Vi är här nu!

Nu är vi åter i Ohio. Resan gick bra, Daniel är proffs på att flyga. Det hjälpte kanske att vi bara sov 3,5 timmar natten innan (somliga tyckte att man kan busa, bl a tända och släcka lampan, till 1 på natten, därefter gråta till 02.15, sova till 04.15 och därefter gråta igen till 5, varpå det sedan var dags att vakna 06.30...) Nu somnade han i alla fall när vi lyfte och sov två timmar. Då hann jag också sova en timme och sedan äta. Sedan var han vaken i två timmar, åt, busade med killen som satt i stolen framför, kröp och gick i full fart upp och ner i gångarna och hälsade på medpassagerare. Sedan åt han igen, somnade och sov i tre timmar. Jag sov i en timme till.

Det tog 9,5 timmar till Chicago. Där hade vi 4 timmar till nästa plan, vilket är ganska lagom när man måste gå igenom passkontrollen, hämta ut och förtulla bagage, lämna in incheckat bagage igen för nästa flygsträcka, byta terminal och gå igenom ännu en säkerhetskontroll. Det är dessutom alltid för varmt på flygplatsen i Chicago, vilket inte är så kul när man står i kö med barn i sele, eller släpar på sitt bagage. Det är då man ångrar att man har med tre paket välling, tre paket kaffe, massor av barngröt och godis i massor att ge bort i julklapp...

Medsläpat.

Vid gaten för nästa plan var det trångt, nästan alla stolar var upptagna och folk satt på golvet också. Men kommer man med barn och ser lite lagom förtvivlad ut, så brukar det alltid vara någon som upplåter sin plats och erbjuder hjälp med väskor och annat.

Sista flygstreckan, från Chicago till Columbus, oh, tog bara 40 minuter. Jim mötte oss vid bagagebandet. Daniel sov en stund även på detta plan och var riktigt trött vid detta laget. Vi landade kl 18.20 lokal tid, vilket är 20 min efter midnatt hemma i Sverige. Daniel kände igen sin pappa, men visade inga särskilda känsloyttringar först. Efter att ha krypit runt en stund ville han dock till pappa och kramas!

Två timmars bilresa hem, och sedan fick vi äntligen... packa upp! Och ta en dusch och gå och lägga sig vid halv 11.