fredag 23 oktober 2009
måndag 12 oktober 2009
Ny veckorapport
Hur goda intentionerna än är tycks det inte bli mer än veckorapporter numera. Om ens det.
Vi har det rätt bra här, även om tiden aldrig tycks räcka till.
Vädret växlar. Tyvärr är det varmast de dagar det regnar. I fredags var det 26 grader på eftermiddagen, och när solen tittade fram efter en hel förmiddag med regn, så såg det ut som i en ångbastu ute. Jag tog med Daniel och vagnen på en promenad när det torkat upp lite. Dessvärre började det regna igen, när vi var som längst hemifrån. På de drygt 10 minuter det tog att ta sig hem (springandes i nedförsbacke) hann vi bli riktigt, riktigt genomblöta, det rann om oss! En bit hemifrån klättrade Daniel ur vagnen och försökte krypa ner i lilla korgen under vagnen för att slippa undan regnet.
Även idag har det varit varmt, i alla fall på eftermiddagen. På morgonen var det kallt, troligen under 10 grader. Även inne var det kallt, strömmen försvann i några timmar på morgonen (som tur var precis efter att kaffet bryggts färdigt ner i termosen i nya bryggaren). Strax före 12 fick vi tillbaka strömmen och kunde grädda amerikanska pannkakor. Därefter följde en heroisk insats av Jim som dammsög hela huset samtidigt som han tvättade, medan jag satt ute och njöt av varm sol. (Vadå lat? Någon måste ju kolla så att inte Daniel drunknade i den regnfyllda sandlådan! Dessutom hade jag redan städat badrumet och gräddat pannkakor. Så det så!)
Sedan packade vi alla hemavarande barn i bilen och åkte till Shawnee park, en nationalpark, där vi gick en runda på ca 2,5 km i den vackra skogen. Märklig runda där det är uppförsbacke hela tiden, trots att man kommer tillbaka där man startade. Daniel tyckte backarna var jobbiga, så Jim fick bära honom mer än halva promenaden. Tyvärr följde inte kameran med på utflykten.
I går kväll gjorde jag återbesök på stans footballs-stadium för första gången sedan 1985. Det var "senior night" för tjejernas skola, Notre Dame, vilket innebar att alla sistaårselever som ägnat sig åt sport firades av. Alison har ju spelat tennis, och fick därför visa upp sig tillsammans med sina stolta föräldrar.
Alison med stolta föräldrar.
Lillbrorsan var också stolt och grattade med en puss!
Sedan vidtog årets sista hemmamarch för ND, som naturligtvis förlorade stort mot ett överlägset besökande lag. Besökarna hade med sig ett marschband, vilket Daniel uppskattade. Han marscherade fram och tillbaka på läktaren när de spelade.
Vi har det rätt bra här, även om tiden aldrig tycks räcka till.
Vädret växlar. Tyvärr är det varmast de dagar det regnar. I fredags var det 26 grader på eftermiddagen, och när solen tittade fram efter en hel förmiddag med regn, så såg det ut som i en ångbastu ute. Jag tog med Daniel och vagnen på en promenad när det torkat upp lite. Dessvärre började det regna igen, när vi var som längst hemifrån. På de drygt 10 minuter det tog att ta sig hem (springandes i nedförsbacke) hann vi bli riktigt, riktigt genomblöta, det rann om oss! En bit hemifrån klättrade Daniel ur vagnen och försökte krypa ner i lilla korgen under vagnen för att slippa undan regnet.
Även idag har det varit varmt, i alla fall på eftermiddagen. På morgonen var det kallt, troligen under 10 grader. Även inne var det kallt, strömmen försvann i några timmar på morgonen (som tur var precis efter att kaffet bryggts färdigt ner i termosen i nya bryggaren). Strax före 12 fick vi tillbaka strömmen och kunde grädda amerikanska pannkakor. Därefter följde en heroisk insats av Jim som dammsög hela huset samtidigt som han tvättade, medan jag satt ute och njöt av varm sol. (Vadå lat? Någon måste ju kolla så att inte Daniel drunknade i den regnfyllda sandlådan! Dessutom hade jag redan städat badrumet och gräddat pannkakor. Så det så!)
Sedan packade vi alla hemavarande barn i bilen och åkte till Shawnee park, en nationalpark, där vi gick en runda på ca 2,5 km i den vackra skogen. Märklig runda där det är uppförsbacke hela tiden, trots att man kommer tillbaka där man startade. Daniel tyckte backarna var jobbiga, så Jim fick bära honom mer än halva promenaden. Tyvärr följde inte kameran med på utflykten.
I går kväll gjorde jag återbesök på stans footballs-stadium för första gången sedan 1985. Det var "senior night" för tjejernas skola, Notre Dame, vilket innebar att alla sistaårselever som ägnat sig åt sport firades av. Alison har ju spelat tennis, och fick därför visa upp sig tillsammans med sina stolta föräldrar.
Sedan vidtog årets sista hemmamarch för ND, som naturligtvis förlorade stort mot ett överlägset besökande lag. Besökarna hade med sig ett marschband, vilket Daniel uppskattade. Han marscherade fram och tillbaka på läktaren när de spelade.
Det är mycket pompa och ståt och uppmärksammande hit och dit för seniorerna, alltså sistaårseleverna. I förra veckan hade de någon sorts avslutning på tennissäsongen, och då fick Alison en blinkande, rosa tiara, en kul bukett blommor, strumpor, en tröja och kanske något mer som jag glömt.
Och nu har klockan än en gång tickat sig förbi midnatt. Läggdags, alltså. God natt!
tisdag 6 oktober 2009
Sorghum festival
Det var vad vi ägnade oss åt i lördags. Den hölls på en liten gård en bit utanför stan. Vad sorghum är? Det undrar jag med. Någon sorts sockerbeta, påstår Jim. Den kokas (eller vad de nu gör) till en sirapsliknande massa.
Vi prövade Sorghums-klubba. Inte ens Daniel åt upp sin. Men det gjorde Jim, för han var så illa tvungen. Den klibbiga kolaaktiga massan fastnade i tänderna och gick inte att få bort. Jag insåg problemet i tid efter att ha bitit av en bit och slängde min klubba då. Det smakar som lätt smaklös sirap med honungsinslag. Kanske gott när man bakar, vem vet. Jag tänker inte pröva i alla fall.
Däremot köpte vi vitlöksinlagd saltgurka. Vi tänkte oss en sötaktig gurka att ha på vegoburgarna och höll på att dö av första tuggorna när vi testade till lunch igår. Det var fruktansvärt! Men ändå gott, vi åt ett par bitar var och utstötte div gutturala läten av chocken varje gång.
Vi köpte också applebutter, som är en mycket söt äppelmos utan socker men med mängder av kanel. Mycket gott på våfflor, särskilt med grädde. Björnbärssylt och en körsbärssylt som tydligen fått andrapris i en tävling, fick också följa med hem. Tyvärr ledde de till misstänkt sockerförgiftning (huvudvärk och en lätt känsla av att man svävar bland molnen, följt av grinighet och abstinensbesvär när sockernivån sjunker till normala nivåer igen).
Höjdpunkten på festivalen var annars att åka häst och vagn en vända runt ett fält. Jisses vilka jättehästar! De hette Don och Dan (tror jag) och hade nyligen vunnit amerikanska mästerskapen i plogning.


I söndags var vi på fest hos Grace och åt mycket god mat och fick en del med oss hem också. Inklusive två burkar hemgjort jordgubbssylt med väldigt lite socker i. Perfekt! Kanske ska blanda 2/3 av denna goda sylt med körsbärs- eller björnbärssylten när vi gör våfflor eller pannkaka nästa gång.
Vi prövade Sorghums-klubba. Inte ens Daniel åt upp sin. Men det gjorde Jim, för han var så illa tvungen. Den klibbiga kolaaktiga massan fastnade i tänderna och gick inte att få bort. Jag insåg problemet i tid efter att ha bitit av en bit och slängde min klubba då. Det smakar som lätt smaklös sirap med honungsinslag. Kanske gott när man bakar, vem vet. Jag tänker inte pröva i alla fall.
Höjdpunkten på festivalen var annars att åka häst och vagn en vända runt ett fält. Jisses vilka jättehästar! De hette Don och Dan (tror jag) och hade nyligen vunnit amerikanska mästerskapen i plogning.
I söndags var vi på fest hos Grace och åt mycket god mat och fick en del med oss hem också. Inklusive två burkar hemgjort jordgubbssylt med väldigt lite socker i. Perfekt! Kanske ska blanda 2/3 av denna goda sylt med körsbärs- eller björnbärssylten när vi gör våfflor eller pannkaka nästa gång.
Vi gick både dit och hem, tar ca 20 min åt varje håll med barn och vagn. Härlig promenad dit, mindre kul att gå hem när man är proppmätt.
Igår, måndag, var det härligt varmt, satt ute i linne och shorts och njöt av solen. Men idag är det kallt igen och ser ut som risk för regn.
lördag 3 oktober 2009
En vecka går snabbt
Nu har jag varit här i USA i en vecka och några timmar. Det går snabbt att komma in i vardagslivet här, så det känns som om jag varit här i flera månader.
Det enda jag är lite besviken på är vädret. Det borde vara varmare! 14-15 grader här känns kallare än hemma i Sverige, av någon anledning. Igår blev det lite varmare, nästan 20 grader framåt eftermiddagen och skön sol. Men idag har det regnat. Daniel har ändå gått ut - iklädd endast t-shirt, blöja och gummistövlar, och petat i sandlådan, burit omkring stenar i en hink och spelat en egen version av golf.
Själv har jag jobbat. Det har gått ganska bra, Daniel leker så himla bra själv under långa perioder och sedan är det bara att ta en paus på någon halvtimme (eller några timmar) och leka med honom när han vill det. Det svåra är att försöka få Daniel att sova middag. Han vill verkligen inte sova, fast han är så himla trött. Idag slog han på mig och skrek "dumma mamma". Han ville krama pappa, minsann, inte gosa med mamma. Till slut somnade han, och fortsatte att snyfta i sömnen en lång stund. Hur länge vet jag inte, för jag somnade jag med.
Jetlagen har lagt sig, var värst dag 4-5, som vanligt. Det är inte kul att gå omkring och vara trött och grinig. Inte kul för omgivningen heller. Och det värsta är nog att man inte blir hungrig, trots att det är uppenbart att kroppen behöver mat. Motion skulle jag också behöva, känner jag. Det är en av de största skillnaderna mellan att vara hemma i Sverige och är. I Sverige rör jag på mig mycket mer. Går till dagis, affären, lekplatsen. Det känns inte som mycket till motion, men jag testade med stegräknare under några dagar och konstaterade att det trots allt blir någon kilometer eller två - utan att man upplever det som att man rör på sig alls. Här går jag ingenstans alls, det finns ingenstans att gå. Så jag borde passa på att gå ut och gå med hunden när tjejerna kommer hem från skolan, eller senare på kvällen, men det glömmer jag alltid bort. Det är fullt upp med jobb, Daniel, planera mat osv.
I morgon ska vi i alla fall ut till en bondgård där de har någon sorts festival och titta på djuren. Får se till att verkligen röra på mig där. Och så ska jag kolla om jag kan gå och träna på gymmet här. Skitdyrt, men jag behöver det!
Uj, nu kommer en helikopter igen och flyger så lågt över huset att rutorna skallrar och golvet vibrerar. Så illa brukar det inte vara, de måste ha bytt pilot ikväll/natt. Synd att Daniel missar det, han vill ut, ut, ut och titta när det kommer en helikopter. De har flygit rätt frekvent under hela veckan, men aldig så lågt och direkt över huset som ikväll, efter att Daniel somnat.
Ambulanshelikoptrar är det. Vi bor bara några kvarter från sjukhuset. Som för övrigt lär ha stängt sin barnavdelning med kort varsel. De började prata om det en fredag och stängde på måndagen därefter. Folk är minst sagt skitförbannade. Nu får svårt sjuka barn ligga kvar på akuten i upp till 23 timmar, sedan ska de skickas vidare till andra sjukhus, som ligger 1-2 timmar från stan. Hur kul är det för föräldrar att tvingas ha sina sjuka barn på sjukhus långt hemifrån? Hur får man livet att gå ihop då, om man har andra barn hemma att ta hand om också?
Något annat som upprör folk är stans borgmästare som visat tecken på dåligt omdöme i ett mail han skickade till en person som begärde ut offentliga handlingar. Läs det underhållande svaret från borgmästaren här: http://rivervices.blogspot.com/2009/09/mayor-kalb-burning-midnight-oil.html
Hm, svenska politiker åker katapult när de uttalar sig lite klantigt. Men denna snubbe får sitta kvar? Obegripligt!
Någon som jag är sur över är att det nu inte går att lämna metall, kartong och plast för återvinning längre. Allt går i vanliga soporna som dessutom grävs ner. Snacka om att stan är efter sin tid. Kanske inte så konstigt med en sådan borgmästare?
En notering av mer positivt slag är att våra jordgubbsplantor tycks ha spridit sig. Och chipmunkarna också, så jag räknar fortfarande inte med att vi faktiskt får äta några jordgubbar själva. Men chipmunkarna är så otroligt söta och mjukt duniga att jag förlåter dem. Att de är mjuka som dun vet jag eftersom jag lyckades peta på en som satt på marken och låtsades vara osynlig. Så fort jag petat på den tog den två skutt, sedan var den borta. Den måste ha lösts upp i atomer i luften eller trollats bort eller något. Helt otroligt!
Vi har också haft besök av en kolibri. Fast bara en och bare en gång, som jag har sett. Den åt med god aptit från alla flitiga lisor som blommar i trädgården. Vi hoppas på återbesök. Kolibrir är kul att se!
Det enda jag är lite besviken på är vädret. Det borde vara varmare! 14-15 grader här känns kallare än hemma i Sverige, av någon anledning. Igår blev det lite varmare, nästan 20 grader framåt eftermiddagen och skön sol. Men idag har det regnat. Daniel har ändå gått ut - iklädd endast t-shirt, blöja och gummistövlar, och petat i sandlådan, burit omkring stenar i en hink och spelat en egen version av golf.
Själv har jag jobbat. Det har gått ganska bra, Daniel leker så himla bra själv under långa perioder och sedan är det bara att ta en paus på någon halvtimme (eller några timmar) och leka med honom när han vill det. Det svåra är att försöka få Daniel att sova middag. Han vill verkligen inte sova, fast han är så himla trött. Idag slog han på mig och skrek "dumma mamma". Han ville krama pappa, minsann, inte gosa med mamma. Till slut somnade han, och fortsatte att snyfta i sömnen en lång stund. Hur länge vet jag inte, för jag somnade jag med.
Jetlagen har lagt sig, var värst dag 4-5, som vanligt. Det är inte kul att gå omkring och vara trött och grinig. Inte kul för omgivningen heller. Och det värsta är nog att man inte blir hungrig, trots att det är uppenbart att kroppen behöver mat. Motion skulle jag också behöva, känner jag. Det är en av de största skillnaderna mellan att vara hemma i Sverige och är. I Sverige rör jag på mig mycket mer. Går till dagis, affären, lekplatsen. Det känns inte som mycket till motion, men jag testade med stegräknare under några dagar och konstaterade att det trots allt blir någon kilometer eller två - utan att man upplever det som att man rör på sig alls. Här går jag ingenstans alls, det finns ingenstans att gå. Så jag borde passa på att gå ut och gå med hunden när tjejerna kommer hem från skolan, eller senare på kvällen, men det glömmer jag alltid bort. Det är fullt upp med jobb, Daniel, planera mat osv.
I morgon ska vi i alla fall ut till en bondgård där de har någon sorts festival och titta på djuren. Får se till att verkligen röra på mig där. Och så ska jag kolla om jag kan gå och träna på gymmet här. Skitdyrt, men jag behöver det!
Uj, nu kommer en helikopter igen och flyger så lågt över huset att rutorna skallrar och golvet vibrerar. Så illa brukar det inte vara, de måste ha bytt pilot ikväll/natt. Synd att Daniel missar det, han vill ut, ut, ut och titta när det kommer en helikopter. De har flygit rätt frekvent under hela veckan, men aldig så lågt och direkt över huset som ikväll, efter att Daniel somnat.
Ambulanshelikoptrar är det. Vi bor bara några kvarter från sjukhuset. Som för övrigt lär ha stängt sin barnavdelning med kort varsel. De började prata om det en fredag och stängde på måndagen därefter. Folk är minst sagt skitförbannade. Nu får svårt sjuka barn ligga kvar på akuten i upp till 23 timmar, sedan ska de skickas vidare till andra sjukhus, som ligger 1-2 timmar från stan. Hur kul är det för föräldrar att tvingas ha sina sjuka barn på sjukhus långt hemifrån? Hur får man livet att gå ihop då, om man har andra barn hemma att ta hand om också?
Något annat som upprör folk är stans borgmästare som visat tecken på dåligt omdöme i ett mail han skickade till en person som begärde ut offentliga handlingar. Läs det underhållande svaret från borgmästaren här: http://rivervices.blogspot.com/2009/09/mayor-kalb-burning-midnight-oil.html
Hm, svenska politiker åker katapult när de uttalar sig lite klantigt. Men denna snubbe får sitta kvar? Obegripligt!
Någon som jag är sur över är att det nu inte går att lämna metall, kartong och plast för återvinning längre. Allt går i vanliga soporna som dessutom grävs ner. Snacka om att stan är efter sin tid. Kanske inte så konstigt med en sådan borgmästare?
En notering av mer positivt slag är att våra jordgubbsplantor tycks ha spridit sig. Och chipmunkarna också, så jag räknar fortfarande inte med att vi faktiskt får äta några jordgubbar själva. Men chipmunkarna är så otroligt söta och mjukt duniga att jag förlåter dem. Att de är mjuka som dun vet jag eftersom jag lyckades peta på en som satt på marken och låtsades vara osynlig. Så fort jag petat på den tog den två skutt, sedan var den borta. Den måste ha lösts upp i atomer i luften eller trollats bort eller något. Helt otroligt!
Vi har också haft besök av en kolibri. Fast bara en och bare en gång, som jag har sett. Den åt med god aptit från alla flitiga lisor som blommar i trädgården. Vi hoppas på återbesök. Kolibrir är kul att se!
lördag 26 september 2009
Åter i USA
Den senaste veckan har jag längtat efter lite mer värme. Att det var 28-30 grader här i södra Ohio lät inte så dumt.
Naturligtvis regnade det igår när vi kom fram, även om det bara var ett lätt duggregn just då. Och det var kallaste dagen sedan i våras och bara 17 grader. Det var makalöst vackert ute under den ca 2 timmar långa bilresan hem från flygplatsen. Inget regn, men eftersom det regnat hela dagen och fortfarande dansade slöjor av vattenånga upp från marken och kullarna vid Ohio river var täckta av skira vita ångmoln. Träden och fälten är fortfarande väldigt gröna, men har den där djupare höstfärgen och vissa träd har börjat gulna en smula.
När vi kom hem var det mörkt och jag såg inte mycket när jag gjorde ett försök att inspektera trädgården. Det jag såg från ytterbelysningen var att pytteplantorna av flitiga lisa har växt till sig och mer eller mindre tagit över trädgården. Det verkar finnas en och annan jordgubbe på jordgubbsplantorna och det blommar lite här och var fortfarande. Hoppades fortfarande på fint väder tills idag och trodde i min enfald att jag skulle kunna äta frukost ute och göra en mer detaljerad inspektion med kaffekoppen i handen. Men inte då, regnet har vräkt ner hela dagen, och då menar jag verkligen vräkt ner. I morse åskade det så att det lät som om ett godståg drog fram utanför huset under flera minuter. Och inte verkar regnet vilja avta det allra minsta. Fast än är det bara lunchtid, klockan är 12, men skulle du fråga mig skulle jag gisssa på runt 6 på eftermiddagen. Kroppen är fast inställd på Svensk tid. Det kanske finns chans för sent eftermiddagskaffe ute, men det är inte troligt att vädret tänker skärpa till sig.
Resan gick mycket bra. Flög SAS igen, vilket innebar tidigare avgång. Skulle ha varit på Arlanda före 8 på morgonen, men blev lite sena och sedan ännu senare för att vi fick vända och hämta en bortglömd väska som stod kvar innanför dörren... Tur att den kom med, för det var väskan med datorn och många andra viktiga prylar.
Daniel vet precis hur det går till på flygplatser och flygplan och var jätteduktig. På planet blev det som vanligt problem inför avgång när säkerhetsbältet skulle på. Det är inte populärt och numera är han väldigt högljudd när han inte får som han vill. Som vanligt somnade han dock när vi lyfte och sov tills maten serverades. Och som vanligt åt han först allt smör han kom över, sedan brödet och sedan inget mer. Fast det serverades coscous som han verkligen gillar.
I köket längst bak i planen hade de korgar med godis som det bara var att ta av. Det gjorde Daniel tills jag tyckte att han hade fått mer än nog och sa stopp. Men det innebar att jag var tvungen att hålla honom i stolen så att han inte sprang tillbaka och hämtade mer godis. Han var trött och behövde sova, men vägrade naturligtvis. En man på raden bakom, som busat med Daniel under hela resan sa åt mig att slänga över barnet så skulle han nog bli lugnare, så det gjorde jag. En kvart senare sov Daniel i hans knä och jag fick tillbaka en pigg och glad liten pojke ungefär 2 timmar senare. Härligt med sådant ressällskap!
I Chicago var det lång, lång kö till säkerhetskontrollen, och då hade Daniel fått nog. Han ville INTE stå i kö. Han ville ju till pappa snarast möjligt, eller alternativt tillbaka till glashissen upp till tåget som gick mellan terminalerna. Det var inte helt lätt att hantera ett bångstyrigt barn, en vagn och allför mycket handbagage... En uppmärksam flygplatsmedarbetare kom till undsättning och släppte mig förbi kön. Jag fick gå i kön för förstaklass passagerare istället. Säkerhetskontrollerna är ju alltid spännande, så då blev Daniel glad igen. Särskilt som han nu själv får visa upp sitt boarding card och pass och lägga upp sina saker på bandet och gå genom metalldetektorerna själv.
Glömde att jag hade vatten i Daniels vattenflaska, men det var inget problem. De testade vattnet med en teststicka som de höll över vattenytan och sa sedan ok efter några sekunder. Alla jucie- och vällingförpackningar torkades av med en särskilt liten våtservett som sedan kördes i en maskin innan jag fick packa dem igen.
Flygplan nr 2 vare jättelitet och resan gick på mindre än en timme. Daniel var vaken och mycket uppspelt när vi gick in för landning och kunde bara upprepa "pappa, pappa, pappa". Han blev mycket besviken när Jim inte väntade precis utanför planet, trots att jag gång på gång försökt förklara att Pappa inte fick komma in hela vägen till planet utan väntade vid bagaget. Det blev ett kärt återseende.
Vi var hemma i bostaden vid halv 9 och alla sov vid 11-tiden. Vi vaknade mitt i natten av att sovrumsdörren smällde igen. Det var Daniel som vaknat och gått upp i kolmörkret, utan att tända några lampor. Klockan var runt 5 på morgonen, och det tog en timme och en flaska välling innan Daniel somnade om.
Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe till, i förhoppning om att kunna hålla mig vaken till lämplig tidpunkt i kväll.
Hälsningar Karin
Naturligtvis regnade det igår när vi kom fram, även om det bara var ett lätt duggregn just då. Och det var kallaste dagen sedan i våras och bara 17 grader. Det var makalöst vackert ute under den ca 2 timmar långa bilresan hem från flygplatsen. Inget regn, men eftersom det regnat hela dagen och fortfarande dansade slöjor av vattenånga upp från marken och kullarna vid Ohio river var täckta av skira vita ångmoln. Träden och fälten är fortfarande väldigt gröna, men har den där djupare höstfärgen och vissa träd har börjat gulna en smula.
När vi kom hem var det mörkt och jag såg inte mycket när jag gjorde ett försök att inspektera trädgården. Det jag såg från ytterbelysningen var att pytteplantorna av flitiga lisa har växt till sig och mer eller mindre tagit över trädgården. Det verkar finnas en och annan jordgubbe på jordgubbsplantorna och det blommar lite här och var fortfarande. Hoppades fortfarande på fint väder tills idag och trodde i min enfald att jag skulle kunna äta frukost ute och göra en mer detaljerad inspektion med kaffekoppen i handen. Men inte då, regnet har vräkt ner hela dagen, och då menar jag verkligen vräkt ner. I morse åskade det så att det lät som om ett godståg drog fram utanför huset under flera minuter. Och inte verkar regnet vilja avta det allra minsta. Fast än är det bara lunchtid, klockan är 12, men skulle du fråga mig skulle jag gisssa på runt 6 på eftermiddagen. Kroppen är fast inställd på Svensk tid. Det kanske finns chans för sent eftermiddagskaffe ute, men det är inte troligt att vädret tänker skärpa till sig.
Resan gick mycket bra. Flög SAS igen, vilket innebar tidigare avgång. Skulle ha varit på Arlanda före 8 på morgonen, men blev lite sena och sedan ännu senare för att vi fick vända och hämta en bortglömd väska som stod kvar innanför dörren... Tur att den kom med, för det var väskan med datorn och många andra viktiga prylar.
Daniel vet precis hur det går till på flygplatser och flygplan och var jätteduktig. På planet blev det som vanligt problem inför avgång när säkerhetsbältet skulle på. Det är inte populärt och numera är han väldigt högljudd när han inte får som han vill. Som vanligt somnade han dock när vi lyfte och sov tills maten serverades. Och som vanligt åt han först allt smör han kom över, sedan brödet och sedan inget mer. Fast det serverades coscous som han verkligen gillar.
I köket längst bak i planen hade de korgar med godis som det bara var att ta av. Det gjorde Daniel tills jag tyckte att han hade fått mer än nog och sa stopp. Men det innebar att jag var tvungen att hålla honom i stolen så att han inte sprang tillbaka och hämtade mer godis. Han var trött och behövde sova, men vägrade naturligtvis. En man på raden bakom, som busat med Daniel under hela resan sa åt mig att slänga över barnet så skulle han nog bli lugnare, så det gjorde jag. En kvart senare sov Daniel i hans knä och jag fick tillbaka en pigg och glad liten pojke ungefär 2 timmar senare. Härligt med sådant ressällskap!
I Chicago var det lång, lång kö till säkerhetskontrollen, och då hade Daniel fått nog. Han ville INTE stå i kö. Han ville ju till pappa snarast möjligt, eller alternativt tillbaka till glashissen upp till tåget som gick mellan terminalerna. Det var inte helt lätt att hantera ett bångstyrigt barn, en vagn och allför mycket handbagage... En uppmärksam flygplatsmedarbetare kom till undsättning och släppte mig förbi kön. Jag fick gå i kön för förstaklass passagerare istället. Säkerhetskontrollerna är ju alltid spännande, så då blev Daniel glad igen. Särskilt som han nu själv får visa upp sitt boarding card och pass och lägga upp sina saker på bandet och gå genom metalldetektorerna själv.
Glömde att jag hade vatten i Daniels vattenflaska, men det var inget problem. De testade vattnet med en teststicka som de höll över vattenytan och sa sedan ok efter några sekunder. Alla jucie- och vällingförpackningar torkades av med en särskilt liten våtservett som sedan kördes i en maskin innan jag fick packa dem igen.
Flygplan nr 2 vare jättelitet och resan gick på mindre än en timme. Daniel var vaken och mycket uppspelt när vi gick in för landning och kunde bara upprepa "pappa, pappa, pappa". Han blev mycket besviken när Jim inte väntade precis utanför planet, trots att jag gång på gång försökt förklara att Pappa inte fick komma in hela vägen till planet utan väntade vid bagaget. Det blev ett kärt återseende.
Vi var hemma i bostaden vid halv 9 och alla sov vid 11-tiden. Vi vaknade mitt i natten av att sovrumsdörren smällde igen. Det var Daniel som vaknat och gått upp i kolmörkret, utan att tända några lampor. Klockan var runt 5 på morgonen, och det tog en timme och en flaska välling innan Daniel somnade om.
Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe till, i förhoppning om att kunna hålla mig vaken till lämplig tidpunkt i kväll.
Hälsningar Karin
söndag 20 september 2009
Förvirrat värre
Måste bara berätta om några händelser ur veckan som varit. Kanske beror det på stress, eller är det så illa att demensen börjar slå till i alltför unga år?
Det började i onsdags. Jag satt hemma och jobbade och var väldigt produktiv, jobbade med tre textdokument samtidigt. Så, plötsligt och utan anledning, så raderade jag dokumenten. Antagligen skulle jag spara dem, men istället raderade jag dem. Jaja, det ska väl gå att återskapa, tänkte jag. Måste ju finnas autosparade versioner någonstans i datorn.
Det visade sig vara svårare än jag trott att hitta gamla versioner. Och inte kom jag på att leta i datorns papperskort heller. Där satt jag och nästan slet mitt hår, när jag plötsligt upptäckte att klockan var mycket. Hjälp, det var bara att slänga på sig ytterkläderna och springa till tunnelbanan för att hinna till optikern i tid.
Jag hann. Med några minuter tillgodo kom jag infarande genom dörren, med andan i halsen och satte mig på vänt-stolarna. Min optiker såg mig och frågade med mycket mild och vänlig röst om han kunde hjälpa mig på något sätt. "Ja, jag har en tid kl 2", sa jag.
"Mmm", sa optikern, fortfarande med mycket mild röst. "Och nu är klockan 1, som du ser (han pekade på klockan på väggen), och vi stänger för lunch..."
Jävlar! Jag hade kollat fel på klockan och i stressen så registrerade hjärnan aldrig felet.
Min vänliga optiker gjorde undersökningen innan han gick på lunch. Och jag fick en timme extra att ta mig hemåt i lugn och ro! Kvällen avslutades med klippning och ny snygg frisyr. Daniel vrålskrek "nej, nej, nej, inte klippa, inte klippa", större delen av sin klippning, men blev väldigt fin när det var klart.
När Daniel somnat plockade jag upp de slängda dokumenten ur papperskorgen och gjorde om de sista ändringarna. Lyckligt slut, alltså.
Men... det skulle bli värre.
I torsdags somnade jag när jag nattade Daniel. Vaknade vid 11-tiden, men orkade inte gå upp. Men jag kände ett så otroligt starkt behov av att duscha! Obegripligt, eftersom jag skulle börja fredagsförmiddagen i stallet, så det hade väl inte varit hela världen om jag inte duschade.
Tanken på en dusch ville inte släppa, så precis före midnatt stapplade jag mig upp och in i badrummet. Väl där, när jag tittade mig i spegeln, insåg jag att jag inte hade samma kläder på mig som tidigare under dagen. Och luktade det inte duschkräm i badrummet? Golvvärmen var redan på, och duschhandduken borta från hängaren... Vad var detta? Hade jag redan duschat? Nej, det borde jag väl ha kommit ihåg, eller?
När minnet vägrade gå med på att minnas en dusch försökte jag leka detektiv. Nej, inga vattendroppar på duschkrämsflaskan. Golvet var torrt, men å andra sidan var ju golvvärmen på... Handduken var väl kanske lite fuktig, eller? Den hängde på tork på torksstället. Sedan tidigare under kvällen, eller kvällen innan? Ja, det var ju frågan. Borde man inte komma ihåg om man precis har duschat? Alzheimers, eller?
Till slut fick jag vänja mig vid tanken att jag nog aldrig kommer att få svar på frågan. Det troliga är att jag som sagt somnade när jag nattade Daniel. Någon gång måste jag ha vaknat till, studsat upp och fått för mig att duscha, klätt på mig igen och krypit tillbaka i sängen och somnat om. Och glömt alltihopa.
Det började i onsdags. Jag satt hemma och jobbade och var väldigt produktiv, jobbade med tre textdokument samtidigt. Så, plötsligt och utan anledning, så raderade jag dokumenten. Antagligen skulle jag spara dem, men istället raderade jag dem. Jaja, det ska väl gå att återskapa, tänkte jag. Måste ju finnas autosparade versioner någonstans i datorn.
Det visade sig vara svårare än jag trott att hitta gamla versioner. Och inte kom jag på att leta i datorns papperskort heller. Där satt jag och nästan slet mitt hår, när jag plötsligt upptäckte att klockan var mycket. Hjälp, det var bara att slänga på sig ytterkläderna och springa till tunnelbanan för att hinna till optikern i tid.
Jag hann. Med några minuter tillgodo kom jag infarande genom dörren, med andan i halsen och satte mig på vänt-stolarna. Min optiker såg mig och frågade med mycket mild och vänlig röst om han kunde hjälpa mig på något sätt. "Ja, jag har en tid kl 2", sa jag.
"Mmm", sa optikern, fortfarande med mycket mild röst. "Och nu är klockan 1, som du ser (han pekade på klockan på väggen), och vi stänger för lunch..."
Jävlar! Jag hade kollat fel på klockan och i stressen så registrerade hjärnan aldrig felet.
Min vänliga optiker gjorde undersökningen innan han gick på lunch. Och jag fick en timme extra att ta mig hemåt i lugn och ro! Kvällen avslutades med klippning och ny snygg frisyr. Daniel vrålskrek "nej, nej, nej, inte klippa, inte klippa", större delen av sin klippning, men blev väldigt fin när det var klart.
När Daniel somnat plockade jag upp de slängda dokumenten ur papperskorgen och gjorde om de sista ändringarna. Lyckligt slut, alltså.
Men... det skulle bli värre.
I torsdags somnade jag när jag nattade Daniel. Vaknade vid 11-tiden, men orkade inte gå upp. Men jag kände ett så otroligt starkt behov av att duscha! Obegripligt, eftersom jag skulle börja fredagsförmiddagen i stallet, så det hade väl inte varit hela världen om jag inte duschade.
Tanken på en dusch ville inte släppa, så precis före midnatt stapplade jag mig upp och in i badrummet. Väl där, när jag tittade mig i spegeln, insåg jag att jag inte hade samma kläder på mig som tidigare under dagen. Och luktade det inte duschkräm i badrummet? Golvvärmen var redan på, och duschhandduken borta från hängaren... Vad var detta? Hade jag redan duschat? Nej, det borde jag väl ha kommit ihåg, eller?
När minnet vägrade gå med på att minnas en dusch försökte jag leka detektiv. Nej, inga vattendroppar på duschkrämsflaskan. Golvet var torrt, men å andra sidan var ju golvvärmen på... Handduken var väl kanske lite fuktig, eller? Den hängde på tork på torksstället. Sedan tidigare under kvällen, eller kvällen innan? Ja, det var ju frågan. Borde man inte komma ihåg om man precis har duschat? Alzheimers, eller?
Till slut fick jag vänja mig vid tanken att jag nog aldrig kommer att få svar på frågan. Det troliga är att jag som sagt somnade när jag nattade Daniel. Någon gång måste jag ha vaknat till, studsat upp och fått för mig att duscha, klätt på mig igen och krypit tillbaka i sängen och somnat om. Och glömt alltihopa.
Oj, det var länge sedan sist
Det har blivit lite mycket på sistone. Livet alltså. Jobb, barn, sköta hem, laga mat och allt det där. Och så ska man ju hinna träffa hästen ibland, och åtminstone prata med familj och vänner i telefon. Tydligen har det tagit mer tid än jag trott, för inte hade jag en aning om att det var så länge sedan jag bloggade. :-)
Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt HAR bloggat. På jobbets hemsidas nya blogg. Där kan ni läsa lite om vad jag hade för mig i förra veckan. Eller, nej, det var faktiskt veckan innan. Tiden går... Följ länk på www.forskautandjurforsok.se så hittar du den bloggen.
När jag ändå pratar jobb: bidra gärna med en gåva via SMS. Skicka ett SMS till numret 72930. Skriv FORSKA50 för att skänka 50 kr eller FORSKA150 om du vill ge 150 kr. Beloppet faktureras på din mobilräkning. TACK, TACK!
Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt HAR bloggat. På jobbets hemsidas nya blogg. Där kan ni läsa lite om vad jag hade för mig i förra veckan. Eller, nej, det var faktiskt veckan innan. Tiden går... Följ länk på www.forskautandjurforsok.se så hittar du den bloggen.
När jag ändå pratar jobb: bidra gärna med en gåva via SMS. Skicka ett SMS till numret 72930. Skriv FORSKA50 för att skänka 50 kr eller FORSKA150 om du vill ge 150 kr. Beloppet faktureras på din mobilräkning. TACK, TACK!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)