Glas i foten

Jag har en glasbit i varje fot. Det gör ont och är inte kul alls. Går inte att plocka bort får inte grepp om dem. Suck.

Det blev sent igår igen. Tvingades nämligen avfrosta kylskåpet lite oplanerat. Det är frysfacket som bokstavligen förvandlas till ett översvämmande isskåp. När jag skulle gå och lägga mig igår vid midnatt upptäckte jag att någon lämnat kylskåpsdörren lite på glänt. Den måste ha stått så ett tag. Vad värre var: den gick inte att stänga. Alltså var det bara att plocka ur, slänga ut allt på balkongen (+1,5 grader, utmärkt för ändamålet, tack för det i alla fall) och ställa sig med hårtorken. Det blev sent, som sagt. Går inte att lämna över natten, då får jag översvämning i köket.

Torsdagskvällar/nätter är visst inte riktigt min grej. Fast förra torsdagen var värre. Det var då jag blev sjuk. Fick frossa på väg hem från tunnelbanan efter att en trevlig kväll med gamla vänner. Feberfrossa. Och sedan blev det bara värre. Särskilt när Daniel började kräkas någon timme senare. Ingen höjdare att med sådan frossa (hela jag skakade) försöka hjälpa en kaskadkräkande snart-fyraåring, torka upp, byta sängkläder osv. Men det var då. Nu är vi friska igen.

Får se vad som händer nästa torsdagkväll, ser med spänning fram emot nya äventyr.

Det är kul att vara mamma

Det här med att vara förälder ställer lite nya krav på simultankapacitet och problemlösning. Kvällens exempel:

Daniel slängde upp stora mjukishästen på ryggen som en ryggsäck. Gick in i köket och vände – och slog med hästen ner ett glas mjölk från diskbänken på golvet. Glaset gick sönder. Daniel grät och gick undan och ”ville vara själv en stund”. Bra, det gav mig några sekunder att se över situationen innan han kom och ville ”hjälpa till”. Steg 1: torka upp mjölk så att jag kunde dammsuga. Problem: gick inte att ta sig till hushållspappret, glassplitter och mjölk i vägen. Men glömde jag inte kvar en rulle i sovrummet när Daniel kräktes häromnatten? Jodå. Slängde ut lite papper på golvet, men nu ville Daniel vara med och kolla. Han gick med på att titta på en film istället. Önskad filmbox hittades, men var tom. Hittade film. Fjärrkontrollen död. Måste byta batterier. Batterier slut. Fick skruva upp leksak och låna batteri. Anteckning till mig själv: kom ihåg att ladda batterierna! Film startad. Golv avtorkat. Dags att dammsuga. Går inte. Något fast i munnstycket. Måste hitta ficklampa och pinne att peta med. Verkar vara pusselbit. Sitter fast. Funkar inte med pinne, måste hitta grilltång. Måste hitta tofflor för att gå i mjölk- och glassplitterröran för att hitta grilltång. Tång hittad, pusselbit avlägsnad, golvet avtorkat och dammsuget. Batterier på laddning. Barnet kvar framför TV:n, men vill nu ha ett nytt glas mjölk. Puh. Vad var det nu jag höll på med för 45 minuter sedan när glaset gick i golvet?

Jul, jul, strålande jul

Julen firades traditionsenligt i Knivsta. Snömängden kan man inte klaga på, inget tvivel om att det skulle bli en vit jul, inte. Mängden julklappar kan man inte heller klaga på. Det var fullt under granen.

Massor av god mat blev det också, som vanligt. Och det var inte bara vi som åt och drack gott. En bit uppåt skogen, väl synligt från köksdörren, har rådjuren sitt matställe. Eftersom det varit så kallt så länge så fick de även en hink varmt vatten. Det verkade mycket uppskattat.

Tomtenissan Ebba laddar upp inför julfirandet.

Tomtenisse Daniel behöver nog lite extra träning i mösspåtagning. Men söt är han.

Åter i vinterland

Den 3 december landade vi igen på svensk mark. Resan gick bra. Men även om det blivit kallare i Ohio och till och med snöade dagen innan vi åkte, var det en chock att se all snö här hemma. Och att känna kylan mot ansiktet.

Daniel drog på sig vinterkläderna och åkte pulka med Ebba medan jag sov en stund. Sedan var det födelsedagsfest där födelsedagsbarnet Robert och Erik lagade otroligt god pizza och bjöd på.

Dagen efter var det dags att åka hem till Stockholm, men det tyckte inte bilden. Den la av mitt i Knivsta. Ispropp? Kanske, bilen står kvar i Knivsta och vill fortfarande inte riktigt vara med i leken. Eva fick skjutsa hem oss istället.

Borta bra men hemma bäst, heter det ju. Så känner jag det alltid när jag kommer hem. Både när jag kommer hem till Stockholm och när jag kommer hem i Ohio. Bäst med att komma hem i Sverige är vatten, vatten och vatten. Drickbart vatten i kranen, ordentligt vattentryck i duschen och vattensängen som är på gränsen till olagligt skön.

Jetlag är ju ingen höjdare, ibland känner man sig som en zombie. Daniel går inte att få upp på mornarna, han är inte riktigt kontaktbar. Troligen pratar han engelska (just nu är det ungefär 2/3 engelska som gäller, själva heter jag t.ex. "Mom"), men det går inte riktigt att förstå vad han säger. Men till dagis vill han. Redan i söndags berättade han för mig att "I kommer miss you när du är at work, but I kommer inte cry". På måndag morgonen klättrade han upp i famnen på mig, fortfarande mer sovande än vaken, och sa "mom, go", när jag frågade vart, sa han "dagis". Men du har ju inga kläder på dig, sa jag. Det spelade ingen roll, sa han, han orkade inte klä på sig, men ville till dagis ändå.

Vinteroverall var väl ingen höjdare, Daniel påstod att han inte kunde röra sig i den, och höll sedan på att trilla ner för trappen. Men att åka pulka till dagis uppvägde det mesta.

Väl på plats på dagis satt han i mitt knä i några minuter, sedan var han igång och lekte med de andra barnen. När jag skulle gå och sa att jag tänkte hämta honom lite tidigare sa han "nej, jag vill vara här och leka länge, länge". Ok, då kommer jag klockan 4, sa jag. Nej, sa Daniel, kom 5.
Jag kom 4, och då gick Daniel och gömde sig för att slippa gå hem. Fick muta genom att lova mat och adventskalender för att få hem honom. Sedan somnade han i soffan efter maten.

Nu har vi nästan kommit in i rutinerna här hemma. Igår var vi så trötta att vi gick och la oss vid 8-tiden båda två, men mornarna är fortfarande besvärliga. Det känns som att gå upp klockan 3-4 på morgonen. Men det brukar bli bättre efter någon vecka.

Sista veckorna i USA

Det känns rätt avlägset nu, Daniels lek i lekparken utanför vår livsmedelsbutik i Portsmouth. Ändå var det bara två veckor sedan. Ingen snö, bara höstväder. Ibland rusk, ibland värmade sol. Inga vinteroveraller, tjocka mössor och vantar.

Festerna avlöste varandra de sista veckorna i USA. Först var Daniel bjuden på barnkalas i westernstil på ett ställe där de hade massor av spel (den typen som man stoppar polletter i) och god pizza. Daniel satt mest i knät på Kelsey och spelade spel.

Därefter var det dags för Thanksgiving, en helg som är minst lika stor som julen i USA. På julen har de flesta bara en dag ledigt (juldagen), medan de har ledigt två dagar över Thanksgiving. Först firade vi Thanksgiving med Grace och hennes familj på söndagen, några dagar före den verkliga helgdagen. Massor av god mat och trevligt sällskap. Daniel fick en ny "best friend", Grace barnbarn Kristina som snällt lekte med honom i några timmar.

På torsdagen var det dags för Thanksgiving-firande igen, denna gång med Jims familj, inklusive brodern John som var på ett av sina sällsynta besök i staden (han är anställd av armen, med ett knappt år kvar på sitt kontrakt och får inte permission tillräckligt ofta för att åka hem). Åter igen massor av god mat och trevlig sällskap.

Och som om det inte räckte så firade vi jul bara några dagar senare, på lördagen. Ännu mer mat och trevligt umgänge med familjen. Och så massor av julklappar. Kändes lite märkligt att fira jul och öppna julklappar sista helgen i november, men det gäller ju att passa på när familjen var samlad.

Tidig jul i USA

Daniel hade naturligtvis fått önska sig julklappar. Vi lästa reklam och tittade i affärer. Han bestämde snabbt att han ville ha en gul motorcykel från Walmart. Den ville han absolut ha. På en gång. Och när han inte fick det så la han sig på golvet och skrek. Det hjälpte inte, vi förklarade att vi ville att han skulle peka på olika saker han ville ha, så att vi kunde berätta det för tomten. Men nej, han ville bara ha motorcykeln och det NU. Vi åkte hem.

Några dagar senare åkte Jim och jag tillbaka till affären. Daniel fick vara hemma med Kelsey. Vi berättade för honom att vi skulle till butiken och träffa tomten och berätta vad Daniel vill ha i julklapp. Daniel ville naturligtvis följa med och få presenten på en gång av tomten. Så vi fick ändra historien, vi skulle till butiken och prata med tomten (på Nordpolen) i telefon och peka ut lämpliga presenter till tomtens medhjälpare i butiken. Det gick Daniel med på, då var det inte intressant att följa med längre. Men det var ju flera som ville köpa presenter till Daniel, så vi var tvungen att klämma ur honom mer besked om vad han ville ha. Det gick inte, han ville BARA ha en gul motorcykel. Vi fick säga att vi var ganska säkra på att tomten redan fixat en sådan till honom, så nu fick han önska sig något annat. Då blev det en lång lista.

Så kom då det amerikanska julfirandet. En mängd julklappar packades in i bilen och lades under granen hemma hos Jims syster Karen. Bland massor av andra julklappar. Daniel spanade in alla julklappar och vände sig sedan till mig och viskade tyst: "mamma, kan du visa mig vilken som är min gula motorcykel?". Han hävdar fortfarande att det är hans favoritjulklapp, trots att han knappt lekt med den.

Det han lekte med nästan oavbrutet i flera dagar var istället en rymdfärja med tillhörande avskjutningsramp, austronauter, månlandare och någon form av krypande farkost samt ett gäng utomjordingar.

Och här är alla Daniels amerikanska julklappar:

Christmas lights

Häromkvällen åkte vi runt och filmade hus som redan juldekorerats. Tyvärr gör filmen inte riktigt husen rättvisa (eller vad man ska kalla det). En del är smakfulla, andra bländande och vissa ser ut som tivolin. Hoppas grannarna har bra mörkläggningsgardiner...