Ajajaj

Te. Hett te. Inte bra för barn. Ett enda litet misstag, muggen stod för nära kanten på köksbänken en liten liten stund, och Daniel var naturligtvis framme och ryckte åt sig muggen. Och skållade ena handen, naturligtvis. Vilket skrik! Det är ju ingen tvekan om när det är allvar i skriket jämfört med de mera alldagliga missnöjesgråten eller trött/hungriggråten. Det tog bara sekunder innan hans hand befann sig under rinnande vatten i kranen. 15 minuter under rinnande svalt vatten och 20 minuter med handen i en skål med vatten (Daniel satt i sin pappas knä på golvet och sov med handen i bunken) gjorde att det ilsket röda på handens framsida bleknade till svagt rosa. Men på handledens insida och en bit upp på underarmen hade det redan börjat bildas blåsor. Men lite hjälp från internet kunde vi konstatera att han har andra gradens brännskador på mer än 1% av kroppsytan (1% motsvarar en yta stor som individens handflata), vilket innebar att vi skulle ta honom till akuten.

Med kylande bandage på och efter att han fått smärtlindring, tyckte vi att vi kunde äta först. Det verkade inte vara något större fel på Daniel, förrutom att han var hungrig. Och väl i väntrummet på akuten sprang Daniel omkring som om det inte var minsta fel på honom, och gladde de andra patienterna med sina upptåg.

Akutmotagningen ligger ca 250 meter från vårt hus, i en helt ny sjukhusbyggnad som nyligen invigts. Jättefint och fräscht. Det var intressant att få se byggnaden även från insidan. Fast anledningen hade ju kunnat vara trevligare.

Efter en timmes väntan blev vi registrerade, en process som gjorde den stackars människan på sjukhuset en smula förvirrad när jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle lämna vår svenska eller lokala adressen (blir det problem att få ut på reseförsäkringen om man gör fel???), när jag inte kunde ange en lokal barnläkare som Daniel är registrerad hos och när jag sedan började prata om att kostnaderna ska betalas av ett försäkringsbolag i Sverige genom en reseförsäkring, som jag inte hade med försäkringskort från. Det slutade med att de ska skicka räkningen, så får vi försöka ta upp det med faktureringsavdelningen senare. Ska bli spännande att se vad det kostar att besöka akuten här... Kanske är det lättast att betala själv och skicka alla papper till försäkringsbolaget. Fast om det är väligt dyrt får vi nog försöka att lösa direkt med bolaget.

När en sköterska tittade på armen blev det genast lite mer fart i processen. Vi fick gå läng smala och slingriga gångar innan vi kom till en behandlingsavdelning, där vi placerades i ett rum. Behandlingsrummen på amerikanska akutmottagningar har tv, om ni undrar. Fast Daniel var minst lika intresserad av alla sladdar och knappar i rummet.

Någon läkare träffade vi aldrig på akuten, men två sköterskor tog väl hand om oss. Det var rena SPA-behandlingen. Vi fick klä av Daniel, så fick han plaska med händerna och armarna i en stor bunke med vatten och tvättmedel i 10-15 minuter. Detta för att rengöra såren (blåsorna hade redan spruckit) och mjuka upp huden. Sedan fick han antibiotikasalva på och därefter bandage, omlindat med så tjockt lager gasbinda att det inte gick att ta på honom tröjan. En annan sköterska fick komma och göra om med tunnare bandage.

Detta hände igår kväll och vi blev beordrade att komma tillbaka idag på kvällen för att de skulle titta igen. I kväll åkte vill till gamla akuten, där det inte var någon kö alls. Direkt in till sköterskor och en riktigt läkare som stressade in och ut i undersökningsrummet flera gånger och pratade väldigt snabbt. Det var av med bandaget, rengöring och bortklippning av hudflagor, på med ny antibiotikagele och sedan nytt bandage. Vi fick recept på en antibiotikakräm, men tyckte att det verkar räcka med Tylenol (amerikansk alvedon) som smärtlindring. Vi ska tillbaka om två dagar för ny koll om omläggning, men om det ser väldigt, väldigt bra ut (ingen infektion, torrt och fint och sårläkning påbörjad) så slipper vi komma tillbaka. Daniel är jätteduktig. Han har ju hög smärttröskel, så med lite hjälp av smärtstillande så verkar han inte särskilt berörd. Förrutom när de tar bort bandaget och pillar i såren. Det gillar han inte alls.

Sent i natt drömde jag en mardröm om att vattnet hade stängt så att Daniel hade bränt ansiktet istället för underarmen. Fy, den mardrömmen var så hemsk att jag lyckades avbryta den. Klarar inte ens av att tänka tanken. Han hade ändå tur i oturen, det hade kunnat gå mycket värre. Att Daniel lärt sig en läxa (undvik hett vatten) är troligen för mycket begärt av en 21-månaders kille, men resten av oss har lärt oss läxan. Det går inte att ställa ifrån sig en het mugg på ett farlig ställe ens för tre sekunder. Inte ens för att kunna snabbt plocka undan en annan potentiell riskfaktor för barnet i fråga. Och att barnet i fråga inte alltid befinner sig riktigt där man tror i varje given sekund.