Det ska börjas i tid om man ska bli skateboard-stjärna

Våren är här!

Vi åt påskmiddag utomhus i den sköna solen. Fjärilarna fladdrade förbi och i skogsbacken lyste blåsipporna i olika nyanser av blått och lila.

Inte lätt att gå i andras skor (eller stövlar)

Ny eländesrapport

Det går ett steg framåt och två steg bakåt här. Igår började jag hosta på väg till dagis, när jag skulle hämta Daniel. Sedan bara eskalerade det. I efterhand insåg jag att jag hostat nästan oavbrutet från strax efter 3 till någon gång efter 5. Först hostade jag tills jag kräktes, och sedan tills jag inte kunde andas. Bokstavligen. Till slut kunde jag inte hosta heller, för luften räckte inte. Ringde sjukvårdsupplysningen som gav mig numret till närmsta kvällsöppna vårdcentral och sa åt mig att ringa och boka tid. Där sa de åt mig att komma på en gång. Det var bara att ringa taxi och be om en bil med barnstol (och gissa hur lätt det var att ringa dessa samtal med hosta och andnöd?!)


Taxin kom snabbt, men medan jag stod dubbelvikt och försökte spänna fast Daniel så fick jag någon sorts astmaanfall. "Måste ha hjälp", väste jag till taxichaffisen, som uppfattade det hela som om jag höll på att dö. Det tog lite tid att få honom att förstå att jag behövde hjälp med att spänna fast Daniel. Helst hade han slängt mig i bilen och kört till närmsta sjukhus oavsett om Daniel satt fast eller inte.

Både astmaattacken och chaffisen lugnade ner sig, så vi kunde småprata på väg till vårdcentralen. Väl där blev jag snabbt omhändertagen och fick andas in medicin i två omgångar tills jag kunde andas normalt igen. Sedan var det bara att åka hem igen, med recept på en inhalator som jag hämtat ut idag.

Läkaren trodde att det var slembildning pga bronkiten som orsakade hostan och den i sin tur ledde till kramper i andningsmuskulaturen. I kombination med slemmet och svullna bronker så blir det inte så lätt att andas. Han sa också att det kan ta ytterligare ett par dagar innan antibiotikan gett full effekt. Och att om jag har otur så har jag även en virusinfektion, och den biter ju inte antibiotikan på. Eller så kan jag ha fått astma av bronkiten... Men förhoppningsvis beror det hela på bronkiten och jag borde vara mycket, mycket bättre om bara några dagar.

Daniel var för övrigt otroligt duktig och samarbetsvillig under hela kvällen, och fick mycket beröm av både mig och sjukvårdspersonalen för att han var så duktig och hjälpte mamma.

Hur går det annars att vara så sjuk och ta hand om en tvååring, har mer än en person frågat. Jo, tack, det går om man måste. Man får ju sänka ambitionsnivån, äta mat som bara är att värma på, se bergen av disk och tvätt växa och hoppas att dammråttorna inte går till anfall. Daniel har ju varit på dagis, och hemma är han duktig på att sysselsätta sig själv, och så tittar vi på film tillsammans.

Idag hämtade jag ut inhalatorn, och känner mig som en ny människa varje gång jag använder den. På väg hem från apoteket stannade vi en timme på lekplatsen så att Daniel kunde springa av sig lite. Jag har haft träningsvärk (!) efter gårdagens hostattacker, men framåt kvällen har jag kunnat både diska lite, dammsuga det värsta och slänga in en tvätt (med Daniels hjälp).

Att handla är naturligtvis ett svårt problem, jag kan ju inte bära tunga kassar. Men numera går det ju att handla även matvaror och andra förbrukningsvaror via internet och få dem levererade till dörren. Det har jag gjort två gånger nu och det är väl värt pengarna även om det blir något lite dyrare än att handla själv i butiken. Daniel hjälper gärna till och plockar upp varorna ur påsarna och ger mig, så att jag inte behöver böja mig.

Nu får ni alla hjälpa till och hålla tummarna för att det värsta är över, att antibiotikan hjälper och att jag är frisk om några dagar!

Tystnad råder - och jag borde agera

Något man lär sig tidigt som förälder, det är ju att när det blir tyst, då ska man genast gå och titta vad ungen har för sig. För det är ofta något som barnet ifråga mycket väl vet att föräldern skulle avstyra.

Men när man är sjuk så är det svårt att orka. Man vet vart barnet befinner sig, även när det är utom synhåll, och när det blir tyst gör man en snabb mental genomgång: finns det några risker för att barnet skadar sig där det befinner sig just nu? Nej, alltså kan man vara lite lugnare. Barnet kanske åsamkar viss skada, men det brukar gå att reda upp (ofta STÄDA upp). Och när det känns som om det är jobbigare att ta sig upp ur soffan just nu än att fixa problemet om en stund, så vinner soffan. Fast oftast inte mer än någon minut. För då har den mentala biografen växlat över till vilka ofog den förgrymmade ungen faktiskt kan vara ifärd med att ställa till med, under sin tystnad. Med en suck stapplar man sig upp och går och tittar efter.

Här kommer en långt ifrån ofullständig lista över Daniels påhitt under tystnad de senaste dagarna:

Öppnad skafferidörren och tagit ut burkar med kaffe, hällt det koffeinfria kaffet över det svindyra, smaksatta kaffet jag tagit hem från USA och därefter hällt innehållet ur en ohyggligt dyr burk snabbkaffe över alltihopa. Suck. Konsekvenser: det går att filtrera kaffet och dricka det, men det finns inte längre något rent koffeinfritt kaffe och snabbkaffet, som skulle vara till bakning, måste ersättas. Eller, jag får väl filtrera det med eller nåt.

Öppnat kylskåpsdörren och plockat ut allt ur lägsta dörrfacket samt börjat på lägsta hyllan i själva kylskåpet. Kom precis när han högg tag i det öppnade mjölkpaketet. Planen var visst att blanda allt med ketchup, om jag förstod honom rätt.

Klättrat upp på diskbänken och öppnat flaskan med rapsolja, och var i färd med att hälla i salt. Det sjönk till botten, och visade sig vara sådär 3-4 matskedar. Jaja, gäller bara att komma ihåg att inte salta i maten när jag använder rapsolja.

Lämnade honom obevakad under någon minut när han åt (trodde jag, ja!) när telefonen ringde. När jag kom tillbaka hade han täckt en av fjärrkontrollerna mycket ordentligt med potatismos. Inte en gnutta mos spillt någonstans, det fanns bara på tallriken och på fjärrkontrollen.

Leksaker ska gärna bada i yogurt. Och sedan läggas i diskstället för att torka, ovanpå ren disk. Fortfarande dränkta i yogurt, naturligtvis.

Det är roligt med barn...
Och inte är de dumma. Nu har han även börjat stänga dörrar för att jag inte ska se/höra vad han gör. Då vet man att han planerar något fuffens. Och han vet att jag vet, det ser man på glimten i ögat när han stänger dörren och säger åt mig att stanna där jag är.

Vi lever!

...om någon undrar. Men ibland känns det lite knappt. Det började bra när vi kom hem, men så blev vi ju sjuka igen. Daniel tillfrisknar snabbt, men inte jag. En eländig hosta blev bara värre, och det är väldigt jobbigt att känna att syret inte räcker till för att röra på sig eller för att hjärnan ska funka ordentligt.

Igår blev det till att besöka lättakuten på vårdcentralen här. Det var bra service, jag fick snabbt komma in och läkaren var bra. Men inte var det som i USA när jag fick en bekvän säng, dropp och andningsterapi i väntan på röntgen och provsvar. Här blev det bara temperaturtagning, stick i fingret och så lyssnade doktorn på lungorna. "Det låter inte som lunginflammation", sa doktorn. Han gissade på bronkit, men skickade mig på röntgen (vid Globen) för säkerhets skull. Jag han inte ens hem från Globen förrän doktorn ringde och sa att det var bronkit, längst ner på höger lunga, dvs samma ställe som jag hade lunginflammationen.

Fick antibiotika och slemlösande, och faktum var att jag började må mycket, mycket bättre redan några timmar efter att jag tagit andra tabletten på kvällen.