Resa med ettåring (eng)

Nu har jag lite att ta igen, en vecka sedan jag bloggade. Nu är vi i Sverige igen, Daniel och jag. Som vanligt känns det inte som om vi varit borta mer än någon helg eller kanske vecka. Förutom att det är väldigt dammigt och tomt i kylskåpet. Det är nästan det jobbigaste, att behöva städa och handla det första man gör, när man bara vill packa upp och komma till ro.

Resan gick ok, men det är betydligt jobbigare att resa med en ettåring än med en yngre bebis. Han är större, tar mer plats i flygstolen (försök att fälla upp en bricka ur armstödet med en ettåring i knät!) vill inte sitta still och vill hjälpa till att äta själv. Första sträckan, Columbus, Oh, till Chicago gick bra. I Chicago finns en lekplats där han fick leka av sig i en dryg halvtimme, varefter han somnade när vi klarat av säkerhetskontroller mm vid nästa terminal.

Trött Daniel i Chicago

På SAS-planet hem till Sverige var det mindre kul. Jag blev placerad brevid en man, modell större, som uppenbarligen tyckte att det var mindre kul att få småbarn brevid sig och som inte erbjöd minsta hjälp. Tvärt om. Han vällde liksom över armstödet över på vår plats.

Han blev erbjuden en annan plats för att jag skulle få mer utrymme, men vägrade att flytta eftersom de inte kunde erbjuda en ny fönserplats...

Värst var att det inte gick att äta. Det fanns ingenstanns jag kunde göra av brickan så att inte Daniel kom åt den. Han hade brännt sig på den heta maten och vält upp och ner på allting. Och det var svårt att mata honom, eftersom han vill äta själv. Han stoppade fingrarna i matburken, vände upp och ner på dem och kladdade ner oss båda med mat, och fick inte i sig mycket alls.

Daniel sov några timmar, men det var ingen kvalitetssömn precis. Och eftersom han var så stor var det svårt att få ett bra grepp, man var tvungen att parera hela tiden när han höll på att ramla, så jag kunde inte sova mer än en halvtimme ungefär. Andra som flög ensamma med barn hade en tom stol bredvid sig och lät barnen ligga där och sova. Och använde brickan på andra platsen för mat. Gissa om jag var avundsjuk. Och sur på gubben som vägrade flytta.

Vi blev hämtade på Arlanda och körda till Knivsta, där vi övernattade hos syrran i ett dygn. Väldigt skönt att bli lite omhändertagen och få hjälp med Daniel. Han verkade känna igen sig och känna igen folk, så han var mindre mammig än förra gången. Då var jag tvungen att gå och bära på honom första dygnen. Nu är han ok om jag är inom synhåll så att han kan komma till mig och kramas lite när han behöver.

Hemma i lägenheten igen så var Daniel tvungen att arrangera om skorna. Denna gång fokuserade han på sina egna skor, som han flyttade runt, runt i lägenheten.

Trött Daniel första kvällen hemma

Ät- och svorytmen var naturligtvis störda. Första dagen i Sverige sov vi hela eftermiddagen och sedan grät Daniel största delen av natten. Andra och tredje natten somnade Daniel vid 5 på morgonen. Sedan 3. Och i går sov vi från 21 på kvällen och vaknade inte förrän vid 8 i morse, med bara en halvtimmes vakenhet mellan 2 och halv 3 på natten, då han behövde en flaska välling för att somna om.

Traveling with a 1-year old...
is so much harder than with a younger baby. The first flight, from Columbus, Oh, to Chicago was fine. And they have a playground in Chicago! We spent over 30 minutes there. Then Daniel slept after the next security Check.

Unfortunately I was seated next to a big man, who didn't like kids, on the next flight. He took possession of the arm rest and didn't help out at all. Everybody else who traveled alone with a baby had an empty seat next to them. The flight attendants tried to move my neighbour too, but he refused to move since they couldn't offer him a window seat.

So it was a tought flight, with Daniel taking up a lot of space and not wanting to stay there. There was no way I could eat and it was vry difficult to feed Daniel. He wants to eat by himself and got us both messed up when grabbing the food.

Getting home was good. My sister Sylvia and my dad picked me up and took me to my sister's home, where we were taken care of for the first day. This time Daniel recognized people and places, and was less shy than last time we came home.

We slept the whole afternoon after arriving. Then didn't sleep so good that night, Daniel was crying most of the night.

One of the first things Daniel did when getting home to the apartment was to rearrange shoes, se picture.

Our eating and sleeping times have been off. The first couple of nights, Daniel didn't sleep until 5 in the morning, then 3 and last night we finally slept early, at 9.