Åter i vinterland

Den 3 december landade vi igen på svensk mark. Resan gick bra. Men även om det blivit kallare i Ohio och till och med snöade dagen innan vi åkte, var det en chock att se all snö här hemma. Och att känna kylan mot ansiktet.

Daniel drog på sig vinterkläderna och åkte pulka med Ebba medan jag sov en stund. Sedan var det födelsedagsfest där födelsedagsbarnet Robert och Erik lagade otroligt god pizza och bjöd på.

Dagen efter var det dags att åka hem till Stockholm, men det tyckte inte bilden. Den la av mitt i Knivsta. Ispropp? Kanske, bilen står kvar i Knivsta och vill fortfarande inte riktigt vara med i leken. Eva fick skjutsa hem oss istället.

Borta bra men hemma bäst, heter det ju. Så känner jag det alltid när jag kommer hem. Både när jag kommer hem till Stockholm och när jag kommer hem i Ohio. Bäst med att komma hem i Sverige är vatten, vatten och vatten. Drickbart vatten i kranen, ordentligt vattentryck i duschen och vattensängen som är på gränsen till olagligt skön.

Jetlag är ju ingen höjdare, ibland känner man sig som en zombie. Daniel går inte att få upp på mornarna, han är inte riktigt kontaktbar. Troligen pratar han engelska (just nu är det ungefär 2/3 engelska som gäller, själva heter jag t.ex. "Mom"), men det går inte riktigt att förstå vad han säger. Men till dagis vill han. Redan i söndags berättade han för mig att "I kommer miss you när du är at work, but I kommer inte cry". På måndag morgonen klättrade han upp i famnen på mig, fortfarande mer sovande än vaken, och sa "mom, go", när jag frågade vart, sa han "dagis". Men du har ju inga kläder på dig, sa jag. Det spelade ingen roll, sa han, han orkade inte klä på sig, men ville till dagis ändå.

Vinteroverall var väl ingen höjdare, Daniel påstod att han inte kunde röra sig i den, och höll sedan på att trilla ner för trappen. Men att åka pulka till dagis uppvägde det mesta.

Väl på plats på dagis satt han i mitt knä i några minuter, sedan var han igång och lekte med de andra barnen. När jag skulle gå och sa att jag tänkte hämta honom lite tidigare sa han "nej, jag vill vara här och leka länge, länge". Ok, då kommer jag klockan 4, sa jag. Nej, sa Daniel, kom 5.
Jag kom 4, och då gick Daniel och gömde sig för att slippa gå hem. Fick muta genom att lova mat och adventskalender för att få hem honom. Sedan somnade han i soffan efter maten.

Nu har vi nästan kommit in i rutinerna här hemma. Igår var vi så trötta att vi gick och la oss vid 8-tiden båda två, men mornarna är fortfarande besvärliga. Det känns som att gå upp klockan 3-4 på morgonen. Men det brukar bli bättre efter någon vecka.