Nu är vi i USA igen

Inte helt fel att vara här nu, faktiskt. Solen skiner och det är över 25 grader varmt på eftermiddagarna. Känns lite konstigt att gå i shorts och linne igen, och det är ju inte utan att man skäms lite över sina bleka ben…

Det var tre månader sedan Jim och jag sågs, men det tar bara ca 10 sekunder att ta in alla förändringar (typ: håret har växt, ny skjorta) och sedan är allt som vanligt igen, som om det var några timmar sedan vi sågs. Fast tre månader är absolut för länge att vara ifrån varandra.

Märkligt att det känns lika mycket "hemma" att komma hem både här och i Stockholm. Det är ändp två helt olika liv jag lever, om man jämför livet här med det i Sverige. Ändå är båda lika mycket vardag och känns lika rätt. Fast Daniel kommer att sakna dagis och att leka med andra barn hela dagarna. Och jag tröttnar snabbt på att knappt komma ut ur huset annat än för att handla. Och att försöka jobba och ta hand om Daniel samtidigt.

Daniel var så otroligt trött när landade i Cincinnati att han nästan inte kunde hålla ögonen öppna. Men när vi väl kom till hotellet (jag hade röstat emot en två timmars bilresa hem första kvällen/natten) så lämnade Daniel inte Jim ur sikte. Stackars Jim fick inte ens gå på toa utan att Daniel stod där och knackade på dörren och skrek ”mamma, mamma” (ja, det är ju inte så helt lätt att hålla rätt på detaljer som mamma och pappa, när man är 21 månader och dödstrött.)

Resan gick mycket bra. Vi flög med Delta, via Atlanta. SAS-planen går kl 10.15 och då har vi några timmar i Chicago innan nästa plan. Delta flyger kl 13.35, vilket inte är helt fel när man numera ska vara på flygplatsen 3 timmar (!) i förväg för att checka in. Och i Atlanta är de tydligen mer effektiva än i Chicago, för det skulle räcka med 1,5 timmar mellan planen. Så planerad ankomsttid är ungefär densamma som när vi flyger SAS.

Deltas plan är normalt fulla på torsdagar, det är den dagen i veckan då de normalt har mest passagerare, sa flygvärdinnorna. Vi flög på en torsdag, men hade tur. Planet var inte ens halvfullt! Daniel fick egen plats, vilket var väldigt skönt. Det är lite mer sittplats än i SAS-planen, men servicen och underhållningen ligger snäppet efter. Det finns t.ex. inga videoskärmar vid stolarna. Men resan gick bra. Daniel sov någon timme i början av resan och sista timmen innan vi landade. Jag hade också turen att ha en väldigt trevlig kvinna bakom oss. Daniel lärde sig snabbt att krypa över ryggstödet (läs: häva sig upp och slänga sig handlöst!) och satt lika mycket hos henne som hos mig.

Vi landade 20 minuter tidigare än planerat i Atlanta, vilket kändes bra med den korta tiden mellan planen. Tyvärr sprack tidplanen ändå, för i passkontrollen var det tvärstopp! De hade datorproblem och kunde inte hantera utländska resenärer. Av och till gick systemet igång så att de kunde släppa förbi ett par passagerare, men när det bara var en person före mig kvar i kön, så dog datorerna helt. Där satt vi, på golvet, i över 1,5 timme. Inte helt lätt med en liten kille som bara vill springa omkring, och helst skrika lite också. Men det gick, med hjälp av lite leksaker, allsång och trevliga medresenärer.

Vi missade naturligtvis anknytningsplanet med någon timme, men kom med ett senare plan. Det var fullt, men Daniel fick egen stol ändå. Jim fick hämta oss på flygplatsen kl 11 istället för vid 8. Allt bagage kom snabbt och sedan var det bara att ta oss till hotellet för att duscha och gå och lägga oss.

På fredag eftermiddag kom Alison och Kelsey till oss efter skolan och det var ett glatt återseende. Daniel skrek av glädje och sprang och slängde sig i famnen på dem båda.

Även Mickey-the-dog verkar glad att vi är här igen. Han och Daniel jagar varandra runt, runt huset och när hunden tröttnar så lägger han sig vid mina fötter.