Så här glad är man när man fyller ett år. Fast inte hela dagen. Det blev sent igår. Vi var och handlade inför födelsedagskalaset och kom hem efter Daniels läggdags. Det blev väldigt sent innan han kom isäng och sedan vaknade han av och till under natten.
Inte blev det något firande på morgonen heller, eller på lunchen. För Jim vaknade 9 i morse, en kvart efter att han skulle ha varit på jobbet. Så han hann inte hem på lunchen. Daniel somnade till lunch och jag fick sitta ensam och minnas hur det var för ett år sedan. Läste lite snart ett år gamla mail där jag berättar om förlossningen, som jag skrev när vi kom hem från sjukhuset och jag orkade sitta uppe lite. Det känns fortfarande lite otäckt när jag läser dem. Om jag hade fött honom för hundra år sedan eller i ett u-land - eller ens i på ett sjukhus med sämre resurser, så hade jag troligen dött, eftersom de var tvugna att operera mig för att få stopp på blödningarna. Jag förlorade 2,2 liter blod! Tillräckligt för att få ut ersättning på min graviditetsförsäkring, vilket säger en hel del, tycker jag.
Dramatiskt kanske, men inte för Daniel. Han sov sig igenom större delen av förlossningen. Och medan jag opererades satt han i sin pappas famn och bekantade sig med livet. Tittar på kort, men kan knappt föreställa mig hur liten han var då, vår lilla groda.
Daniel är ju normalt en glad prick, men just idag, av alla dagar, har han varit trött, hängig och gråtit mycket. Förhoppningsvis bara trötthet efter en dålig natt. Får väl hoppas att han mår bättre i morgon, när han har sitt allra första födelsedagskalas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar