På resande fot

Så har man då äntligen landat igen på Svensk mark! Resan gick bra, men det är lite jobbigt att resa ensam med en snart 11-månaders bebis. Än värre är det naturligtvis att bli försenade. Men först blev vi för tidiga. Mitt plan från Cincinnati till Chicago var bokat till 12.15, men så fick jag besked om att det var ändrade planer. Avresa kl 9.55 istället. Vi åkte till Cincinnati kvällen innan och bodde på hotel. Hellre 30 min till flygplatsen än drygt 2 timmar på morgonen...
Första resan gick bra. Landade i Chicago 11.30 lokal tid. Nästa plan gick kl 16.25. Vad gör man så länge med en bebis på en flygplats? Först sov Daniel i en timme. Sedan tittade vi i affärer. När han blev rastlös gick vi till gaten där det var nästan tomt.

Utan strumpor i Chicago

Där utvecklade Daniel sin nya hobby: krypa med sittvagn. Video kommer i nästa inlägg. Han höll på med detta i en dryg timme, till förbipasserandes underhållning. Sedan åt vi lite och så tittade vi ut genom fönstret på vårt plan, som kom ungefär samtidigt som vi, och som nu täcktes med snö... Sedan slutade det snöa och började regna lite smått. Det fick sina följder, skulle det visa sig. Så småningom var det äntligen dags att gå ombord. Daniel började bli trött igen och jag var hungrig, så det kändes bra att kliva ombord.

Nedisat plan...

Då började eländet. Klockan gick. Vi var uppenbart försenade, men varför? Snöovädret? Men det hade ju slutat snöa?! Visserligen var det fortfarande väldigt grått och dåligt sikt, men ändå? Sedan kom kaptenens besked. Man väntade på att någon skulle komma och stänga bagageluckorna. Sedan kunde man beställa avisning och så var det dags för avfärd.

Luckorna stängdes. Avisning påbörjades. Och misslyckades! Kaptenen meddelade att man inte fått bort det pansarliknande islagret på sjärtpartiet, så det skulle ta ett tag till, okänt hur länge. Efter nästan en timme meddelade han att teknikern sagt att det nog skulle ta 15-20 minuter till. Varpå han sedan meddelade att teknikerna meddelat att avisningen misslyckats igen och att det nu var så länge sedan resten av planet avisats, att de var tvungna att börja om från början igen. Det skulle ta ca en timme...

Under hela denna tid blev det allt varmare i planet och luftkvaliteten blev allt sämre. De kunde ju inte ha ventilationen igång medan de använde kemikalier utanför. Daniel sov första två timmarna, men när han vaknade fick jag gå till köket längst bak i planet, tillsammans med andra småbarn och föräldrar, för där var det svalast. Ingen mat fick vi heller under väntan.

Men vi kom iväg, drygt 3 timmar försenade. Maten serverades snabbt och var god, även om det är svårt att äta flygplansmat med en hungrig bebis i knät. Han åt nog hälften av min mat. Eller, han åt lite och slängde resten på golvet. Men det gick ju faktiskt att få lite mat i sig med bebis i knät.

Så var det det här med bagaget. Hur hanterar man en bebis, en barnvagn, en skötväska och tre resväskor ENSAM? Det går, som bilderna visar. (Bilderna är från Cincinnati, Jim fotade)

Väskor med hjul på är bäst. Särskilt om man kan spänna ihop dem som på bilden. Gissa om jag fick många förundrade blickar på Arlanda när jag med bestämdhet hävdade att jag inte behövde hjälp med väskorna och inte behövde en kärra. Vissa av mina medresenärer trodde nog att jag vad galen. Särskilt när jag sedan plockade de två större väskorna av bandet och fortfarande hävdade att jag klarade det hela själv. Riktigt kul att se deras miner när jag sedan rullade iväg mitt bagage - lätt som en plätt!

Checkade alltså in två väskor. Den tredje var handbagage, och på den hängde jag även skötväskan tills jag fick ut barnvagnen igen på Arlanda. Den kom snabbt, som tur var. Övrigt bagage fick vi vänta länge på!

Men så var vi äntligen framme och kunde förena oss med välkomskommittén på fem personer.