Åter i USA

Den senaste veckan har jag längtat efter lite mer värme. Att det var 28-30 grader här i södra Ohio lät inte så dumt.

Naturligtvis regnade det igår när vi kom fram, även om det bara var ett lätt duggregn just då. Och det var kallaste dagen sedan i våras och bara 17 grader. Det var makalöst vackert ute under den ca 2 timmar långa bilresan hem från flygplatsen. Inget regn, men eftersom det regnat hela dagen och fortfarande dansade slöjor av vattenånga upp från marken och kullarna vid Ohio river var täckta av skira vita ångmoln. Träden och fälten är fortfarande väldigt gröna, men har den där djupare höstfärgen och vissa träd har börjat gulna en smula.

När vi kom hem var det mörkt och jag såg inte mycket när jag gjorde ett försök att inspektera trädgården. Det jag såg från ytterbelysningen var att pytteplantorna av flitiga lisa har växt till sig och mer eller mindre tagit över trädgården. Det verkar finnas en och annan jordgubbe på jordgubbsplantorna och det blommar lite här och var fortfarande. Hoppades fortfarande på fint väder tills idag och trodde i min enfald att jag skulle kunna äta frukost ute och göra en mer detaljerad inspektion med kaffekoppen i handen. Men inte då, regnet har vräkt ner hela dagen, och då menar jag verkligen vräkt ner. I morse åskade det så att det lät som om ett godståg drog fram utanför huset under flera minuter. Och inte verkar regnet vilja avta det allra minsta. Fast än är det bara lunchtid, klockan är 12, men skulle du fråga mig skulle jag gisssa på runt 6 på eftermiddagen. Kroppen är fast inställd på Svensk tid. Det kanske finns chans för sent eftermiddagskaffe ute, men det är inte troligt att vädret tänker skärpa till sig.

Resan gick mycket bra. Flög SAS igen, vilket innebar tidigare avgång. Skulle ha varit på Arlanda före 8 på morgonen, men blev lite sena och sedan ännu senare för att vi fick vända och hämta en bortglömd väska som stod kvar innanför dörren... Tur att den kom med, för det var väskan med datorn och många andra viktiga prylar.

Daniel vet precis hur det går till på flygplatser och flygplan och var jätteduktig. På planet blev det som vanligt problem inför avgång när säkerhetsbältet skulle på. Det är inte populärt och numera är han väldigt högljudd när han inte får som han vill. Som vanligt somnade han dock när vi lyfte och sov tills maten serverades. Och som vanligt åt han först allt smör han kom över, sedan brödet och sedan inget mer. Fast det serverades coscous som han verkligen gillar.

I köket längst bak i planen hade de korgar med godis som det bara var att ta av. Det gjorde Daniel tills jag tyckte att han hade fått mer än nog och sa stopp. Men det innebar att jag var tvungen att hålla honom i stolen så att han inte sprang tillbaka och hämtade mer godis. Han var trött och behövde sova, men vägrade naturligtvis. En man på raden bakom, som busat med Daniel under hela resan sa åt mig att slänga över barnet så skulle han nog bli lugnare, så det gjorde jag. En kvart senare sov Daniel i hans knä och jag fick tillbaka en pigg och glad liten pojke ungefär 2 timmar senare. Härligt med sådant ressällskap!

I Chicago var det lång, lång kö till säkerhetskontrollen, och då hade Daniel fått nog. Han ville INTE stå i kö. Han ville ju till pappa snarast möjligt, eller alternativt tillbaka till glashissen upp till tåget som gick mellan terminalerna. Det var inte helt lätt att hantera ett bångstyrigt barn, en vagn och allför mycket handbagage... En uppmärksam flygplatsmedarbetare kom till undsättning och släppte mig förbi kön. Jag fick gå i kön för förstaklass passagerare istället. Säkerhetskontrollerna är ju alltid spännande, så då blev Daniel glad igen. Särskilt som han nu själv får visa upp sitt boarding card och pass och lägga upp sina saker på bandet och gå genom metalldetektorerna själv.

Glömde att jag hade vatten i Daniels vattenflaska, men det var inget problem. De testade vattnet med en teststicka som de höll över vattenytan och sa sedan ok efter några sekunder. Alla jucie- och vällingförpackningar torkades av med en särskilt liten våtservett som sedan kördes i en maskin innan jag fick packa dem igen.

Flygplan nr 2 vare jättelitet och resan gick på mindre än en timme. Daniel var vaken och mycket uppspelt när vi gick in för landning och kunde bara upprepa "pappa, pappa, pappa". Han blev mycket besviken när Jim inte väntade precis utanför planet, trots att jag gång på gång försökt förklara att Pappa inte fick komma in hela vägen till planet utan väntade vid bagaget. Det blev ett kärt återseende.

Vi var hemma i bostaden vid halv 9 och alla sov vid 11-tiden. Vi vaknade mitt i natten av att sovrumsdörren smällde igen. Det var Daniel som vaknat och gått upp i kolmörkret, utan att tända några lampor. Klockan var runt 5 på morgonen, och det tog en timme och en flaska välling innan Daniel somnade om.

Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe till, i förhoppning om att kunna hålla mig vaken till lämplig tidpunkt i kväll.

Hälsningar Karin

Förvirrat värre

Måste bara berätta om några händelser ur veckan som varit. Kanske beror det på stress, eller är det så illa att demensen börjar slå till i alltför unga år?

Det började i onsdags. Jag satt hemma och jobbade och var väldigt produktiv, jobbade med tre textdokument samtidigt. Så, plötsligt och utan anledning, så raderade jag dokumenten. Antagligen skulle jag spara dem, men istället raderade jag dem. Jaja, det ska väl gå att återskapa, tänkte jag. Måste ju finnas autosparade versioner någonstans i datorn.

Det visade sig vara svårare än jag trott att hitta gamla versioner. Och inte kom jag på att leta i datorns papperskort heller. Där satt jag och nästan slet mitt hår, när jag plötsligt upptäckte att klockan var mycket. Hjälp, det var bara att slänga på sig ytterkläderna och springa till tunnelbanan för att hinna till optikern i tid.

Jag hann. Med några minuter tillgodo kom jag infarande genom dörren, med andan i halsen och satte mig på vänt-stolarna. Min optiker såg mig och frågade med mycket mild och vänlig röst om han kunde hjälpa mig på något sätt. "Ja, jag har en tid kl 2", sa jag.

"Mmm", sa optikern, fortfarande med mycket mild röst. "Och nu är klockan 1, som du ser (han pekade på klockan på väggen), och vi stänger för lunch..."

Jävlar! Jag hade kollat fel på klockan och i stressen så registrerade hjärnan aldrig felet.
Min vänliga optiker gjorde undersökningen innan han gick på lunch. Och jag fick en timme extra att ta mig hemåt i lugn och ro! Kvällen avslutades med klippning och ny snygg frisyr. Daniel vrålskrek "nej, nej, nej, inte klippa, inte klippa", större delen av sin klippning, men blev väldigt fin när det var klart.

När Daniel somnat plockade jag upp de slängda dokumenten ur papperskorgen och gjorde om de sista ändringarna. Lyckligt slut, alltså.

Men... det skulle bli värre.

I torsdags somnade jag när jag nattade Daniel. Vaknade vid 11-tiden, men orkade inte gå upp. Men jag kände ett så otroligt starkt behov av att duscha! Obegripligt, eftersom jag skulle börja fredagsförmiddagen i stallet, så det hade väl inte varit hela världen om jag inte duschade.
Tanken på en dusch ville inte släppa, så precis före midnatt stapplade jag mig upp och in i badrummet. Väl där, när jag tittade mig i spegeln, insåg jag att jag inte hade samma kläder på mig som tidigare under dagen. Och luktade det inte duschkräm i badrummet? Golvvärmen var redan på, och duschhandduken borta från hängaren... Vad var detta? Hade jag redan duschat? Nej, det borde jag väl ha kommit ihåg, eller?

När minnet vägrade gå med på att minnas en dusch försökte jag leka detektiv. Nej, inga vattendroppar på duschkrämsflaskan. Golvet var torrt, men å andra sidan var ju golvvärmen på... Handduken var väl kanske lite fuktig, eller? Den hängde på tork på torksstället. Sedan tidigare under kvällen, eller kvällen innan? Ja, det var ju frågan. Borde man inte komma ihåg om man precis har duschat? Alzheimers, eller?

Till slut fick jag vänja mig vid tanken att jag nog aldrig kommer att få svar på frågan. Det troliga är att jag som sagt somnade när jag nattade Daniel. Någon gång måste jag ha vaknat till, studsat upp och fått för mig att duscha, klätt på mig igen och krypit tillbaka i sängen och somnat om. Och glömt alltihopa.

Oj, det var länge sedan sist

Det har blivit lite mycket på sistone. Livet alltså. Jobb, barn, sköta hem, laga mat och allt det där. Och så ska man ju hinna träffa hästen ibland, och åtminstone prata med familj och vänner i telefon. Tydligen har det tagit mer tid än jag trott, för inte hade jag en aning om att det var så länge sedan jag bloggade. :-)

Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt HAR bloggat. På jobbets hemsidas nya blogg. Där kan ni läsa lite om vad jag hade för mig i förra veckan. Eller, nej, det var faktiskt veckan innan. Tiden går... Följ länk på www.forskautandjurforsok.se så hittar du den bloggen.

När jag ändå pratar jobb: bidra gärna med en gåva via SMS. Skicka ett SMS till numret 72930. Skriv FORSKA50 för att skänka 50 kr eller FORSKA150 om du vill ge 150 kr. Beloppet faktureras på din mobilräkning. TACK, TACK!