I helgen har vi firat Alisons födelsedag lite i förskott. Hon fyllde 17 nu i måndags. Det blev bara en liten bjudning för familjen, men det var trevligt och födelsedagsbarnet verkade uppskatta presenterna, som mest bestod av kläder.
I söndags var vi hos farmor och farfar och åt amerikanska pannkakor i restaurangen på deras servicehus. Mycket goda pannkakor indränkta i lönnsirap, och med konserverad frukt till. Sedan gick vi ut och tittade på änderna och gässen som bor i den lilla dammen bakom servicehuset. Daniel tyckte att det var jättekul och är inte ett dugg rädd för fåglarna.
tisdag 21 oktober 2008
fredag 17 oktober 2008
Veckodagar och avgrundsvrål
I morse låg Daniel kvar i sängen en bra stund och pratade för sig själv. Efter ett tag började jag fundera på om det inte lät som... måndag, tisdag, onsdag. Inte helt lätt att säga och han prövade sig fram med olika tonfall och utal.
Ett annat ord han kämpar mycket med är "blöja". Tydligen väldigt svårt att säga, men Daniel ger inte upp. Böjla, buuula och alla möjliga varianter lyckas han klämma fram. Ofta viftar han med en blöja för att förstärka budskapet. Och han är inte nöjd med uttalet än, det märks. Häromdagen föreslog jag att han skulle försöka med det engelska ordet istället, diaper. Dajper, dajper, sa Daniel med perfekt uttal och såg väldigt nöjd ut.
Dessvärre slösar han alltför ofta med rösten även på högljudda skrik. Och då menar jag verkligen avgrundsvrål av en kaliber som man inte riktigt förstår hur en så liten kropp klarar av att prestera. Kanske kan hans skrik väcka de döda, åtminstone är vi väldigt oroade över intensivvårdspatienterna på sjukhuset ett par kvarter bort. Och alla stackars grannar. Själva hör vi inte särskilt mycket efter ett par minuter, öronen liksom domnar av.
Dessa skrik kan aktiveras av div kända och okända anledningar. Ofta beror de på att någon vänligt men bestämt sagt "nej" till Daniels val av aktivitet. Eller på att man vill byta blöja på honom. Inte helt populärt numera. Förutom risken att bli döv så blir man sparkad. Och ibland biten. Det kanske är nya tänder på gång?
Ett annat ord han kämpar mycket med är "blöja". Tydligen väldigt svårt att säga, men Daniel ger inte upp. Böjla, buuula och alla möjliga varianter lyckas han klämma fram. Ofta viftar han med en blöja för att förstärka budskapet. Och han är inte nöjd med uttalet än, det märks. Häromdagen föreslog jag att han skulle försöka med det engelska ordet istället, diaper. Dajper, dajper, sa Daniel med perfekt uttal och såg väldigt nöjd ut.
Dessvärre slösar han alltför ofta med rösten även på högljudda skrik. Och då menar jag verkligen avgrundsvrål av en kaliber som man inte riktigt förstår hur en så liten kropp klarar av att prestera. Kanske kan hans skrik väcka de döda, åtminstone är vi väldigt oroade över intensivvårdspatienterna på sjukhuset ett par kvarter bort. Och alla stackars grannar. Själva hör vi inte särskilt mycket efter ett par minuter, öronen liksom domnar av.
Dessa skrik kan aktiveras av div kända och okända anledningar. Ofta beror de på att någon vänligt men bestämt sagt "nej" till Daniels val av aktivitet. Eller på att man vill byta blöja på honom. Inte helt populärt numera. Förutom risken att bli döv så blir man sparkad. Och ibland biten. Det kanske är nya tänder på gång?
Bra barnvakt, mindre samarbetsvilligt barn
Kelsey ska vara barnvakt efter skolan, är det tänkt. Hon tjänar en liten slant och jag får lite arbetsro i dryt 2 timmar. Så var det alltså tänkt. Men vi glömde visst att fråga Daniel. Han är inte alls med på noterna. Resten av dygnet skjuter han ofta bort mig, vänligt men bestämt, och vill inte alls ha mammas pussar och kramar. Jag får knappt hålla i honom, han tar bort mina händer. Det är ju så mycket annat man ska hinna med, man behöver ju inte ha mamman med sig hela tiden.
Men när Alison och Kelsey kommer hem från skolan så blir det andra bullar. De är jättekul i ca 5 minuter. Sedan klänger Daniel på mig och ropar "mamma, mamma" och storgråter så snart Kelsey försöker leka med honom. Hon är jätteduktig, Kelsey. Försöker verkligen hitta på roliga saker att göra, men ingenting fungerar. Grinigare unge får man leta efter.
Är han trött? Nej, han har sovit lagom mycket i natt och sovit middag. Hungrig? Nej, han har ätit flera gånger och verkar inte vilja ha mer att äta. Våt blöja? Nej. Ont? Hm, kanske. Han biter i saker. Kanske nya tänder på väg? Eller har han åkt på samma förkylning som Jim? Vi har just gett honom barn-alvedon och får kolla om han blir på bättre humör av det. Om det funkar så har han troligen ont eller mår dåligt av en förkylning.
Men när Alison och Kelsey kommer hem från skolan så blir det andra bullar. De är jättekul i ca 5 minuter. Sedan klänger Daniel på mig och ropar "mamma, mamma" och storgråter så snart Kelsey försöker leka med honom. Hon är jätteduktig, Kelsey. Försöker verkligen hitta på roliga saker att göra, men ingenting fungerar. Grinigare unge får man leta efter.
Är han trött? Nej, han har sovit lagom mycket i natt och sovit middag. Hungrig? Nej, han har ätit flera gånger och verkar inte vilja ha mer att äta. Våt blöja? Nej. Ont? Hm, kanske. Han biter i saker. Kanske nya tänder på väg? Eller har han åkt på samma förkylning som Jim? Vi har just gett honom barn-alvedon och får kolla om han blir på bättre humör av det. Om det funkar så har han troligen ont eller mår dåligt av en förkylning.
Internetshoppingens förlovade land
Så fort jag landar här i USA drabbas jag åter av en extrem shoppinglust som inte går att tygla. Allt är ju så billigt här, och kronorna räcker så långt när dollarn står lågt.
Och det bästa av allt är att man kan göra det hemifrån, utan att behöva resa sig från datorn, och få allt levererat hem till dörren. Det är rena julafton att öppna ytterdörren och hitta ett efterlängtat paket därute.
Idag kom Daniels sandlåda. Ett jättestort paket som fyllde nästan hela verandan.
Daniel hjälper till att fylla på sand.
Och det bästa av allt är att man kan göra det hemifrån, utan att behöva resa sig från datorn, och få allt levererat hem till dörren. Det är rena julafton att öppna ytterdörren och hitta ett efterlängtat paket därute.
Idag kom Daniels sandlåda. Ett jättestort paket som fyllde nästan hela verandan.
Daniel hjälper till att fylla på sand."Kallt" idag, bara 15 grader. Daniel tog på sig mössan.
De två säcker sand vi köpte i förväg räckte inte långt...
Nu väntar jag på fem (!) paket till som ska trilla in under de närmsta dagarna. Allt är kanske inte så himla kul prylar. Extra batteri till kameran med tillhörande laddare till exempel (12 dollar). Eller nytt handledsstöd att använda vid datorn - det förra tog jag hem till Sverige och använder där. För tungt att släpa fram och tillbaka, men väldigt mycket billigare här (6 dollar) än hemma.
Och så krokar till barnvagnen för att kunna hänga fast nya lilla skötväskan som Jim och jag impulshandlade tillsammans. Billig och jättefin. Men... det får inte plats så mycket i den. Och så går den inte att hänga på vagnen... Knappt användbar är nog en bra sammanfattning, men jag har hängt den på utsidan av garderobsdörren så att vi åtminstone kan titta på den.
Fin skötväska. Men inte så användbar kanske.
Måste ha en ny skötväska. Alltså en till. Lagom stor och praktiskt, med fack i rätt storlek på rätt ställen. Efter snart två år som förälder vem man ju numera vad man behöver.
Sagt och gjort, jag har letat på nätet efter bästa skötväskorna. Har hittat 5 jag verkligen gillar. Ingen av dem kostar under 135 dollar. Hoppsan. Hemma i Sverige kanske man kan betala en tusenlapp för en skötväska - ja, det är ju ungefär vad de kostar där. Men här... mycket tveksamt. Kan ju få hur många som helst för under 20 dollar. Visserligen får man byta ut dem då och då. Vår första började lukta illa, en annan tröttnade jag på för att inga fack stämde med mina behov och den nuvarande har hål i botten och dragkedja som inte riktigt vill haka i. Så egentligen borde jag väl köpa en som håller ett tag och som man tycker riktigt mycket om? Med giraffmönster och blankt, rött foder? För 180 dollar??? Eller?
onsdag 15 oktober 2008
27 grader
Vad snabbt man vänjer sig! Shorts och kortärmat är självklart igen. I morgon blir det 27 grader, men sedan går det ner till fjuttiga 17-18 grader under en period.
Vi mår bra, även om Daniel verkar ha drabbats av lite jet-lag idag och har kort stubin och lätt för att falla i gråt över de mest märkliga saker. Jim tycks ha fått ärva lite virus vi haft med oss, för han klagar på att hela kroppen gör ont, och särskilt halsen. Just nu har han en rätt intressant röst och jag misstänker att han kanske inte har så mycket röst kvar alls i morgon.
Igår var vi iväg till närmsta större mall (shoppingcenter) en timme bort, för att köpa födelsedagspresenter till Alison som fyller 17 kommande helg. Vi försökte också hitta en sandlåda till Daniel, men det är visst inte säsong för sådana. Ett pack med hink och spade fick vi tag på i en leksaksaffär, som hade en enda förpackning kvar. Sand köpte vi också, i säckar, men själva sandlådan får vi beställa via internet.
Som ni märker är jag inte så flitig med kameran. Förhoppningsvis ska det bli bättring på den fronten! Kanske redan i morgon.
Vi mår bra, även om Daniel verkar ha drabbats av lite jet-lag idag och har kort stubin och lätt för att falla i gråt över de mest märkliga saker. Jim tycks ha fått ärva lite virus vi haft med oss, för han klagar på att hela kroppen gör ont, och särskilt halsen. Just nu har han en rätt intressant röst och jag misstänker att han kanske inte har så mycket röst kvar alls i morgon.
Igår var vi iväg till närmsta större mall (shoppingcenter) en timme bort, för att köpa födelsedagspresenter till Alison som fyller 17 kommande helg. Vi försökte också hitta en sandlåda till Daniel, men det är visst inte säsong för sådana. Ett pack med hink och spade fick vi tag på i en leksaksaffär, som hade en enda förpackning kvar. Sand köpte vi också, i säckar, men själva sandlådan får vi beställa via internet.
Som ni märker är jag inte så flitig med kameran. Förhoppningsvis ska det bli bättring på den fronten! Kanske redan i morgon.
måndag 13 oktober 2008
102 bollar
Daniel behövde lite nya leksaker här i USA. Så vi köpte lite bollar. 102 stycken, närmare bestämt. 2 skumgummibollar och en nätsäck med 100 bollar av den typ de har i bollhav. Nu har vi bollar överallt, och en mycket lycklig ung man. Vi får finna oss i att bli bombarderade med bollar när vi tittar på tv, bland annat.
En bil fick han också. En sån där man kan sitta på och sparka sig fram på. Han har en hemma i Sverige som är en stor favorit, så vi tyckte att han kunde få en här också. 18 dollar kostade den, dvs knappt 130 kr. Bollarna gick på 10 dollar, dvs knappt 70 kr. Och så köpte vi lite kläder till honom för 3-5 dollar plagget. Utom den dyra vinterjackan som gick på 25 dollar, och som känns lite malplacerad nu i sommarvärmen.
Ikväll gick jag ut och vattnade vid halv 8. Fortfarande i shorts och T-shirt. Det var riktigt skönt ute.
Trädgården är för övrigt i sorgligt skick. Det har varit en hård sommar för alla de växter vi köpte och planterade i våras. Varmt och torrt har det varit. Jim har inte vattnat. Vår tanke var att de som överlever utan sådant lyx måste gräva sig djupt med rötterna och därmed borde stå pall för det mesta i framtiden. Jim trodde att en hel del av växterna dött mot slutet av sommaren, men efter regnet i början på veckan så har det tittat upp nya skott från växter som sett döda ut. Det verkar som om endast en clematis och min löjtnantshjärta strukit med. Och kanske även irisarna och pionerna, men det lär vi inte veta förrän i vår.
Jag kan inte låta bli att vattna nu på kvällarna, vill se hur växterna återhämtar sig, och om det går att få några av dem att blomma igen. En och annan växt verkar ha knoppar.
En bil fick han också. En sån där man kan sitta på och sparka sig fram på. Han har en hemma i Sverige som är en stor favorit, så vi tyckte att han kunde få en här också. 18 dollar kostade den, dvs knappt 130 kr. Bollarna gick på 10 dollar, dvs knappt 70 kr. Och så köpte vi lite kläder till honom för 3-5 dollar plagget. Utom den dyra vinterjackan som gick på 25 dollar, och som känns lite malplacerad nu i sommarvärmen.
Ikväll gick jag ut och vattnade vid halv 8. Fortfarande i shorts och T-shirt. Det var riktigt skönt ute.
Trädgården är för övrigt i sorgligt skick. Det har varit en hård sommar för alla de växter vi köpte och planterade i våras. Varmt och torrt har det varit. Jim har inte vattnat. Vår tanke var att de som överlever utan sådant lyx måste gräva sig djupt med rötterna och därmed borde stå pall för det mesta i framtiden. Jim trodde att en hel del av växterna dött mot slutet av sommaren, men efter regnet i början på veckan så har det tittat upp nya skott från växter som sett döda ut. Det verkar som om endast en clematis och min löjtnantshjärta strukit med. Och kanske även irisarna och pionerna, men det lär vi inte veta förrän i vår.
Jag kan inte låta bli att vattna nu på kvällarna, vill se hur växterna återhämtar sig, och om det går att få några av dem att blomma igen. En och annan växt verkar ha knoppar.
söndag 12 oktober 2008
Nu är vi i USA igen
Inte helt fel att vara här nu, faktiskt. Solen skiner och det är över 25 grader varmt på eftermiddagarna. Känns lite konstigt att gå i shorts och linne igen, och det är ju inte utan att man skäms lite över sina bleka ben…
Det var tre månader sedan Jim och jag sågs, men det tar bara ca 10 sekunder att ta in alla förändringar (typ: håret har växt, ny skjorta) och sedan är allt som vanligt igen, som om det var några timmar sedan vi sågs. Fast tre månader är absolut för länge att vara ifrån varandra.
Märkligt att det känns lika mycket "hemma" att komma hem både här och i Stockholm. Det är ändp två helt olika liv jag lever, om man jämför livet här med det i Sverige. Ändå är båda lika mycket vardag och känns lika rätt. Fast Daniel kommer att sakna dagis och att leka med andra barn hela dagarna. Och jag tröttnar snabbt på att knappt komma ut ur huset annat än för att handla. Och att försöka jobba och ta hand om Daniel samtidigt.
Daniel var så otroligt trött när landade i Cincinnati att han nästan inte kunde hålla ögonen öppna. Men när vi väl kom till hotellet (jag hade röstat emot en två timmars bilresa hem första kvällen/natten) så lämnade Daniel inte Jim ur sikte. Stackars Jim fick inte ens gå på toa utan att Daniel stod där och knackade på dörren och skrek ”mamma, mamma” (ja, det är ju inte så helt lätt att hålla rätt på detaljer som mamma och pappa, när man är 21 månader och dödstrött.)
Resan gick mycket bra. Vi flög med Delta, via Atlanta. SAS-planen går kl 10.15 och då har vi några timmar i Chicago innan nästa plan. Delta flyger kl 13.35, vilket inte är helt fel när man numera ska vara på flygplatsen 3 timmar (!) i förväg för att checka in. Och i Atlanta är de tydligen mer effektiva än i Chicago, för det skulle räcka med 1,5 timmar mellan planen. Så planerad ankomsttid är ungefär densamma som när vi flyger SAS.
Deltas plan är normalt fulla på torsdagar, det är den dagen i veckan då de normalt har mest passagerare, sa flygvärdinnorna. Vi flög på en torsdag, men hade tur. Planet var inte ens halvfullt! Daniel fick egen plats, vilket var väldigt skönt. Det är lite mer sittplats än i SAS-planen, men servicen och underhållningen ligger snäppet efter. Det finns t.ex. inga videoskärmar vid stolarna. Men resan gick bra. Daniel sov någon timme i början av resan och sista timmen innan vi landade. Jag hade också turen att ha en väldigt trevlig kvinna bakom oss. Daniel lärde sig snabbt att krypa över ryggstödet (läs: häva sig upp och slänga sig handlöst!) och satt lika mycket hos henne som hos mig.
Vi landade 20 minuter tidigare än planerat i Atlanta, vilket kändes bra med den korta tiden mellan planen. Tyvärr sprack tidplanen ändå, för i passkontrollen var det tvärstopp! De hade datorproblem och kunde inte hantera utländska resenärer. Av och till gick systemet igång så att de kunde släppa förbi ett par passagerare, men när det bara var en person före mig kvar i kön, så dog datorerna helt. Där satt vi, på golvet, i över 1,5 timme. Inte helt lätt med en liten kille som bara vill springa omkring, och helst skrika lite också. Men det gick, med hjälp av lite leksaker, allsång och trevliga medresenärer.
Vi missade naturligtvis anknytningsplanet med någon timme, men kom med ett senare plan. Det var fullt, men Daniel fick egen stol ändå. Jim fick hämta oss på flygplatsen kl 11 istället för vid 8. Allt bagage kom snabbt och sedan var det bara att ta oss till hotellet för att duscha och gå och lägga oss.
På fredag eftermiddag kom Alison och Kelsey till oss efter skolan och det var ett glatt återseende. Daniel skrek av glädje och sprang och slängde sig i famnen på dem båda.
Även Mickey-the-dog verkar glad att vi är här igen. Han och Daniel jagar varandra runt, runt huset och när hunden tröttnar så lägger han sig vid mina fötter.
Det var tre månader sedan Jim och jag sågs, men det tar bara ca 10 sekunder att ta in alla förändringar (typ: håret har växt, ny skjorta) och sedan är allt som vanligt igen, som om det var några timmar sedan vi sågs. Fast tre månader är absolut för länge att vara ifrån varandra.
Märkligt att det känns lika mycket "hemma" att komma hem både här och i Stockholm. Det är ändp två helt olika liv jag lever, om man jämför livet här med det i Sverige. Ändå är båda lika mycket vardag och känns lika rätt. Fast Daniel kommer att sakna dagis och att leka med andra barn hela dagarna. Och jag tröttnar snabbt på att knappt komma ut ur huset annat än för att handla. Och att försöka jobba och ta hand om Daniel samtidigt.
Daniel var så otroligt trött när landade i Cincinnati att han nästan inte kunde hålla ögonen öppna. Men när vi väl kom till hotellet (jag hade röstat emot en två timmars bilresa hem första kvällen/natten) så lämnade Daniel inte Jim ur sikte. Stackars Jim fick inte ens gå på toa utan att Daniel stod där och knackade på dörren och skrek ”mamma, mamma” (ja, det är ju inte så helt lätt att hålla rätt på detaljer som mamma och pappa, när man är 21 månader och dödstrött.)
Resan gick mycket bra. Vi flög med Delta, via Atlanta. SAS-planen går kl 10.15 och då har vi några timmar i Chicago innan nästa plan. Delta flyger kl 13.35, vilket inte är helt fel när man numera ska vara på flygplatsen 3 timmar (!) i förväg för att checka in. Och i Atlanta är de tydligen mer effektiva än i Chicago, för det skulle räcka med 1,5 timmar mellan planen. Så planerad ankomsttid är ungefär densamma som när vi flyger SAS.
Deltas plan är normalt fulla på torsdagar, det är den dagen i veckan då de normalt har mest passagerare, sa flygvärdinnorna. Vi flög på en torsdag, men hade tur. Planet var inte ens halvfullt! Daniel fick egen plats, vilket var väldigt skönt. Det är lite mer sittplats än i SAS-planen, men servicen och underhållningen ligger snäppet efter. Det finns t.ex. inga videoskärmar vid stolarna. Men resan gick bra. Daniel sov någon timme i början av resan och sista timmen innan vi landade. Jag hade också turen att ha en väldigt trevlig kvinna bakom oss. Daniel lärde sig snabbt att krypa över ryggstödet (läs: häva sig upp och slänga sig handlöst!) och satt lika mycket hos henne som hos mig.
Vi landade 20 minuter tidigare än planerat i Atlanta, vilket kändes bra med den korta tiden mellan planen. Tyvärr sprack tidplanen ändå, för i passkontrollen var det tvärstopp! De hade datorproblem och kunde inte hantera utländska resenärer. Av och till gick systemet igång så att de kunde släppa förbi ett par passagerare, men när det bara var en person före mig kvar i kön, så dog datorerna helt. Där satt vi, på golvet, i över 1,5 timme. Inte helt lätt med en liten kille som bara vill springa omkring, och helst skrika lite också. Men det gick, med hjälp av lite leksaker, allsång och trevliga medresenärer.
Vi missade naturligtvis anknytningsplanet med någon timme, men kom med ett senare plan. Det var fullt, men Daniel fick egen stol ändå. Jim fick hämta oss på flygplatsen kl 11 istället för vid 8. Allt bagage kom snabbt och sedan var det bara att ta oss till hotellet för att duscha och gå och lägga oss.
På fredag eftermiddag kom Alison och Kelsey till oss efter skolan och det var ett glatt återseende. Daniel skrek av glädje och sprang och slängde sig i famnen på dem båda.
Även Mickey-the-dog verkar glad att vi är här igen. Han och Daniel jagar varandra runt, runt huset och när hunden tröttnar så lägger han sig vid mina fötter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
