Lekplats vid Ohio river

Idag sken solen efter några kalla, mulna, regniga dagar. Jim har kommit på att det finns fler lekplatser, så vi bestämde oss för att pröva den som låg nere vid floden. Om den nu var öppen, floden har svämmat över senaste dagarna.

Daniel hade egentligen ingen lust att åka hemifrån.

Och solen lyste otäckt i ögonen på honom!

Lekplatsen var öppen. Inte var den stor, men det fanns en rutschkana i lagom storlek och tre andra lekande barn att titta på.

Men frågan var om inte floden var mest intressant. En gråbrun sörja som flöt snabbt fram och förde med sig diverse sopor, trädgrenar och annat bråde den fångat upp under översvämningen. Det gällde att hålla ett stadigt tag i Daniel, annars hade han nog tagit sig ett dopp. Och då hade vi nog aldrig sett honom igen.

Solen sken, men det var kallt och blåste en isande vind. Det var inte många ute, inte ens bilister.

Så småningom fick Daniel syn på rutschkanan och ville pröva.

Han vågade till och med åka själv, utan att jag höll i honom. Men en liten knuff behövdes ändå för att få fart på honom. Det var en bra, bred och långsam rutschkana. Perfekt för småbarn!


Efter 10 minuter tyckte Jim och jag att det började bli för kallt, men det tyckte inte Daniel. Han grät hela vägen hem av ilska för att han inte fått åka mer rutschkana. Och för att han inte fick stoppa sina leriga händer i munnen. Klantiga föräldrarna hade glömt ta med servetter att torka av smutsiga händer med. En vacker dag kanske man lär sig...