Skjuta mig?

Daniel ser fram mot sin födelsedag i morgon och är väl förberedd. Han har tittat på Alfons födelsedag massor av gånger och vet allt om födelsedagsfester, presenter, tårta och att blåsa ut ljus. Han vill ofta att jag sjunger "Jag må han leva" för honom.

Men en sak bekymrar honom starkt. Andra versen. "Skjuta mig?" säger han med frågande röst och undrar säkert vad han har gjort för ont för att förtjäna det ödet. "Skjuta mig"? Ja, på en skottkärra, försöker jag förklara, men han förstår inte. Skjuta någon, det verkar han förstå, men skjuta någon på en skottkärra fram, nej, det går inte in. Förrän jag pratade om skottkärrorna i stallet som vi kör hästbajs med. Då sken han upp. "Skjuta Daniel på skottkärra med hästbajs!"

Dum är han inte. Jag har pratat mycket om allt man måste kunna när man är tre år. Då är man ju stor! Men Daniel vill inte alltid vara stor. Häromdagen sa jag till honom att han måste börja uppföra sig som en treåring. Jag fick svar på tal: "Daniel inte tje, Daniel två". Ja, men snart tre, sa jag. "Inte tje, få presenter först!" Ska man uppföra sig så ska man självklart ha betalt för det!