Igår skrämde Daniel mig ordentligt. Han smet nämligen ut! Jag visste att han var ute på lilla verandan framför huset, men den har staket och grind. Men grinden var tydligen inte stängd ordentligt. Jag satt vid datorn och jobbade, och så plötsligt så insåg jag att jag inte hört Daniel på någon minut, utan ljuden utifrån kom från Mickey, hunden. När gick han ut? Tittade ut - ingen Daniel. En snabb koll inne: ingen Daniel vad jag kunde se. På med skorna och ner för trappen ut på (den hårt trafikerade) gatan. Ingen Daniel i sikte. Åt vilken håll skulle jag springa och leta???
Då plötsligt insåg jag att det var folk ute och gick med hundar på båda sidorna, så jag skrek "Har någon sett ett litet barn?". Några stannade och pekade mot lilla apoteksbutiken längre ner på gatan. Jag sprang ditåt, och där stod en kvinna med Daniel i famnen och pratade med polisen på sin mobiltelefon. Hon hade varit inne på läkarkliniken tvärs över gatan och genom fönstret sett honom komma ut från grannens uppfart (det var därför jag inte såg honom, han hade gått över gräsmattan till grannens trapp, som är skymd). Den fanastiska kvinnan hade sprungit ut, stoppat trafiken och skyndat sig över gatan och lyft upp honom. Totalt hade det nog gått 5 minuter från att han rymt tills jag fick tillbaka honom, men det var nog de värsta minuterna i mitt liv.
Vår gata är som sagt hårt trafikerad, alla kör för fort och det står bilar parkerade överallt som skymmer sikten. Nej, usch, jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt.
Jag ska aldrig mer lita på att andra stänger grinden efter sig ordentligt när de går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Å herregud! Vilken tur att det gick bra.
Fotboja?
Kram //Anna
Skicka en kommentar