Häromdagen åkte vi tunnelbana till ett möte i stan, Daniel och jag. Daniel gillar att åka tunnelbana. Det är kul att titta på alla människor. Denna dag tröttnade han dock ganska snabbt och fick en tidning titta i istället. En av de där gratistidningarna, som är lagom i storleken för ett barn.
Han greppade tidningen direkt och bläddrade försiktigt. Det såg verkligen ut som om han läste. Jag såg hur medpassagerarna runt om kring tittade på honom och log, för det såg rätt kul ut. Men så plötsligt bläddrade han upp en sida, tittade på den och såg lite bekymrad ut. Med ena handen pekade han på en rubrik i tidningen, samtidigt som han tittade upp mot mig och sa "dä, dä" med en frågande röst. Så jag tittade ner i tidningen, frågade om det var lite för svåra ord för honom och drog sedan fingrarna under texten samtidigt som jag läste högt för honom. Han följde med mina fingrar med blicken, med stort intresse. Nu såg jag hur medpassagerarna började se förbryllade ut. Efter en stund var det en kvinna som inte kunde hålla sig, utan lutade sig fram och frågade: "hur gammal är han?". "11 månader", sa jag. "Men...", sa kvinnan. "Kan han verkligen läsa vid den åldern".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Mäh! Begrep inte tanten att hon just träffat världens intelligentaste barn, självklart kan han läsa!
Eller... ja, världens NÄST intelligentaste barn i alla fall. Eftersom sannolikheten är stor att MITT barn måste vara det allra intelligentaste, ju.
Kram //Anna
Skicka en kommentar