Ny eländesrapport

Det går ett steg framåt och två steg bakåt här. Igår började jag hosta på väg till dagis, när jag skulle hämta Daniel. Sedan bara eskalerade det. I efterhand insåg jag att jag hostat nästan oavbrutet från strax efter 3 till någon gång efter 5. Först hostade jag tills jag kräktes, och sedan tills jag inte kunde andas. Bokstavligen. Till slut kunde jag inte hosta heller, för luften räckte inte. Ringde sjukvårdsupplysningen som gav mig numret till närmsta kvällsöppna vårdcentral och sa åt mig att ringa och boka tid. Där sa de åt mig att komma på en gång. Det var bara att ringa taxi och be om en bil med barnstol (och gissa hur lätt det var att ringa dessa samtal med hosta och andnöd?!)


Taxin kom snabbt, men medan jag stod dubbelvikt och försökte spänna fast Daniel så fick jag någon sorts astmaanfall. "Måste ha hjälp", väste jag till taxichaffisen, som uppfattade det hela som om jag höll på att dö. Det tog lite tid att få honom att förstå att jag behövde hjälp med att spänna fast Daniel. Helst hade han slängt mig i bilen och kört till närmsta sjukhus oavsett om Daniel satt fast eller inte.

Både astmaattacken och chaffisen lugnade ner sig, så vi kunde småprata på väg till vårdcentralen. Väl där blev jag snabbt omhändertagen och fick andas in medicin i två omgångar tills jag kunde andas normalt igen. Sedan var det bara att åka hem igen, med recept på en inhalator som jag hämtat ut idag.

Läkaren trodde att det var slembildning pga bronkiten som orsakade hostan och den i sin tur ledde till kramper i andningsmuskulaturen. I kombination med slemmet och svullna bronker så blir det inte så lätt att andas. Han sa också att det kan ta ytterligare ett par dagar innan antibiotikan gett full effekt. Och att om jag har otur så har jag även en virusinfektion, och den biter ju inte antibiotikan på. Eller så kan jag ha fått astma av bronkiten... Men förhoppningsvis beror det hela på bronkiten och jag borde vara mycket, mycket bättre om bara några dagar.

Daniel var för övrigt otroligt duktig och samarbetsvillig under hela kvällen, och fick mycket beröm av både mig och sjukvårdspersonalen för att han var så duktig och hjälpte mamma.

Hur går det annars att vara så sjuk och ta hand om en tvååring, har mer än en person frågat. Jo, tack, det går om man måste. Man får ju sänka ambitionsnivån, äta mat som bara är att värma på, se bergen av disk och tvätt växa och hoppas att dammråttorna inte går till anfall. Daniel har ju varit på dagis, och hemma är han duktig på att sysselsätta sig själv, och så tittar vi på film tillsammans.

Idag hämtade jag ut inhalatorn, och känner mig som en ny människa varje gång jag använder den. På väg hem från apoteket stannade vi en timme på lekplatsen så att Daniel kunde springa av sig lite. Jag har haft träningsvärk (!) efter gårdagens hostattacker, men framåt kvällen har jag kunnat både diska lite, dammsuga det värsta och slänga in en tvätt (med Daniels hjälp).

Att handla är naturligtvis ett svårt problem, jag kan ju inte bära tunga kassar. Men numera går det ju att handla även matvaror och andra förbrukningsvaror via internet och få dem levererade till dörren. Det har jag gjort två gånger nu och det är väl värt pengarna även om det blir något lite dyrare än att handla själv i butiken. Daniel hjälper gärna till och plockar upp varorna ur påsarna och ger mig, så att jag inte behöver böja mig.

Nu får ni alla hjälpa till och hålla tummarna för att det värsta är över, att antibiotikan hjälper och att jag är frisk om några dagar!