Jetlag och förkylning

Igår slog jetlaggen till. Vi kom i torsdags kväll. Fredagen gick ganska bra, fast vi var trötta på kvällen, både Daniel och jag. Men i går... tröttheten går inte att beskriva. Möjligen att jämföra med den intensiva tröttheten i början av graviditeten, när man kan somna stående mitt i en mening. Så känns det. Hjärnan har gått och lagt sig, det går inte att tänka och det är svårt att prata för det är helt fel ord som kommer ur munnen. Om man nu ens minns vad det var man pratade om.

Gjorde misstaget att sova en liten stund mitt på dagen, och det gjorde bara det hela ännu värre.

Maria kom över med sin familj, och vi gick ut en stund i det vacka vädret. Solen sken och det var runt 10 plusgrader. Jag frös och frös, troligen pga jetlaggen.

Maria var här som utbytesstudent samtidigt som jag, skolåret 1984/85. Nu är hon här och hälsar på med sin man Håkan och barnen Oskar, 11 och Elsa, 8. De började med en vecka i shorts och på beacherna i Florida innan de kom hit till kylan. Nu bor de hos Gail, som var en av Marias amerikanska mammor. De har haft fullt upp. Maria kom hit med Rotary, vars utbytesstudenter får bo i flera familjer. Maria har därför haft fyra värdfamiljer att hälsa på hos.

På nyårsafton ska vi ha en Svensk Lucia/jul/nyårsfest hemma hos min mamma Grace. Maria och jag står för det mesta av maten. Det blir det mesta som brukar finnas på ett svenskt julbord plus saffranskaka och lite annat smått och gott. Gail, Maria och jag var och handlade allt som behövdes till festen. Min shoppinglista var inte särskilt lång, men jag glömde ändå flera saker. Går tydligen inte ens att läsa innantill med jetlag.

På kvällen var vi över hos Maria och åt middag. Vid 9 var det dags att gå hem och lägga trött bebis. Men se det gick inte. Vi har fått en natt med begränsad sömn, för Daniel blev snuvig och kunde inte andas när han låg ner. Jim och jag fick turas om med att sova sittande och hålla i honom. Idag hostar han och nyser. Själv har jag ont i halsen, nyser och är snuvig. Det är farligt att flyga. Jag brukar bli sjuk efter några dagar nästan varenda gång.

Vi är här nu!

Nu är vi åter i Ohio. Resan gick bra, Daniel är proffs på att flyga. Det hjälpte kanske att vi bara sov 3,5 timmar natten innan (somliga tyckte att man kan busa, bl a tända och släcka lampan, till 1 på natten, därefter gråta till 02.15, sova till 04.15 och därefter gråta igen till 5, varpå det sedan var dags att vakna 06.30...) Nu somnade han i alla fall när vi lyfte och sov två timmar. Då hann jag också sova en timme och sedan äta. Sedan var han vaken i två timmar, åt, busade med killen som satt i stolen framför, kröp och gick i full fart upp och ner i gångarna och hälsade på medpassagerare. Sedan åt han igen, somnade och sov i tre timmar. Jag sov i en timme till.

Det tog 9,5 timmar till Chicago. Där hade vi 4 timmar till nästa plan, vilket är ganska lagom när man måste gå igenom passkontrollen, hämta ut och förtulla bagage, lämna in incheckat bagage igen för nästa flygsträcka, byta terminal och gå igenom ännu en säkerhetskontroll. Det är dessutom alltid för varmt på flygplatsen i Chicago, vilket inte är så kul när man står i kö med barn i sele, eller släpar på sitt bagage. Det är då man ångrar att man har med tre paket välling, tre paket kaffe, massor av barngröt och godis i massor att ge bort i julklapp...

Medsläpat.

Vid gaten för nästa plan var det trångt, nästan alla stolar var upptagna och folk satt på golvet också. Men kommer man med barn och ser lite lagom förtvivlad ut, så brukar det alltid vara någon som upplåter sin plats och erbjuder hjälp med väskor och annat.

Sista flygstreckan, från Chicago till Columbus, oh, tog bara 40 minuter. Jim mötte oss vid bagagebandet. Daniel sov en stund även på detta plan och var riktigt trött vid detta laget. Vi landade kl 18.20 lokal tid, vilket är 20 min efter midnatt hemma i Sverige. Daniel kände igen sin pappa, men visade inga särskilda känsloyttringar först. Efter att ha krypit runt en stund ville han dock till pappa och kramas!

Två timmars bilresa hem, och sedan fick vi äntligen... packa upp! Och ta en dusch och gå och lägga sig vid halv 11.

Nu är det jul igen

Idag på eftermiddagen har kom Alison och Kelsey hit. Även Karin, Jims syster, var här en kort vända och Jims föräldrar kom över. Det var julklappsdags igen. Det stod flera kassar med julklappar här och väntade på oss. Daniel fick massor av kläder och leksaker. Bäst var lastbilen han fick av sin pappa. Flaket är fyllt med legobitar model större och dem åker han runt med i huset och "lastar av" lite där han tycker att det passar. Man får se sig för när man går...

Själv fick jag också kläder, en mysoverall, en pyjamas och några tröjor. Dessutom choklad och kakor av olika sorter. Och så fick jag öppna det största paketet av dem alla! Jim har köpt en ny mikrovågsugn åt oss. Stor och fin. Mycket större än den gamla. Så den får inte plats på hyllan där den gamla stod, utan tar nu upp alltför stor plats på köksbänken. Vi hade inte mycket bänkytor som det var, men nu är det i stort sätt omöjligt att få plats att göra något annat än blanda till barngröt eller göra en kopp kaffe. Måste åka att köpa en ny hylla till nya mikrovågsugnen snarast...

Daniel kände igen alla och verkade tycka att det var kul att träffa dem. Utom farfar som fick honom att gråta igen. Han tycks ha svårt för stora män.

Blixtvisit

Dagen innan avresan tillbaka till USA fick vi äntligen en chans att träffa Anna, Håkan och Nova. Man hinner inte mycket på 3,5 veckor hemma. Dra bort dagarna som går bort pga jobb, sjukdom (egen och andras), julstress och julfirande så får man kvar ca en halvtimme att träffa sina vänner och byta julklappar. Men vad gör väl det när vi är så väl informerade om varandras liv - genom bloggarna! Fast det går ju faktiskt inte upp mot att träffas i levande livet.

Nova fick en hundvalp som sällskap till sin andra hund. Anna lekte med sin nya kamera och Håkan och Daniel ägnade sig åt lite killsnack.

Nästa gång jag kommer hem ska jag minsann se till att hinna se tillbyggnaden på deras hus. Kanske ska boka in dagen i almanackan redan nu???

Jul i Knivsta

GOD JUL!

God jul på er alla!

Hoppas att just du får en fantastiskt mysig, avkopplande och fröjdefull jul! För det är du värd!

Om bara några dagar bär det av tillbaka till USA, men först ska vi njuta av julen härhemma. Både snön och solen lyser tyvärr med sin frånvaro. Får väl hoppas att barnens ögon gnistrar tillräckligt för att kompensera!

Det ska bli spännande att se hur Daniel reagerar på julgran, pynt och julklappar. Jag har faktiskt inte julpyntat alls i år. Det skulle bli så stressigt att plocka undan allt igen innan vi åker, alternativt mindre kul att komma hem till och få ta hand om nästa gång...

Vi får se om Daniel tänker börja gå idag. Det är väldigt, väldigt nära nu. I natt var han vaken vid tvåtiden och bara MÅSTE öva sig på att gå. I sängen. Vilket innebar att han ramlade över mig hela tiden. Till slut gav jag upp och tog ner honom på golvet och så gick vi runt, runt i lägenheten i en halvtimme. När man håller i båda händerna så går han otroligt stadigt. Han kan också gå och hålla i bara en hand, men då blir han lite osäker. Och det gick bättre och bättre. Sista varvet släppte han själv min hand och tog ett steg helt själv innan han satte sig ner. Kvart över tre sov han...

Nu åker vi iväg och firar riktig jul!

Daniel äter själv - med hela ansiktet (video)

Daniels första julklapp (video) (eng)

Daniel öppnar sin allra första julklapp någonsin. Det är en liten tomtenissepojke från morfar.

Daniel opens his first ever christmas present (from grandpa, it's an elf )

Daniel går (video) (eng)

Daniel tar en promenad med hjälp av morfar. Det går väldigt vingligt, men det beror nog mest på de nya skorna som testas.

Daniel takes a walk with the help of grandpa. He's very wobbly, but that's because he's trying on his new shoes.

Kan äta själv (eng)

I morse åt han gröten själv. Och i kväll var det dags för rotfruktsmos. Halvvägs igenom måltiderna vill han ta över skeden själv. Det går riktigt hyfsat. Men han skulle nog svälta om han tvingades att peta i sig allt själv, för det mesta hamnar på kläderna eller runt om i ansiktet. Här är bildbevisen för att han kan äta mos på egen hand!





Daniel wants to eat his food all by himself, and he is mastering the art of using a spoon (and I'm getting pretty good at doing laundry!). Fortunately I often get to feed him the first part of the meal and then he takes over. If he would eat all of it by himself he would starve.

Kul i stallet

Idag hade vi sällskap ut till stallet med Lovisa, Elias, Sandra och Sylvia. Det var lite kallt, men vi hade trevligt. Lovisa fick rida lite, ensam i det stora ridhuset. Jempe lyssnade bra på henne, fast vi fick linda stiglädrena två varv i stigbyglarna och hennes ben inte räckte så långt nedanför sadeln. Men visst syns det att hon rider på ridskola! Det såg riktigt bra ut. Tyvärr höll de på att jobba med en traktor utanför och det gjorde Jempe rejält nervös av och till. Så det blev inte så långvarig ridning.

Tror ni att jag hade kameran med? Naturligtvis inte. Tyvärr.

Hur det är med Jempes hov? Tack ganska bra. Det är fortfarande ett hål rätt igenom hoven. Det gipsas för att hindra att det kommer smuts in i operationssåret inne i hoven. När det är blött och lerigt ute så blir gipset mjukt och måste bytas varje dag. Så det är lite pyssel. Tur att det blivit torrare och kallare!

Daniel och Curt

Curt är Daniels första egen häst. Daniel var nyfödd när han fick Curt av familjen Birkehammar. Nu börjar proportionerna mellan Daniel och Curt bli lagom för att de ska kunna leka ordentligt.

Vi har varit ute hos Jempe (den riktiga hästen) några gånger sedan vi kom hem, men jag har inte lyckats få med kameran. Får se hur det går på fredag, lördag och söndag, för då ska vi också till stallet.

Kul på tunnelbanan

Häromdagen åkte vi tunnelbana till ett möte i stan, Daniel och jag. Daniel gillar att åka tunnelbana. Det är kul att titta på alla människor. Denna dag tröttnade han dock ganska snabbt och fick en tidning titta i istället. En av de där gratistidningarna, som är lagom i storleken för ett barn.

Han greppade tidningen direkt och bläddrade försiktigt. Det såg verkligen ut som om han läste. Jag såg hur medpassagerarna runt om kring tittade på honom och log, för det såg rätt kul ut. Men så plötsligt bläddrade han upp en sida, tittade på den och såg lite bekymrad ut. Med ena handen pekade han på en rubrik i tidningen, samtidigt som han tittade upp mot mig och sa "dä, dä" med en frågande röst. Så jag tittade ner i tidningen, frågade om det var lite för svåra ord för honom och drog sedan fingrarna under texten samtidigt som jag läste högt för honom. Han följde med mina fingrar med blicken, med stort intresse. Nu såg jag hur medpassagerarna började se förbryllade ut. Efter en stund var det en kvinna som inte kunde hålla sig, utan lutade sig fram och frågade: "hur gammal är han?". "11 månader", sa jag. "Men...", sa kvinnan. "Kan han verkligen läsa vid den åldern".

Daniel gillar Bollywood (video) (eng)

Det är inte Daniels bästa dag idag. Han är gnällig och verkar på väg att bli förkyld. Men efter en liten sovstund har han hittat sitt nya intresse: Bollywoodfilm på TV. Han verkar helt uppslukad, skrattar glatt ibland och dansar med till musiken.

Daniel is enjoying a Bollywood movie on TV. It is obviously very funny, and he's dancing to the music. Good, because he's not feeling good, I think he's getting a cold.

Tiden går

Nu har vi varit hemma i över en vecka. Det har inte direkt varit någon semester, utan fullt upp hela tiden. Möten nästan varje dag. Stallet lördag och söndag. Min pappa var med och passade Daniel på söndagen. Jempe mår bra, hoven läker fint, men det finns ett litet hål som fortfarande gipsas dagligen.

I går, söndag, var det dessutom vår ettåriga bröllopsdag! Och den firas alltså på skilda håll, eftersom Jim är kvar i USA. Det var knappt att vi kom ihåg att det var idag, men vi försökte fira per telefon efter bästa förmåga. Får väl planera lite bättre firanden i framtiden.

Idag, måndag, har jag hunnit med en hel del. Började med besök på BVC. Därefter lunch med en kollega för att prata jobb. Sedan möte på jobbet, varpå det var dags för tandläkarbesök. Och så lite mer jobb när jag kom hem sedan på kvällen.

Daniel börjar få lite stil på skedhanteringen! (video)

Och sedan gick det utför...

Efter ett par nätter med god sömn blev det lite problem... I går, onsdag, hade vi möte på jobbet med efterföljande glöggparty. Kom hem vid halv 6. Matade Daniel - och sedan somnade vi båda två! Och vaknade vid elva. Inte så jäkla smart... gissa vem som inte somnade förrän vid 5 på morgonen efter det? En liten unge som tillbringade natten med att leka. Som tur var hade jag inget inplanerat förrän ett möte kl 15.00 idag. Än en gång med efterföljande glögg, faktiskt. Får väl se hur det går i natt... Vi har ett besök hos en barnläkare inbokat i morgon kl 10.40, så det vore ju skönt att få sova några timmar.

Oj, bäst att lägga tillbaka allt innan mamma kommer... (video)

Mera sömn

Igår somnade Daniel vid 22.30 och jag vid midnatt. Vi vaknade... kl 11.30! Så här mycket har jag inte sovit sedan Daniel föddes. Tänk, jag hade glömt det otroligt härliga känslan av att vakna utvilad, men har nu fått uppleva det igen två dagar på raken.

Daniel utforskar garderoben

Idag har Daniel utforskat lägenheten och leksakerna på allvar. Och vi har städat och diskat och tvättat...

I morgon börjar allvaret på allvar. Möte på jobbet kl 10. Men innan dess kommer det hit "dörrkillar" och fixar dörren. Nya säkerhetsdörren är inte så säker, trots allt. Den går nämligen inte att låsa utifrån. Det var knappt att jag lyckades låsa upp när jag kom hem igår, men sedan har jag inte lyckats låsa igen, utifrån. Så det blev till att vackert stanna inne tills dörrkillarna hade tid att komma och försöka lösa problemet. Dörren verkar ha satt sig.

Nu är det läggdags och NU blir jag plötsligt jättehungrig. Får väl ta och äta något innan jag lägger mig. Godnatt!

Vad gör man första dygnet hemma?

Äter och sover!

Vi åkte först till Knivsta, där vi åt lunch och drack kaffe och umgicks med familjen en stund. Daniel är lite blyg, särskilt när han är trött och precis har upplevt en lång flygresa och plötsligt befinner sig i en ny miljö som han inte riktigt känner igen. Det var kul, men lite läskigt att träffa morfar, kusinerna och moster och morbror.

Kusin Kalle dök för övrigt upp på helt nyinköpt motorcykel - i december! Han kom direkt från säljaren. Jag frågade om det inte var kallt, och han medgav att han nog hade trott att han skulle frysa ihjäl innan han var framme.

På eftermiddagen somnade både jag och Daniel i soffan. Vaknade efter 2-3 timmar och kollade lite på tv. Gick och la oss vid 10 - och vaknade kl 14.00 nästa dag! Fast jag var vaken någon timme vid 6 på morgonen och låg och läste, men somnade om. Daniel fick i alla fall i sig lite bröstmjölk av och till under natten och dagen, men jag var inte ens hungrig när jag vaknade.

Vid 4 på eftermiddagen kom vi iväg hemåt Stockholm, med pappa/morfar som sällskap och hjälp. Daniel kände väl igen sig lite, men vågade inte utforska alltför mycket utan mammas sällskap. Han behövde en kram var 5te minut ungefär för att få nytt mod att utforska omgivningen och alla leksaker.

På resande fot

Så har man då äntligen landat igen på Svensk mark! Resan gick bra, men det är lite jobbigt att resa ensam med en snart 11-månaders bebis. Än värre är det naturligtvis att bli försenade. Men först blev vi för tidiga. Mitt plan från Cincinnati till Chicago var bokat till 12.15, men så fick jag besked om att det var ändrade planer. Avresa kl 9.55 istället. Vi åkte till Cincinnati kvällen innan och bodde på hotel. Hellre 30 min till flygplatsen än drygt 2 timmar på morgonen...
Första resan gick bra. Landade i Chicago 11.30 lokal tid. Nästa plan gick kl 16.25. Vad gör man så länge med en bebis på en flygplats? Först sov Daniel i en timme. Sedan tittade vi i affärer. När han blev rastlös gick vi till gaten där det var nästan tomt.

Utan strumpor i Chicago

Där utvecklade Daniel sin nya hobby: krypa med sittvagn. Video kommer i nästa inlägg. Han höll på med detta i en dryg timme, till förbipasserandes underhållning. Sedan åt vi lite och så tittade vi ut genom fönstret på vårt plan, som kom ungefär samtidigt som vi, och som nu täcktes med snö... Sedan slutade det snöa och började regna lite smått. Det fick sina följder, skulle det visa sig. Så småningom var det äntligen dags att gå ombord. Daniel började bli trött igen och jag var hungrig, så det kändes bra att kliva ombord.

Nedisat plan...

Då började eländet. Klockan gick. Vi var uppenbart försenade, men varför? Snöovädret? Men det hade ju slutat snöa?! Visserligen var det fortfarande väldigt grått och dåligt sikt, men ändå? Sedan kom kaptenens besked. Man väntade på att någon skulle komma och stänga bagageluckorna. Sedan kunde man beställa avisning och så var det dags för avfärd.

Luckorna stängdes. Avisning påbörjades. Och misslyckades! Kaptenen meddelade att man inte fått bort det pansarliknande islagret på sjärtpartiet, så det skulle ta ett tag till, okänt hur länge. Efter nästan en timme meddelade han att teknikern sagt att det nog skulle ta 15-20 minuter till. Varpå han sedan meddelade att teknikerna meddelat att avisningen misslyckats igen och att det nu var så länge sedan resten av planet avisats, att de var tvungna att börja om från början igen. Det skulle ta ca en timme...

Under hela denna tid blev det allt varmare i planet och luftkvaliteten blev allt sämre. De kunde ju inte ha ventilationen igång medan de använde kemikalier utanför. Daniel sov första två timmarna, men när han vaknade fick jag gå till köket längst bak i planet, tillsammans med andra småbarn och föräldrar, för där var det svalast. Ingen mat fick vi heller under väntan.

Men vi kom iväg, drygt 3 timmar försenade. Maten serverades snabbt och var god, även om det är svårt att äta flygplansmat med en hungrig bebis i knät. Han åt nog hälften av min mat. Eller, han åt lite och slängde resten på golvet. Men det gick ju faktiskt att få lite mat i sig med bebis i knät.

Så var det det här med bagaget. Hur hanterar man en bebis, en barnvagn, en skötväska och tre resväskor ENSAM? Det går, som bilderna visar. (Bilderna är från Cincinnati, Jim fotade)

Väskor med hjul på är bäst. Särskilt om man kan spänna ihop dem som på bilden. Gissa om jag fick många förundrade blickar på Arlanda när jag med bestämdhet hävdade att jag inte behövde hjälp med väskorna och inte behövde en kärra. Vissa av mina medresenärer trodde nog att jag vad galen. Särskilt när jag sedan plockade de två större väskorna av bandet och fortfarande hävdade att jag klarade det hela själv. Riktigt kul att se deras miner när jag sedan rullade iväg mitt bagage - lätt som en plätt!

Checkade alltså in två väskor. Den tredje var handbagage, och på den hängde jag även skötväskan tills jag fick ut barnvagnen igen på Arlanda. Den kom snabbt, som tur var. Övrigt bagage fick vi vänta länge på!

Men så var vi äntligen framme och kunde förena oss med välkomskommittén på fem personer.

Daniel motionerar vid gaten i Chicago