Åter i USA

Nu är vi här igen. Och allt var som det brukade. Lite för mycket, tyvärr, för Daniel kröp ju inte när han åkte. Det gör han nu. Och huset var inte barnsäkrat ännu. Det blev panikåtgärder första dagen här, vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt ägna dagen åt. Min planering var snarare att göra ingenting utan bara återhämta mig.

Resan gick bra. Daniel charmade alla, som vanligt. Det är svårt att sitta still i 9 timmar för en 8-månaders bebis, så vi fick utnyttja de utrymmen som fanns att busa lite på golvet. Bl.a. kröp han fram och tillbaka längs hela gången i vår sektion av planet, varpå nästan varenda passagerare ställde sig upp för att se hans framfart. Det blev många applåder och uppmuntrande tillrop. Daniel var mycket stolt.

Daniel provsitter i sängen på planet, tillsammans med sin nya
kompis, en hundvalp han drog till sig när vi gick förbi i en av
tax-free-butikerna på Arlanda. Vi hade fått lite pengar av morfar,
så han fick den. Tack morfar! Det är Daniels favorit fortfarande.

Kort sovstund när vi närmar oss Chicago.

Det var heller inga problem att få hjälp på och av planet eller på flygplatserna. Folk stod nästan i kö för att få hjälpa till. En av dem som hjälpte mig av planet var Lill Lindfors, som satt på andra sidan gången, raden bakom oss. Hon är jättetrevlig.

V i bytte plan i Chicago. Då äntligen somnade Daniel, efter att ha varit vaken största delen av resan. När vi var framme i Cincinnati försökte jag hålla honom vaken tills vi hittade Jim, men han somnade bara 30 sekunder innan han äntligen fick träffa sin pappa igen. Alla säger att han blivit så stor! Daniel, alltså, inte Jim. Själv har jag blivit smalare och fått håret tillfixat (tack Noi! Du är en klippa!), vilket också uppmärksammats. Faktum är att jag gått ner lite för mycket. Amning är en effektiv viktminskningsmetod. Mina byxor håller på att trilla av. Men jag brukar ju gå upp när jag är här, så det ordnar sig nog. Ett par bitar cheesecake varje dag gör susen...

Både Daniel och jag har sovit ganska bra. Han somnar vid 10 och vaknar vid 9. Jag har lyckats hålla mig vaken till runt midnatt. Fast vi har varit dåliga på att gå ut. Igår var det för varmt på eftermiddagen (27 grader, och det svalaste det varit på någon vecka), men vi gick en liten promenad på kvällen. Idag regnade det när jag tänkte gå ut, så jag tappade lusten.

Daniels systrar kom hit efter skolan idag och ska vara här över helgen. De var glada att se honom igen, och han tyckte att det var jätteroligt att träffa dem igen. Farmor kom också, och sedan farfar, och då blev det lite för mycket för den lille. Han somnade en stund.

Utslagen efter att ha träffat systrarna och farföräldrarna igen.

Och så igång igen. Här kryps det för fullt.

Vi var och handlade på kvällen, men hann inte med mer än järnaffären. Sedan ville Daniel hem och äta. Det är inte så lätt att räkna ut när han tänker bli hungrig eller trött på amerikansk tid, men det löser sig nog efter ett tag. Vi skulle handla mat också, men det får vänta tills i morgon. Vi kom aldrig iväg igen. Tjejerna skulle ha skjuts hit och dit, vi skulle äta, Daniel skulle äta och sova och så gick kvällen.

Nej, nog med pladder. Det är sent på fredagskvällen och dags att gå och lägga sig. God natt!