Resfeber

Den 4 december var det dags att ge sig ut och resa igen. Planet gick kvart i fem på eftermiddagen, så vi behövde inte åka hemifrån förrän vid lunchtid. Det var en vacker dag, Daniel var på strålande humör och resan gick bra.

Men det var naturligtvis inte alls roligt att lämna Jim bakom oss på flygplatsen i Cincinnati.

Vi flög först i ca en timme till Altanta. Där hade vi 55 min till nästa plan. Barnvagnen stog utanför planets dörr och väntade, sedan var det bara att åka hiss ned en våning, ta ett tåg till nästa terminal och fem minuters promenad så var vi framme vid gaten. Hur smidigt som helst, och de hade inte ens påbörjat ombordstigningen innan vi kom dit. Och inte behövde vi gå igenom någon ny säkerhetskontroll (guld värt när man reser med barn, barnvagn, två handbagage modell maxstorlek och skötväska). Daniel uppförde sig exemplariskt, stod still när jag sa till och höll mig i handen när vi gick av och ombord på planen mm.

Men när vi väl kom ombord på nya planen var det slut på tålamodet, särskilt som vi blev 1,5 timmar försenade eftersom de skulle fixa det trasiga underhållningssystemet. Som de ändå inte lyckades fixa! Daniel sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka hela väntetiden. Vi fick en rad i mitten med tre stolar för oss själva, vilket var skönt. Men det innebar också att Daniel kunde smita ut i gånger när jag inte var snabb nog att hugga tag i honom.

Det blev mer springande efter take-off och mat, men sedan slocknade han och sov största delen av resan. Själv hann jag sova kanske 4 timmar.

Som vanligt var det underbart skönt att landa och träffa välkomstkommittén, och åka till Knivsta och vila upp sig ett dygn. Visst är det skönt att komma hem till lägenheten, men också mycket jobb med att packa upp, dammsuga allt damm som samlat sig medan vi varit borta, köpa hem mat och gå igenom all post.