentration. Han liksom smakade ordentligt på ordet. Och så igår började han med "mammammammamma". Så småningom sa han "mamma", klart och tydligt. "Ja, det är jag det", sa jag, glatt leende. "Vad vill du min älskling?" Men han bara tittade på mig som om jag inte var riktigt klok, vände sig bort och fortsatte säga "mamma", "mamma". När Jim kom hem från jobbet så log Daniel stort och sa "mamma". Och när Alison satt och gjorde läxor kröp han över till henne och sa "mamma". Men varje gång jag försökte påpeka att det faktiskt är jag, bara jag, som är mamma här, så tittade han bara på mig med misstänksamt ointresse.

I morse vaknade han med ett stort leende, satte sig upp, tittade på mig och sa "pappa".

Jaja, han lär väl sig så småningom. Hoppas jag.