I morse låg Daniel kvar i sängen en bra stund och pratade för sig själv. Efter ett tag började jag fundera på om det inte lät som... måndag, tisdag, onsdag. Inte helt lätt att säga och han prövade sig fram med olika tonfall och utal.
Ett annat ord han kämpar mycket med är "blöja". Tydligen väldigt svårt att säga, men Daniel ger inte upp. Böjla, buuula och alla möjliga varianter lyckas han klämma fram. Ofta viftar han med en blöja för att förstärka budskapet. Och han är inte nöjd med uttalet än, det märks. Häromdagen föreslog jag att han skulle försöka med det engelska ordet istället, diaper. Dajper, dajper, sa Daniel med perfekt uttal och såg väldigt nöjd ut.
Dessvärre slösar han alltför ofta med rösten även på högljudda skrik. Och då menar jag verkligen avgrundsvrål av en kaliber som man inte riktigt förstår hur en så liten kropp klarar av att prestera. Kanske kan hans skrik väcka de döda, åtminstone är vi väldigt oroade över intensivvårdspatienterna på sjukhuset ett par kvarter bort. Och alla stackars grannar. Själva hör vi inte särskilt mycket efter ett par minuter, öronen liksom domnar av.
Dessa skrik kan aktiveras av div kända och okända anledningar. Ofta beror de på att någon vänligt men bestämt sagt "nej" till Daniels val av aktivitet. Eller på att man vill byta blöja på honom. Inte helt populärt numera. Förutom risken att bli döv så blir man sparkad. Och ibland biten. Det kanske är nya tänder på gång?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar