Dan-del

Det är Daniels namn på sig själv, tror jag. I går läste vi en bok med en spegel i. När vi såg oss i spegeln så sa jag "titta, där är mamma och Daniel". Daniel tittade i spegeln och sa "Dan-del". Det är första gången vi hört honom försöka säga sitt namn. Sista också för den delen. Han verkar intensivträna språk någon dag i veckan. Då kommer nya ljud och nya ord. Sedan återgår han till det gamla "bla-bla-bla" i några dagar. Eller så säger han inte mycket alls. Men idag har han varit pratsam och haft synpunkter på allt möjligt. Ibland blir han arg och då kommer orden i strida strömmar. Önskar bara att de gick att förstå. Ja, ibland är det ju inte så svårt, t ex när han blir arg över att man tar ifrån honom telefonen eller något annat han inte får leka med (eller studera i detalj, inklusive smaktester). Han bidrar också gärna till konversationen vid middagsbordet.
Nu väntar jag bara på att han ska förstå att det är jag som är mamma. Och så vore det kul att höra honom säga "Dan-del" igen.